Ansvarsfördelning

 Lite funderingar: 

Jag har ungefär 150 elever i undervisning, tror att det är ganska normalt. 150 individer att ha en relation till, ha koll på prestationer och utveckling i förhållande till målen. Stötta och vägleda. Sätta välgrundade betyg. 

Min närmsta chef har drygt 300 elever att ansvara för. Och ungefär 20 personal. Hen ska kommunicera med samtliga, svara på alla frågor, lösa alla konflikter, bevaka ekonomi och resultat, leda utveckling (avundas hen inte). 

En vårdnadshavare har en, eller två, eller åtta, barn att ansvara för. Att kommunicera med, ha koll på, stötta och vägleda. 

Ett barn/elev har sig själv att ansvara för. 

Smaka på siffrorna. 

Jag blir därför lite provocerad av att det i mallen för utvecklingssamtal finns tre punkter:

- Skolan ska...

- Vårdnadshavare kan... 

- Eleven kan...

Varför bara "SKA" på skolan? Varför ska det tyngsta ansvaret ligga på oss? Är det rimligt? 

Jag är inte bara medveten om, utan också helt införstådd med och övertygad ivrare för skolans kompensatoriska uppdrag. När vårdnadshavare / elev brister i förmåga (ofta av goda skäl, se tidigare inlägg) måste vi förstås kliva i och ta det övergripande ansvaret! Men i alla andra fall? Där såväl vårdnadshavare som elev får anses falla inom ramen för vad som är "normalstört"? Är det inte rimligt att i de fallen vrida på formuleringarna: Skolan kan... Vårdnadshavare ska... Eleven ska... ? 

Jag ägnar idag orimlig tid åt att försöka göra pedagogiska anpassningar till elever som inte sover ordentligt, har massor av tids- och energikonsumerande fritidsaktiviter, skippar frukost, lägger 5-8 timmar på digitala medier och är söndertrasade av sociala draman. Utanför skolan. Som vårdnadshavare och elev kan påverka - inte jag. 

Igen - det handlar här INTE om elever som på riktigt behöver pedagogiska anpassningar, dvs elever med diagnoser eller som lever i social utsatthet. Där SKA skolan förstås gå in. Min fundering handlar om elever som har goda förutsättningar att lyckas bra, men där en orimligt stor del av det ansvaret idag hamnar på skolan när det alldeles, alldeles självklart borde ligga mer på hem och individ! 

Elever i behov av särskilt stöd

 Elever i behov av särskilt stöd... Allvarligt, vilken elev är INTE i behov av särskilt stöd?

Elever med diagnoser. Utredda. Det finns ett åtgärdsprogram. Åtminstone delar av det som framgår av detta är genomförbart. Och gör en stor skillnad. 

Socialt utåtagerande elever. Trygghetsgruppen aktiverad. Ofta beror agerandet på en livssituation utanför skolan. Alltför sällan involveras instanser som kan hjälpa till med detta och vi i skolan låtsas istället att ett åtgärdsprogram ska hjälpa. Utan effekt. Andra gånger beror agerandet på en outredd och obehandlad diagnos. 

Elever med inlärningssvårigheter. Ofta tysta och välanpassade. Går under radarn. Dessa elever blöder mitt hjärta särskilt för! Får bara extra hjälp om de har påstridiga vårdnadshavare. 

Elever med påstridiga vårdnadshavare. Ibland har de särskilda behov, ibland inte. Oavsett vad så är de lyckligt lottade eftersom de kanske, om vårdnadshavare lyckats skaka tillräcklig skräck i huvudmannen för skolan, får tillgång till de extra resurser skolan kan erbjuda. 

Normalstörda elever. Får oftast klara sig så gott de kan med stöd av allmänt kompetenta pedagoger. Går ofta rätt bra, även om det skulle kunna gå bättre om fokus kunde läggas på att inte bara uppnå målen utan också uppnå maximal potential. 

Så nu upprepar jag mig: Elever i behov av särskilt stöd är väldigt ofta "MÄNNISKOR i behov av särskilt stöd". Och det är inte alltid det behovet i första hand kan eller ens bör uppfyllas av den allmänna skolan. De behöver hjälp av socialtjänst, psykiatri, specialpedagogik! 

Vi låter väldigt ofta individens önskemål styra. Vackert så, jag är verkligen FÖR ett individuellt inflytande över livssituationen. Men hur länge ska vi låta en individ i tonåren vara den expert som tillfrågas vid utformandet av åtgärder? Naturligtvis är den individens önskemål att vara "som alla andra" gå i stor klass och få samma uppgifter som de andra. 

Jag har arbetat i verksamheter anpassade för elever med funktionsvariation. Jag har sett vilken enorm skillnad det gör att få en anpassad lärmiljö - ofta till en början helt emot det eleven själv önskade. 

Min bestämda åsikt är att vi som är professionella utbildare måste ta ett större ansvar för att stå på oss då vi ser vad en elev faktiskt behöver! Och sluta låtsas att eleven själv eller vi i skolan ensamma kan uppfylla de behoven! 

Elever i behov av liten grupp?

Jag vill först av allt klargöra min absoluta övertygelse:

- alla elever har rätt att känna sig sedda och bekräftade
- alla elever har rätt att möta utmaningar på sin nivå
- alla elever har rätt att erbjudas en miljö som gör det möjligt för dem att utvecklas på allra bästa sätt
- alla elever vill göra sitt bästa och gör det också, i den utsträckning de ges möjlighet

För många elever innebär det att de ingår i en större grupp elever där samtalet och den sociala interaktionen är en viktig del som på många sätt bidrar till måluppfyllelsen. Men för några innebär den här sociala interaktionen ett stort hinder. De ljud- och synintryck som en stor grupp genererar kan för dessa elever liknas vid ett rockband, med tillhörande ljusshow och ljudförstärkare. Hur skulle en "normalstörd" elev klara att fullfölja sina studier på en rockscen?

De underliggande sociala koderna utgör för några en djungel av frågetecken och energikrävande oro för om det man säger och gör är rätt.

Dessa elever behöver en annan typ av tillhörighet än vad en stor klass kan erbjuda. De behöver en intryckssanerad miljö med anpassad ljud- och ljusnivå, ett begränsat antal sociala kontakter och en stor förutsägbarhet i vardagen. De behöver människor omkring dem som varje dag hälsar dem välkomna och bekräftar dem. De behöver en röst i elevrådet. De behöver känna att de spelar en viktig roll. I en stor klass sker detta sällan. Dessa elever är ofta utsatt för mobbning, några är själva mobbare i brist på sociala verktyg. De utelämnas på raster och står långt ifrån att bli valda till klassrepresentant. Ofta äger denna uppenbara exkludering rum i inkluderingens namn. Jag är djupt kritisk till detta.

Jag arbetar med elever som har haft turen att bli placerade i en liten grupp som på alla sätt erbjuder just det som jag anser att de behöver: liten grupp, anpassat ljud och ljus, förutsägbar vardag. De lyckas generellt mycket bra med sina studier.  Men det finns några väldigt tragiska undantag.

Ibland placeras elever hos oss som anses "för svåra" för stor klass. De kan ha svår ångest, problem med att hantera ilska, tvångstankar och/eller social fobi. Inget av dessa anser jag är problem som skolan ensam bör försöka lösa.

Ja, de kanske behöver undervisning i liten grupp. Men främst behöver de stöd av personer med psykologisk utbildning för att hantera sina känslor. Familjen behöver ofta stöd för att få sin vardag att fungera.

Min bestämda uppfattnimg är att vi måste utöka möjlighet för vissa elever att få behandling utöver eller i kombination med skola. Jag skulle väldigt gärna använda min lärarutbildning till att vara en kugge i dessa elevers utveckling, men jag ryggar inför ansvaret att vara ensam utformare. Små grupper löser inte alla problem.

Mina ödmjuka förslag:
- fler mindre grupper
- nicha dessa grupper mot lämplig ålder, pedagogik och anpassning
- låt andra yrkesgrupper gå in och stötta där problemen inte i första hand är av pedagogisk art

Ett stort misslyckande

Stora rubriker i kvällstidningarna - en 17-åring åtalas för modet på en jämnårig - utförd på den skola där de båda gick. Offret utmålas som en ängel. Vaga uppgifer om förövaren.

Jag känner till förövaren. Han har varit en av mina elever. Och jag kan inte nog beklaga att det skulle gå så här!

Den här pojken har det larmats om i många år. Han hamnade så småningom hos oss, en mindre enhet för elever med särskilda behov. Jag tror att han blev felplacerad. Visst har han särskilda behov, stora sådana. Men delar av dem berodde på yttre faktorer, som drogmissbruk. Han satte själv väldigt kloka ord på sitt missbruk: det får mig att att må bra. Han självmedicinerade - eftersom han inte fick någon hjälp med en mer adekvat medicinering. Han skulle ha behövt få vård.

Vi har inte betraktat den här pojken som farlig. Jag vågar till och med nu - med facit i hand - påstå att han inte är det. Om han inte utsätts för påfrestningar som han inte klarar av - och inte får någon som helst hjälp att hantera. BUP och soc ansåg att ärendet var avslutat. Han hade då lämnat ett negativt drogtest, det första negativa på flera år. Under flera år innan detta provresultat hände ingenting. Man avvaktade.


Två människors liv har slagits i spillor. En av dessa har fått betala det yttersta priset - sitt liv. Den andra hamnar återigen i "samhällets vård". Jag hoppas innerligt att den vården är bättre den här gången. Och notera - skolan är inte en del i det här misslyckandet - det ligger hos andra samhällsfunktioner: socialen och ungdomspsykiatrin! Ge dem mer resurser!

Det inträffade sätter fingret på en av mina käpphästar - ansvarsfördelning! Skolan har ett ansvar att förmedla kunskaper på ett individanpassat sätt. I det här fallet klarade vi det i så stor utsträckning som bara kan förväntas. Sociala förhållanden, psykisk instabilitet och drogmissbruk måste hanteras av andra instanser! I det här fallet var dessa instansers misslyckande katastrofalt!

Ansvarsfördelning

Nu tycks det mig klarare än någonsin: vi MÅSTE börja sortera i vad som är skolans ansvar. Jag menar att det är ganska enkelt:

Skolans ansvar börjar i den stund eleven kliver innanför skolans dörrar, rustad att klara en skoldag.

Det innebär att eleven ska ha bakom sig en god natts sömn, näringsriktig kost och vara i såväl fysisk som psykisk balans. DETTA är vårdnadshavarens ansvar.

Min erfarenhet är att ALLA föräldrar vill sina barn väl. Och att NÄSTAN alla gör sitt allra, allra bästa! När de inte riktigt lyckas med detta så har det uppenbara skäl: livet har drabbat dem lite (eller mycket) hårdare än normalt, exempelvis genom:
- trassel i relationer
- trassel med arbete
- trassel med ekonomi
- fysisk ohälsa
- psykisk ohälsa
... ofta i kombination.

Det händer också att barnet faktiskt är lite extra knepigt att hantera, exempelvis genom aggressioner, trots, fysiska eller neuropsykiatriska funktionshinder, depressioner, tvångstankar eller fobier. Kort sagt svårigheter som inte den mest välvilliga föräldern i världen som inte har en specialistutbildning rimligtvis kan hantera fullt ut.

När vårdnadshavaren, oavsett skäl, inte på egen hand klarar att hjälpa eleven att dyka upp på skolan rustad att klara skoldagen, MÅSTE det finnas extern hjälp och stöd att få. Av exempelvis BUP och/eller socialtjänsten. Stödpersoner, ledsagare, samtalsterapi eller vad det nu kan vara som behövs.

Sedan ska naturligtvis skolan vara en del av åtgärderna och i linje med rekommendationer från dessa externa instanser vara en förlängning i det anslagna spåret. Men jag anser att det är helt fel att lämna åt skolan att utforma dessa stödinsatser.

I de fall där problemen faktiskt är helt och enbart relaterade till elevens skolsituation, exempelvis vid mobbning, anser jag emellertid att skolans ansvar är oerhört stort. Även i de fall där svårigheterna enbart beror på skolans oförmåga att möta eleven med utmaningar som är individuellt anpassade. Vi ska vara experter på pedagogiska lösningar. Vårt ansvar är att möta och lotsa individen mot de av skolverket fastställda målen. Och det menar jag att vi nästan alltid gör - när eleven dyker upp på skolan rustad att klara en skoldag!