Att bli ifrågasatt - och ifrågasätta

 Nu är jag här igen. Betyssättning. Många slutbetyg för 9:or på väg till nästa steg. Och jag har aldrig, aldrig någonsin varit med om något liknande! Aldrig någonsin blivit så ifrågasatt! 

Lite bakgrund: jag har klassser av två typer, helt vanliga och klasser från lite mer priviligierade omständigheter. Det är de sistnämnda jag åsyftar. Mina "vanliga" elever känner sig helt tillfreds med sina betyg - och inte minst - sin utveckling under de år vi haft tillsammans. Det har gått bra för dem. 

Det har gått bra för "de priviligerade" också!  Men uppenbarligen inte tillräckligt bra. Jag har ägnat många timmar åt att besvara mail från frustrerade vårdnadshavare! 

 Det finns ett problem i "systemet" där de nationella proven (NP) för första gången bedöms med poäng som anses utgöra en helhetsbild. Det gör att en elev kan få ett sammanslaget resultat som jag anser inte kan överensstämma med min bedömning (den bedömingen delar jag med alla mina kollegor). Om en elev exempelvis har väldigt högt på det muntliga (i grupp med personer de vid provtillfället är väldigt trygga med, något vi pedagoger säkerställer), så kan det resultatet i sammanräkningen kompensera brister i de andra kriterierna, exempelvis läsförståelse och förmåga att formulera egen text. OM vi i vår sammanlagda bedömning skulle följa dessa direktiv skulle det innebära att elever går vidare till nästa steg - gymnasiet - med ett omdöme som inte överensstämmer med deras faktiska förmåga. Det kommer att framföras kritik mot detta.

Jag säger till mina elever att NP ska bekräfta det vi redan vet. När ett resultat är högre än förväntat erbjuds eleverna tillfällen under våren att visa att NP faktiskt visar en utveckling som motsvarar det betyget. Många har ignorerat den möjligheten. 

Nästa "problem" är ChatGPT. Många elever har anammat möjligheterna, men ser inte problemet med att låta en artificiell sekreterare utföra jobbet. Jag har lagt SÅ många timmar på att försöka informera dem! Och jag lägger SÅ många timmar på att utforma uppgifter som ska minimera möjligheten att lockas till att utnyttja detta. Samtidigt vill jag förstås att mina elever ska se och kunna utnyttja möjligheterna våra digitala resurser erbjuder. Därav samtalen kring detta.  Men jag kan inte sätta betyg på det ChatGPT producerat. 

Nästa "problem" är socialt. Jag ska naturligtvis inte beygssätta mina elever efter deras sociala kompetens - men...! Mina ämnen är kommunikativa. Eleven förväntas fungera som avsändare och mottagare. Jag har svårt att sätta högsta (men inte höga) betyg på en elev som selekterar vem de kommunicerar med, som himlar med ögonen när en annan klasskamrat yttrar sig, som inte respekrerar övergången mellan rast och lektion genom att fortsätta leka och skrika, som ständigt lämnar sin arbetsplats med klotter eller annat som jag måste städa bort efter lektion. Det är också kommunikation. 

Så: hur jag ifrågasätts:

- Ett gäng mer eller mindre ilskna och ifrågasättande mail från vårdnadshavare. Lika många elever som känner sig kränkta. Jag tycker mycket om varenda en av dem, och hade önskat att de kände sig stolta över vad de uppnått! Men jag är faktiskt utbildad på det här. Jag vet! Och jag sambedömer med lika kompetenta kollegor! Jag har 20 år från gymnasiet bakom mig och vet vad som förväntas av kunskaper bakom varje betyg.

Vad jag ifrågasätter:

De nationella proven. Ja, de ska vara vägledande, men bedömningen enligt Skolverkets mall måste i större utsträckning stötta pedagogens bedömning, dvs vara bättre utformade, alternativt tydligare i att de faktiskt bara är "stickprov". De berättande texterna (novellerna) bör helt strykas som alternativ att välja. Mitt främsta argument är att en novell är en uppgift som tar en professionell novellist många, många timmar att sammanställa.  Till skillnad från en producent av en argumenterande eller resonerande text, dessa texter produceras med kort tidsspan. Jag ser två saker: 1, begåvade elever ger sig på denna uppgift och misslyckas.  2, elever som inte har någon som helst koll på de andra texttyperna (pga exempelvis massiv frånvaro). Dessa kan lyckas eller misslyckas. Lotteri snarare än vägledande för bedömning. 

Elevernas syn på hur de på ett vettigt sätt ska agera i sin arbetsmiljö - dvs klassrummet - och hur de bemöter klasskamrater och behandlar sin miljö. Jag städar aldrig lika mycket som efter de "priviligierade". 

Sociala medier. Jag har elever som ägnar massor av tid åt att - ibland mycket framgångsrikt - exponera sig medialt. Men på stor bekostnad av självbilden. Vårdnadshavares ansvar? Vi arbetar för en mobilfri skola och ifrågasätts mycket för detta. 

Betygsinflationen - hur kan bilden av vad som är en godkänd instats gå från E till A? 

Jag är inte ung längre. Det är mest positivt - jag vet vad jag vet och jag kan vad jag kan. Jag vet att jag gör skillnad för så många unga människor varje dag! Det är därför jag blev lärare. Ett underbart jobb! Bekräftelse varje dag! Men också att bli ifrågasatt. Tuffare nu än tidigare. 

Ingen skugga över dessa elever! De är produkter av sin samtid. Jag älskar varenda en av dem! 

Jag vill ändå avsluta med mina "vanliga" klasser. Här har jag elever som utvecklast! Som lyssnat på mig och andra pedagoger, där de och deras vårdnadshavare haft stor tillit till det arbete vi tillsammans gör! Som inte ifrågasatt och känner sig helt trygga med att vi vill deras allra, allra bästa. Jag önskar den tilliten till alla vårdnadshavare! Börjar om med massor av 7:or till hösten, "vanliga" och "priviligierade" - ser fram mot det! 

Elever i behov av liten grupp?

Jag vill först av allt klargöra min absoluta övertygelse:

- alla elever har rätt att känna sig sedda och bekräftade
- alla elever har rätt att möta utmaningar på sin nivå
- alla elever har rätt att erbjudas en miljö som gör det möjligt för dem att utvecklas på allra bästa sätt
- alla elever vill göra sitt bästa och gör det också, i den utsträckning de ges möjlighet

För många elever innebär det att de ingår i en större grupp elever där samtalet och den sociala interaktionen är en viktig del som på många sätt bidrar till måluppfyllelsen. Men för några innebär den här sociala interaktionen ett stort hinder. De ljud- och synintryck som en stor grupp genererar kan för dessa elever liknas vid ett rockband, med tillhörande ljusshow och ljudförstärkare. Hur skulle en "normalstörd" elev klara att fullfölja sina studier på en rockscen?

De underliggande sociala koderna utgör för några en djungel av frågetecken och energikrävande oro för om det man säger och gör är rätt.

Dessa elever behöver en annan typ av tillhörighet än vad en stor klass kan erbjuda. De behöver en intryckssanerad miljö med anpassad ljud- och ljusnivå, ett begränsat antal sociala kontakter och en stor förutsägbarhet i vardagen. De behöver människor omkring dem som varje dag hälsar dem välkomna och bekräftar dem. De behöver en röst i elevrådet. De behöver känna att de spelar en viktig roll. I en stor klass sker detta sällan. Dessa elever är ofta utsatt för mobbning, några är själva mobbare i brist på sociala verktyg. De utelämnas på raster och står långt ifrån att bli valda till klassrepresentant. Ofta äger denna uppenbara exkludering rum i inkluderingens namn. Jag är djupt kritisk till detta.

Jag arbetar med elever som har haft turen att bli placerade i en liten grupp som på alla sätt erbjuder just det som jag anser att de behöver: liten grupp, anpassat ljud och ljus, förutsägbar vardag. De lyckas generellt mycket bra med sina studier.  Men det finns några väldigt tragiska undantag.

Ibland placeras elever hos oss som anses "för svåra" för stor klass. De kan ha svår ångest, problem med att hantera ilska, tvångstankar och/eller social fobi. Inget av dessa anser jag är problem som skolan ensam bör försöka lösa.

Ja, de kanske behöver undervisning i liten grupp. Men främst behöver de stöd av personer med psykologisk utbildning för att hantera sina känslor. Familjen behöver ofta stöd för att få sin vardag att fungera.

Min bestämda uppfattnimg är att vi måste utöka möjlighet för vissa elever att få behandling utöver eller i kombination med skola. Jag skulle väldigt gärna använda min lärarutbildning till att vara en kugge i dessa elevers utveckling, men jag ryggar inför ansvaret att vara ensam utformare. Små grupper löser inte alla problem.

Mina ödmjuka förslag:
- fler mindre grupper
- nicha dessa grupper mot lämplig ålder, pedagogik och anpassning
- låt andra yrkesgrupper gå in och stötta där problemen inte i första hand är av pedagogisk art

Ett stort misslyckande

Stora rubriker i kvällstidningarna - en 17-åring åtalas för modet på en jämnårig - utförd på den skola där de båda gick. Offret utmålas som en ängel. Vaga uppgifer om förövaren.

Jag känner till förövaren. Han har varit en av mina elever. Och jag kan inte nog beklaga att det skulle gå så här!

Den här pojken har det larmats om i många år. Han hamnade så småningom hos oss, en mindre enhet för elever med särskilda behov. Jag tror att han blev felplacerad. Visst har han särskilda behov, stora sådana. Men delar av dem berodde på yttre faktorer, som drogmissbruk. Han satte själv väldigt kloka ord på sitt missbruk: det får mig att att må bra. Han självmedicinerade - eftersom han inte fick någon hjälp med en mer adekvat medicinering. Han skulle ha behövt få vård.

Vi har inte betraktat den här pojken som farlig. Jag vågar till och med nu - med facit i hand - påstå att han inte är det. Om han inte utsätts för påfrestningar som han inte klarar av - och inte får någon som helst hjälp att hantera. BUP och soc ansåg att ärendet var avslutat. Han hade då lämnat ett negativt drogtest, det första negativa på flera år. Under flera år innan detta provresultat hände ingenting. Man avvaktade.


Två människors liv har slagits i spillor. En av dessa har fått betala det yttersta priset - sitt liv. Den andra hamnar återigen i "samhällets vård". Jag hoppas innerligt att den vården är bättre den här gången. Och notera - skolan är inte en del i det här misslyckandet - det ligger hos andra samhällsfunktioner: socialen och ungdomspsykiatrin! Ge dem mer resurser!

Det inträffade sätter fingret på en av mina käpphästar - ansvarsfördelning! Skolan har ett ansvar att förmedla kunskaper på ett individanpassat sätt. I det här fallet klarade vi det i så stor utsträckning som bara kan förväntas. Sociala förhållanden, psykisk instabilitet och drogmissbruk måste hanteras av andra instanser! I det här fallet var dessa instansers misslyckande katastrofalt!

Storsinthet!

Det här har varit en sådan där dag! En dag då jag på allvar förstår varför jag valde det här yrket. På skolan där jag arbetar har man slagit på stort för att uppmärksamma den internationella FN-dagen, även om den officiellt infaller imorgon, lördag.

För mig innebar det att jag hade hela dagen med den klass där jag är mentor. Vi tittade på filmer och diskuterade. Det handlade om FNs arbete i stort och deras arbete för utsatta flickor specifikt.

Wow! Vilka kloka ungdomar! Insiktsfulla! Storsinta och generösa! Jag är så stolt och glad över att få ha lärt känna dem och ta del av deras tankar!

Och så ovetande de är om att deras skola inom kort kommer att minska sin bemanning med nästan 10% och därmed också öka arbetsbördan för de lärare som blir kvar med minst lika mycket. Jag är SÅ ledsen, och ber härmed offentligt om ursäkt, men jag kommer inte att vara en av dem som bär denna extra börda! Inte för att jag är en av de lärare som sägs upp, utan för att jag har fått nog!

Hur jag resonerar?

Självklart tänker jag på mina elever! Jag har oerhört dåligt samvete för att några av dem tvingas byta lärare igen, flera i slutet av sina studier. Samtidigt upplever jag att det är just detta dåliga samvete som har försatt oss i den här situationen. Vi som arbetar i nära relationer med människor (nu inkluderar jag i princip alla offentliga uppdrag) har så länge försökt kompensera nedskärningar med ökat personligt engagemang. För min del är gränsen nådd. Nu orkar jag inte längre bära ansvaret för försämringarna, nu är det dags för dem som fattar besluten att också axla dem Jag hoppas att mina elever och deras vårdnadshavare ställer ansvariga till svars! Och att de inte bara får bra svar, utan också en bra lösning. Jag kommer inte att vara en del av den.

Med detta inte sagt att jag lämnar skolan. Jag bara flyttar mig till en verksamhet där man fortfarande har ambitionen kvar!

Satsningar vs besparingar

Det slår mig plötsligt...

Jag har alltså arbetat i skolans värld i mer än 20 år.

Har jag någonsin hört ett läsår inledas med orden:
"I år satsar vi särskilt på..." ?
Nej.

Har jag någonsin hört ett läsår inledas med orden:
"I år måste vi spara!" ?
Ja. Varje år.

Eller visst, ska jag vara ärlig så har vi naturligtvis inlett varje år med punkter vi vill satsa på. Under förutsättning att de inte kostar något, utan tvärtom, bidrar till de allmänna besparingsåtgärderna. Fast gärna utan att påverka resultaten negativt. Hur bra har det gått?

På den skola jag arbetar just nu, en på många sätt utmärkt skola och därmed också tyvärr ett typexempel snarare än ett undantag, innebär dessa besparingar bland annat att vi har 225 elever mer på sju lärare färre än för fem år sedan. Det var för fyra år sedan vi började gå back, enligt den tilldelade kommunala budgeten.

Igen - var är satsningen på skolan som i princip alla politiska partier skryter med? Vart tar pengarna vägen? Inte till oss, inte till eleverna - det är en sak som är säker!

Tvångsförvaltning och panikåtgärder!

Here we go!

Eftersom vår skola under flera år visat sig helt oförmögen att hålla sig inom de ekonomiska ramarna är vi nu satta under tvångsförvaltning. Utomstående krafter går just nu igenom personallistorna och upprättar tillsammans med facket LAS-listor för att kunna avgöra vilka som ska gå. Man tittar på möjligheten att höja lärarnas undervisningstid till 22 timmar.

På ett sätt kan jag tycka att det är rätt. Nej, inte rätt att öka vår redan orimliga arbetsbörda, men rätt att besluten om nedskärningar öppet hamnar där de hör hemma - på förvaltnings- och politikernivå. Då slipper vi låtsas som om allting fungerar och vara de som inför föräldrar tar på oss skulden för att deras telningar inte får det de har rätt till, exempelvis i form av garanterad undervisningstid eller särskilt stöd. Detta säger jag trots att det inför föräldramötet förra veckan gick ut ett mail som direkt uppmanade oss att inte nämna det ekonomiska läget.

Tio tjänster ska bort, redan till jul. Jag vågar inte ens spekulera i hur detta kommer att slå mot våra elever. Vi har redan idag överfulla klasser och mängder av elever som skulle behöva särskild uppmärksamhet och som inte får det. Vi har redan idag, och sedan länge,  ett inköpsstopp som förhindrar allt samröre med världen utanför skolan, exempelvis genom föreläsare, studiebesök, prenumerationer eller fortbildning för lärare.

Min fråga är: är det vi som inte kan hålla oss innanför ramarna eller är ramarna felaktiga?

Sänker IT kunskapsnivån?

Nya larmrapporter! Elever som har tillgång till plattor och / eller datorer sänker sina resultat i matematik!

???

Som IT-pedagog måste jag ifrågasätta resultaten. Jag vågar påstå att de är direkt felaktiga! Det är inte tillgången till digitala resurser som reducerar resultaten - det är oförmågan att hantera dem!

Jag arbetar på en skola där vi har 1:1, det vill säga: varje elev har sin egen dator. Och visst finns det individer som låter sig störas av alla de fantastiska möjligheter till distraktion som nätet erbjuder! Men jag hävdar ändå att det här handlar om förhållningssätt till den digitala världen snarare än tillgång till densamma.

Nätet erbjuder en oändlig mängd kunskaper och möjligheter att presentera dessa.  Lägg till detta möjligheten att göra sin röst hörd och att kommunicera med experter och likasinnade. Våra elever kommer att behöva dessa färdigheter, det kan vi inte blunda för! Det är vår uppgift att handleda dem i förmågan att bli medvetna och ansvarstagande digitala medborgare!

Men skolan kan inte stå ensam i detta uppdrag. Hela vuxenkollektivet måste bidra med erfarenheter! Och då talar jag inte om erfarenheter som gäller IT, utan erfarenheter om hur vi fokuserar och prioriterar, hur vi fördelar vår uppmärksamhet och hur vi många timmar vi sover under en natt. Hur vi planerar vår dag och hur vi visar respekt mot både vår egen och andras tid!

Rätt använda ger de digitala resurserna och det sociala nätet fantastiska möjligheter!

Skolans mål - att hålla budget

Ursäkta mig, men jag har tydligen fått allt om bakfoten! Jag trodde att vårt uppdrag var att dana morgondagens vuxna, att förbereda våra ungdomar för ett framtida liv i studier och/eller arbetsliv.  Så fel jag haft!

Idag hade vi ett uppföljande möte om budgetläget. Då fick vi klart för oss att vårt uppdrag är att hålla budget. Inkomsterna - elevpengen - måste matcha utgifterna, det vill säga huvudsakligen lönekostnader och lokalhyror. Trots fullbelagd skola utan tomma utblildningsplatser är det inte möjligt. Antingen måste vi in med 150 elever till eller göra oss av med tio lärare.

Sedan jag för drygt tjugo år sedan började min lärarbana kan jag se följande försämringar:
- gruppstorlekar. En full klass var 30 elever. Idag är det minst 32, ofta 34 eftersom man iskallt räknar med ett visst avhopp.
- Undervisningstid. En gång i tiden var en heltidstjänst för kärnämneslärare drygt 500 timmar. Idag är det 540. Då har jag inte räknat in nedanstående variabel.
- Garanterad undervisningstid. En gång i tiden innebar en kurs på 100 poäng att det lades ut 100 timmar undervisning. Idag finns inte den begränsningen. Det kan innebära att en kurs på 100 poäng tilldelas 80 timmar. Utan att innehållet i kursen reducerats, snarare tvärtom. Förutom att det innebär färre lärarledda lektioner för eleverna innebär det också att det till synes ryms minst ytterligare en undervisningsgrupp i lärarens tjänst. Så även om USKen (som för övrigt inte anses finnas längre) inte ökat märkbart så har antalet elever en lärare ska handleda ökat med nästan 20% samtidigt som elevens tid med läraren, i syfte att uppnå målen, minskat med lika mycket.
- Fortbilding. När jag en gång i tiden började som lärare fanns det en ambition att lärare i språk skulle kunna besöka målspråkslandet med några års intervaller. Så är det inte längre. Jag har de sista 15 åren inte haft möjlighet till någon individuell fortbildning. Förutom den jag själv bekostast.
-Stöd för elever med särskilda behov. Jag har tagit upp det förut, men repeterar: idag anser man att alla elever ska "inkluderas". De som inte orkar med de sociala kontakterna eller det höga tempo som förflyttningar mellan lokaler och lärare innebär far antingen mycket illa i de stora undervisningsgrupperna eller tvingas att bli hemmasittare.
- Kontakter med samhället utanför skolan. Över tid har jag noterat hur antalet externa föreläsare, studiebesök och kontakt med pågående forskning har minskat till i princip noll.

Alla ovanstående punkter skulle kosta pengar att åtgärda. Pengar som alltså uppenbarligen inte finns, sedan kommunala hyresbolag och tillhandahållare av uppköpta tjänster tagit sitt. Skolans uppdrag verkar alltså inte längre vara att främst dana framtida medborgare utan att hålla budget. Vilka resultat kommer detta att ge i framtida PISA-undersökningar?

Budgetläget

Häromdagen kallades vi till möte i aulan för att få en uppdatering om budgetläget. Vår chef inledde mötet med att berätta att hon inte längre ville vara den som presenterade förutsättningarna utan överlät detta till ansvariga. All heder till henne! Tyvärr var de egentligt ansvariga inte tillgängliga utan de skickade en tjänteman med ekonomiskt ansvar. Detta innebär i klartext en person som bara har till uppgift att balansera inkomster med utgifter. Utan några som helst pedagogiska eller allmänmänskliga perspektiv. Stackars henne!

Vi har alltså levt med inköpsstopp sedan januari. Jag upprepar mig: inga nya läromedel, ingen individuell fortbildning för lärare, inga föreläsare eller studiebesök, ingen team-building för varken lärare eller elever. Om vi i och med dessa åtgärder hade lyckats med att under tre månader registrera plus-resultat skulle en del av den skuld vi sedan ett par år dras med avskrivas. Vi misslyckades. Skulden kvarstår. Ett av skälen var de under juni utbetalda semesterersättningarna.

Men vänta nu! Om vi nu, trots dessa besparingar, inte lyckades hålla oss inom budgeten, hur ser då egentligen anslaget ut? Vad kan vi rimligen ytterligare skära ner på? Vi har fulla klasser och dessutom skurit ner på personalen långt bortom smärtgränsen. Inte ens om eleverna slutade äta skulle vi klara budgeten.

Vi betalar 26 miljoner om året i lokalhyra. Till det kommunala bostadsbolaget. Vem har bestämt den summan? Om den sänktes med tre miljoner om året skulle vi gå jämt ut. Om den sänktes med fyra miljoner skulle vi kunna göra satsningar där de behövs.

Vi betalar fyra miljoner för en IT-upphandling som vi inte har varit delaktiga i. Som inte uppfyller de behov vi har. Om den kostnaden försvann skulle vi inte bara gå jämt ut utan också kunna göra satsningar där de behövs.

Visst, den största kostnaden är våra löner. Att skära ner ytterligare på personalen skulle kunna generera en ekonomi i balans. Men redan nu har vi klasser med 30 elever där i vissa fall mer än hälften har bilagor och diagnoser. Dessa elever får inte sina behov tillgodosedda och resultatet blir ofta avhopp och i förlängningen utebliven elevpeng för skolan. Det finns alltså inga större vinster att hämta i indragning av personal. Då har jag ändå inte beaktat förlusterna det innebär på personligt plan för dessa individer eller de kostnader som dessa misslyckanden i en förlängning kommer att belasta samhället med.

Den tillkallade ekonomen pressades att erkänna att vår skola skulle läggas ner om den varit en kommersiell verksamhet. Hur är det möjligt? Vi har som sagt mer än full beläggning och inköpsstopp och kan ändå inte få ihop ekvationen. Får vi verkligen de anslag vi borde?

Ekonomen gjorde ett försök att muntra upp oss: erbjudandet om ett avskrivande av en del av skulderna upprepades, med samma förutsättningar: tre månader med positivt resultat. En gisslansituation som tycks kunna pågå i det oändliga och som fortsatt innebär att våra elever inte kan ta del av det som händer utanför skolans väggar i form av föreläsare, studiebesök eller lärare som genom kontinuerlig fortbildning är uppdaterade insom sina ämnen och aktuell forskning.

Skolan - en mjölkko!

Vart tar pengarna vägen? Det är ju uppenbart att alla anser att vi i skolan, trots stora investeringar, presterar allt sämre. Jag har nu varit lärare i över 20 år. Jag noterar allt större grupper och allt fler undervisningstimmar, fördelade på allt fler kurser. Lägre anslag till läromedel, fortbildning och föreläsare. Så vart tar pengarna vägen? Inte hamnar de hos oss i alla fall, den saken är säker!

Lokalhyror. När jag en gång började som lärare betalade skolorna en närmast symbolisk summa i hyra för lokalerna. När skola kommunaliserades "marknadsanpassades" hyrorna och kommunerna kan ta ut (av de utbetalade statliga medlen) det de anser är ett marknadsanpassad hyra. På de skolor jag arbetat på är hyran idag många hundra procent högre än den ursprungliga. Ett enkelt sätt för kommunerna att balansera en (omöjlig?) budget?

Upphandling av tjänster. Vi lägger ut mycket på entreprenad. Städningen, till exempel. Jag känner till flera skolor där  kostnaden ytligt sett minskat radikalt sedan de gamla städarna sparkats och tjänsten istället upphandlats. Att det sedan också medfört andra kostnader i form av upprepade samtal och möten med städföretaget kring allt som inte fungerar, att annan personal får utföra en del av uppgifterna eftersom de inte utförts och utryckningar från bevakningsföretag för att inhyrd städpersonal inte informerats om larmrutiner tycks inte räknas. Dessutom har det ofta inneburit en stor omsättning av städpersonal eftersom vissa städfirmor inte haft en acceptabel personalpolitik.

Ett annat exempel på dyr upphandling gäller IT. Här är jag relativt insatt eftersom jag ju har en fördjupad kunskap inom området. Dessa upphandlingar sker på förvaltningsnivå, högt över huvudet på oss som jobbar på fältet. Resultatet blir ofta att vi, förutom stora kostnader, belastas med ansvaret att underlätta livet för företaget som tillhandahåller tjänsterna snarare än att kunna ställa pedagogiskt underbyggda krav.

Kort sagt: det känns ofta som om skolan, och de från statligt håll anslagna medlen, blivit en mjölkko för ett flertal kommersiella aktörer. Och det är inte eleverna som är vinnarna!

Och igen - lärarlegitimation!

Nu är jag nästan full i skratt! Jag fick ju avslag på min begäran att anses behörig att undervisa i engelska på gymnasiet, något jag gjort i nästan 20 år, och med behörighet för högstadiet i bagaget. Nu pratar vi ändå om att jag ska ta en klass i engelska, samma som jag kommer att ha i svenska. Det underlättar på många fronter: jag och eleverna begränsar antalet personer vi ska interagera med, arbetslaget har färre personer att samarbeta med och jag slipper ha bara det rättningstyngda ämnet svenska.

Jag hade ändå en uppfattning om att det skulle kunna gå att lösa; jag hade för mig att regelverket sa att i princip vem som helst kan undervisa i ett  ämne, men att betygen bara kan sättas av behörig lärare. Det torde inte vara så svårt att få en kollega att med gott samvete underteckna mina betygskataloger. Jag ville bara dubbelkolla att det verkligen är på det sättet. Jag hade fel.

Betyg ska sättas av den lärare som är ansvarig för kursen. Om den läraren inte är behörig ska betygen sättas tillsammans med legitimerad lärare. Den läraren - och det är här det börjar bli riktigt intressant -- behöver INTE vara behörig i just det ämnet.

Vänta nu! Jag har legitimation och är  behörig i svenska och svenska som andraspråk. Det innebär att jag skulle kunna underteckna någon annans betygskatalog i engelska! Men inte mina egna. Eller? Vad är det jag inte förstår?

Hårddraget skulle denna skrivelse också kunna innebära att skolan skulle kunna plocka vem som helst från gatan och sätta den personen att undervisa i låt oss säga kemi. När det blir dags för betygssättning kan detta ske i samråd med vilken legitimerad lärare som helst, till exempel mig. Som saknar all tänkbar kunskap att betygsätta elevers kunskaper i kemi. Och som fortfarande inte får sätta betyg i en kurs i engelska. Vad är det jag inte förstår?

Läs gärna igenom detta och detta och förklara sedan för mig om jag har missuppfattat något!

Inköpsstopp

I ett försök att komma tillrätta med ett stort underskott är vi belagda med inköpsstopp. Igen. Underskottet lär bero på ett oförmånligt upphandlande, i det här fallet av IT-tjänster. Am I surprised?

Det här med upphandling - vem sköter egentligen det? Inte vi lärare i alla fall. Jag kan ge ett kanske trivialt men talande exempel: personalrummets kaffeautomat. Vi har ett avtal med någon firma. På en maskin som inte fungerar. Ungefär tre av fyra gånger brygger den bara en fjärdedel av önskad mängd, blaskigt, dessutom. Tre av fyra muggar går alltså i slasken. Men vi är bundna av avtalet.

Ett annat exempel, som jag tror att jag nämnt tidigare: kopieringsmaskinen. Den kan inte häfta och inte heller kopiera på båda sidorna av papperet. Om någon försöker sig på dessa funktioner slammar den igen totalt. Alltså står 40 lärare och handhäftar. Vad kostar det, räknat i betald arbetstid? Och vad kostar det i extra papper? Miljötänk?

När det gäler upphandlingen av IT-avtal ställer jag mig ännu mer frågande. Vi har 1:1 när det gäller datorer, alla elever har alltså varsin dator. Men av någon anledning synkar inte dessa datorer med det upphandlade systemet. Jag ska kanske tillägga att jag är IT-pedagog. Jag kan de här grejerna. Vi har en fantastisk IT-tekniker på skolan. Han kan de här grejerna. Har någon frågat oss?

Inköpsstoppet då, vad får det för konsekvenser? Vi kan inte förnya läromedel. Vi kan inte gå på studiebesök. Vi kan inte ta in utomstående föreläsare. Vi kan inte bjuda in författare. Vi kan inte ha utbyte med andra skolor, varken i Sverige eller från andra länder. Vi kan inte prenumerera på digitala tjänster. Vi kan inte gå på fortbildning.

Vi är en skola med plats för 1500 elever. Vi är fullbelagda. Vi har stora klasser. Hur är det möjligt att vi inte får ekonomin att gå ihop? Var finns satsningen på skolan? I vems fickor hamnar pengarna? Hur kan vi påverka?

Lärarlegitimation igen!

Jag skickade ju in en komplettering till min lärarlegitimation för att få behörighet att undervisa i alla mina ämnen på gymnasiet. Intygade att jag under mer än fjorton år, förutom undervisande i svenska, som jag har full behörighet i, också undervisat i  de ämnen jag formellt bara har behörighet att undervisa i grundskolan i, det vill säga svenska som andraspråk och engelska. Med påskrift av nöjd rektor. Nu har jag fått det nya beslutet. Svenska som andraspråk anser man att jag kan undervisa i. Men i engelska avslogs min ansökan med motiveringen att jag enbart undervisat i ,kurs A (som det hette då, numera Engelska 5). Däremot har man utökat min behörighet att omfatta från åk 3 i grundskolan.

Vänta nu! Man anser alltså inte att jag klarar att sätta rättvisa betyg i en kurs som jag under snart 20 års tid undervisat i. Samplanerat och sambedömt med kollegor. Deltagit i ämnesfortbildning. Deltagit i diskussioner kring hur kurserna ska utformas i GY11. Handlett lärarkandidater.
 Däremot ger man mig full frihet att undervisa och bedöma 9-åringar. Pedagogiken kring deras lärande deltog jag teoretiskt i runt mitten av 1990-talet, men jag har aldrig praktiserat den. Jag har inte satt mig in i LGR11.

Det finns ytterligare en aspekt. Just nu får jag alltså bara undervisa i svenska. Att göra detta på heltid är i princip omöjligt. De flesta i skolan vet vad detta innebär av rättningsbörda. Det för också med sig att jag inte, som tidigare, kan ha samma elevgrupp i två ämnen vilket på många sätt ökar förutsättningarna för ämnesövergripande arbete. Inte bara mellan mina ämnen utan också att i större utsträckning samarbeta med karaktärsämnena. Skolverkets beslut bidrar alltså i stor utsträckning till att begränsa mina elevers förutsättningar. Vad är egentligen målet?

Lärarlegitmation

Så småningom fick jag min lärarlegitimation. I grunden är jag utbildad senarelärare i svenska, svenska som andraspråk och engelska. Senarelärare innebär att man kan undervisa mellan- och högstadie. Jag fick min först tjänst som lärare för nyanlända invandrarungdomar i gymnasieåldern. De kom från det då brinnande kriget i Bosnien. En erfarenhet som skulle kunna fylla metrar av blogginlägg, men nu har detta inlägg ett annat fokus. Då fanns ingen annan utbildning, utan jag var behörig att undervisa i svenska som andraspråk, även på gymnasienivå.

Jag påbörjade en komplettering för att bli behörig även i svenska, men fick efter fyra år en anställning på en annan gymnasieskola. Den rektorn ansåg att jag, med sju terminers heltidsstudier i svenska och två i svenska som andraspråk, var helt kompetent att undervisa i dessa ämnen på hans skola. Tjänsten kom också att innefatta undervisning i engelska på de grundläggande nivåerna. Detta pågick i fjorton år innan jag bestämde mig för att plugga IT-pedagogik och sedan ställa mig till arbetsmarknadens förfogande. En arbetsmarknad som kräver lärarlicens.

Jag slutförde studierna i svenska för att bli behörig till gymnasiet genom att läsa två litteraturkurser. Jag är inte helt säker på att detta gjort mig till en bättre lärare, men det var rätt kul. Det känns lite konstigt att dessa kurser uppväger många års kollegiala diskussioner kring kursmål, men…

Jag har således en legitimation som ger mig behörighet att jobba i grundskolan i alla mina ämnen (vilket jag alltså aldrig gjort) och i svenska och samtliga humanistiska fördjupningar på gymnasiet. Men inte i engelska eller svenska som andraspråk.

Efter ett tag tycktes beslutsfattarna ändå inse vissa glapp i idén med lärarlegitimation och tillfogade en möjlighet att låta rektor intyga att man, efter minst åtta års erfarenhet, ansågs kompetent att undervisa i vissa kurser och ämnen. Jag införskaffade efterfrågat intyg och skickade in för komplettering. För snart ett år sedan. Ännu inget svar.

Det löjliga är att jag enligt min legitimation just nu är behörig att undervisa i åldersgrupper och kurser som jag helt, efter tjugo år, helt saknar erfarenhet av. Samtidigt anses jag obehörig i kurser som jag under många år inte bara undervisat i, utan också haft kontinuerlig fortbildning i och, inte minst, under snart tjugo år haft kollegialt samarbete kring.

Missförstå mig rätt, jag är inte per definition för lärarlegitimation. Jag tycker INTE att en person utan adekvat pedagogisk och ämnesrelaterad utbildning ska få undervisa våra ungdomar! Men hänsyn måste tas till att vi som tagit oss igenom en lärarutbildning med åren kan hamna lite vid sidan om det som från början avsågs. OCH att vi genom kontinuerligt arbete faktiskt är helt kompetenta till det!

JA till lärarlegitimation. NEJ till lärarlegitimation som försvårar för elever att få tillgång till kompetenta lärare!

Teori vs praktik

Jag märker att jag återkommer till det, men det är ändå uppenbart: i vår bransch finns ett besvärande glapp mellan teori och praktik. Teorier finns det gott om. Men omsättningen till praktik stöter på många hinder. Det största tycks vara eleverna. De är sällan utformade på det sätt som teorierna förutsätter. De vägrar trotsigt vara homogena.

Vad vill jag ha sagt med detta? Är jag negativt inställd till udda elever och heterogena grupper?

Jag hoppas att det har framgått med all önskvärd tydlighet att jag INTE anser att eleverna är skolans problem. Jag ser inte heller heterogena grupper som ett stort problem, även om de naturligtvis kan erbjuda en pedagogisk utmaning. Men vi måste bestämma oss: en skola med homogena krav för en homogen grupp (vilket exkluderar en stor del av våra ungdomar) eller en skola som bejakar mångfalden och på allvar erbjuder individuella lösningar.

Som det ser ut just nu krävs och förväntas det av oss att individualisera utbildningen. Men det finns väldigt begränsade möjligheter att faktiskt göra det.

Jag sitter inte inne med några enkla lösningar. Men om vi vill ha alla med på utbildningståget MÅSTE det byggas in någon typ av faktisk flexibilitet i organisationen. Det kan gälla timanslag för olika kurser, studietakt, schemats utformning, gruppstorlek eller fokus på delmål.

Hur vardagen ser ut i praktiken MÅSTE utgöra grunden för hur teorierna utformas!

Ämnesintegrering i teorin och praktiken

Jag har suttit på SÅ många fortbildningsdagar som haft som syfte att främja ämnesintegrering. Jag tror stenhårt på idén! Vi har jämfört timplaner, hittat samarbetspunkter och skrivit planer för integreringen. Som naturligtvis måste lämnas in.

Ofta har de här dagarna legat i anslutning till läsårsslut, det vill säga när det kommande läsåret fortfarande är en vision om framtiden. Ofta har jag och mina arbetslagskollegor gått därifrån med känslan av att det ÄNTLIGEN kan bli något utvecklingsarbete. På allvar. Oftast har det inte blivit så.

När terminen startar visar det sig att klasser måste slås ihop i kärnämnena, det vill säga mina ämnen. Det innebär att jag har elever från skilda program i samma grupp. Några ska bli musiker, andra journalister. Några ska bli fordonsmekaniker, andra tekniker. I sina karaktärsämnen gör de helt olika saker. Några är på praktik då och då. Andra har en konsert eller en temavecka. Men inte samtidigt. Visst, det går naturligtvis att försöka göra något som liknar ämnesintegrering för de som inte är borta. Eller i alla fall något som berör deras karaktärsämnen. För jag kan ju inte lämna den halvan för att närvara vid det som de andra gör. Där det sker saker som på riktigt skulle kunna kallas ämnesintegrering.

I en drömskola skulle karaktärsämneslärarna för de olika programmen också samarbeta. Om de inte befann sig i helt olika delar av byggnaden. Om inte deras elever hade helt olika mål med sina val av gymnasieprogram.

Ursäkta om jag inte applåderar längre när det står ”ämnesintegrering” på fortbildningsdagens agenda. 

Handlingsplan vs handlingskraft

Det är mycket, förutom undervisning, vi ska försöka hantera i skolan. Mobbning måste vi förstås ta i med hårdhandskarna mot. Att skola eleverna i demokratiskt förhållningssätt är en självklarhet. Att alla, oavsett kön, religion eller sexuell läggning ska behandlas lika är odiskutabelt. Elevdemokratin måste utvecklas. Och allt måste dokumenteras. Typiska(?) scenarier:

Elev (bankar på lärarrum):                        Hallå, hjälp, det är slagsmål i korridoren!

Lärare (gläntar bara lite på dörren):           Ledsen, har inte tid, vi reviderar skolans

                                                                antimobbningsplan! Den måste vara inlämnad imorgon!

Elev (bankar på lärarrum):                        Hallå, hon kallade mig bög!

Lärare (gläntar bara lite på dörren)            Ledsen, vi har inte tid, vi reviderar skolans HBQT-plan.

                                                                Den måste vara inlämnad imorgon!

Elev (bankar på lärarrum):                        Hallå, de står och röker precis vid ingången!

Lärare (gläntar bara lite på dörren):           Ledsen, har inte tid, vi reviderar skolans antidrogplan.

                                                                Den måste vara inlämnad imorgon!

Elev (bankar på lärarrum):                        Hallå, det står folk och delar ut rasistisk propaganda!

Lärare (gläntar bara lite på dörren):           Ledsen, vi har inte tid, vi arbetar med skolans

                                                                demokratiplan. Den måste vara inlämnad i morgon!

Det enda positiva med den här trenden är att vi förmodligen i slutänden har uppfyllt målen för Likabehandlingsplanen: Alla elever, oavsett kön, religion eller sexuell läggning kan gå hem och känna sig precis lika förbisedda! Ingen glömd!

En typisk dag

En lärare förväntas arbeta 45 timmar i veckan för att därmed arbeta in loven (nej, det finns inget som heter övertid, vi arbetar in timme för timme). 35 av dessa är bundna till arbetsplatsen, de 10 resterande görs på valfri plats. Jag försöker oftast göra alla på arbetsplatsen för att slippa stressen av att ha ett arbetshav hemma. Det går så där. Så här ser en helt typisk dag ut:

Anländer till skolan 8.00 trots att första lektionen börjar 10.00. Klarar av ett par viktiga samtal med chefen och IT-teknikern. 

Tänker därefter läsa och besvara mail. En förälder vill veta hur det går för telningen. Jag skriver ett välutvecklat svar. Send. Kopplingen till programmet bruten. Mailet försvunnet, så när som på de två första raderna. Igen! Suck! 30 minuter åt skogen. Och kommer att kosta åtminstone 15 att rekonstruera. Senare. 

Nu måste jag fixa det sista för dagen lektioner. Bara kopiera lite. Kopiatorn lyckas knyckla inte mindre än fem papper i sitt innanmäte innan den bestämmer sig för att ge upp helt. Jag plockar ut dem. Försöker igen. Med samma resultat. En kollega kommer förbi och konstaterar kort att det var samma problem dagen innan. Att service är tillkallad. Igen. Fantastiskt, det här med upphandling! Eller? Vad får vi för pengarna?

Den här dagen försvann mer än en timme på bara tekniskt strul. Inget av dem var någon nyhet. Finns det någon annan arbetsplats där de anställda förväntas tålmodigt finna sig i icke-fungerande mail eller kopiatorer där trassel är snarare regel än undantag? Tänk så mycket lärarjobb jag hade hunnit göra under den tid strulet tog! 

Jag minns en period i början av min karriär då vi kunde lägga det vi ville ha kopierat till vaktmästaren. Nästa morgon låg det färdigt i mitt fack. Förmodligen mådde kopiatorn bra av att slippa handskas av amatörer. Respekt och värme till alla vaktmästare! Ni är en underskattad resurs!

Loaded

Jag valde en gång i tiden att utbilda mig till det yrke jag minst hade förväntat mig – lärare. Jag har det i blodet, båda mina föräldrar hör till kåren, om än med helt olika inriktning och med tiden helt olika utvecklingar. Det var för många ett helt otippat val – jag var en otroligt oengagerad och skeptisk elev. Men det är betydligt roligare att vara lärare än elev! Ändå befinner jag mig stundtals i ett läge där jag är beredd att avsluta mitt uppdrag och ersätta det med nästan vad som helst. I den här bloggen kommer skälen att utkristalliseras.

Låt oss göra ett svindlande tankeexperiment! Trots allt som går att läsa om oss som lever i skolans värld, såväl lärare som elever, låt oss ändå - bara i tanken - utgå från att problemen med skolan INTE återfinns i lärarnas bristande kompetens. Och INTE heller i elevernas bristande motivation. Jag vet, chockerande att ens snudda vid tanken, men låt oss ändå prova!

Jag kommer här att sätta fingrarna på (det räcker inte här med det idiomatiska enda fingret) en radda av de problem som dagens skola har att brottas med.

Jag vill med en gång poängtera att detta inte är någon som helst kritik mot de enskilda skolor jag arbetat vid. Tvärtom, jag anser att dessa skolor, och förmodligen de flesta andra, generellt är överhopade av kompetenta personer. Med något undantag (betydligt mindre än 1%, jämför det med vilken annan bransch som helst!) otroligt dedikerade pedagoger och välmenande skolledare. Även servicepersonalen i form av städare, vaktmästare och matsalspersonal är i stor utsträckning av ett slag som jag är stolt att kalla arbetskamrater! I de fall jag nämner elever är det inte heller för att på något sätt kritisera den enskilda personen – de är alla nämnda i situationer som är skapade av omständigheter. Jag har mycket höga tankar om våra ungdomar! De är den enskilt avgörande faktorn för att jag ändå finns kvar i branschen!