Sociala relationer

Det talas mycket om sociala relationer. Att vi lärare måste bygga positiva relationer med våra elever. Ursäkta mig, men jag är tveksam. Jag ser tillbaka till min tid som elev.

Det fanns lärare som jag tyckte om, lärare som lämnade mig helt likgiltig, lärare jag var rädd för och lärare som jag tyckte direkt illa om. Hur relaterade mina resultat med den sociala realation jag hade med dem?

Lärare jag tyckte om: Som vuxen inser jag att jag manipulerade dem. De gillade förstås mig också, det var väl huvudsakligen därför jag gillade dem. De lät mig komma undan med mycket. Jag kunde kollra bort dem med undanflykter och "smarta" uttalanden. Detta innebar i förlängningen att jag tappade all respekt för dem.

Lärare som lämnade mig likgiltig: vilka var de? Måste ha varit ganska många. Minns dem inte. Kanske det allra värsta?

Lärare som jag var rädd för: Alltså allvarligt? Varför ska man vara rädd för en lärare? Jag inser som vuxen att det jag egentligen var rädd för var att inte få deras gillande. De ställde krav. I några fall gick jag all-in för att uppfylla dessa krav och fick toppbetyg. I andra fall, när jag kände mig osäker på min egen förmåga, la jag ner. Svår balansgång.

Lärare jag ogillade: dessa fungerade som direkta "triggers". Jag tror att den näst största anledningen till att jag blev lärare var att jag tänkte "jag ska visa hur det kan gå till, och värre kan det ändå inte bli"! (Den största anledningen är mina erfarenheter efter att ha vikarierat som lärare)

När jag nu "som vuxen" och tillika pedagoiskt utbildad lärare blickar tillbaka och adderar mina erfarenheter som elev och mina erfarenheter som lärare tycker jag mig urskilja nedanstående punkter:

En lärare som i stor utsträckning gillas av sina elever bör misstänkliggöras och granskas! De kan vara lättmanipulerade och allt för generösa i sin bedömning,

Likgiltiga lärare ska uppmanas, eventuellt tvingas, att söka annat jobb.

Lärare som skrämmer sina elever ska ställa sina erfarenheter till allmännyttans förfogande eftersom de kan tänkas ha uppslag som kan vara till stor nytta! Ofta handlar detta om att de ställer mer eller mindre rimliga krav på elevers prestationer.

Lärare som ogillas är en underskattad resurs. Genom att analysera vad det är som gör dem ogillade kan vi enklare ringa in problemen. De ska inte sammanblandas med kategorin "Lärare som skrämmer sina elever". Enligt mig så hamnar lärare här när de till exempel tar sig tydliga favoriter, har en personlig agenda eller inte kan sina ämnen. Eller luktar illa och spanar in eleverna i duschen.

Men nu till kärnan i resonemanget: Jag ville inte ha en social relation med mina lärare. Jag förväntade mig något helt annat - en professionell relation! Sociala relationer hade jag med mina vänner. Mina lärare var inte mina vänner. De var, eller skulle vara, mina ledsagare i kunskapsutvecklingens förlovade land! Vill jag ha en social relation med mina elever?

Jag har inget behov av att gillas av mina elever. Jag har absolut inget behov av att ha dem som vänner, det finns det andra mer jämnåriga med mig, som är. Däremot är det min ambition att de ska känna trygghet och respekt inför det faktum att jag helhjärtat går in för det jag har betalt för att göra - att lotsa dem allt närmare möjligheten att skaffa en utbildning som i förlängningen leder till ett arbete som gör dem lika tillfreds som läraryrket gör mig!

Så - sociala relationer? Nej inte nödvändigtvis. En professionell relation med ömsesidga förväntningar? -Abslout!

Ett stort misslyckande

Stora rubriker i kvällstidningarna - en 17-åring åtalas för modet på en jämnårig - utförd på den skola där de båda gick. Offret utmålas som en ängel. Vaga uppgifer om förövaren.

Jag känner till förövaren. Han har varit en av mina elever. Och jag kan inte nog beklaga att det skulle gå så här!

Den här pojken har det larmats om i många år. Han hamnade så småningom hos oss, en mindre enhet för elever med särskilda behov. Jag tror att han blev felplacerad. Visst har han särskilda behov, stora sådana. Men delar av dem berodde på yttre faktorer, som drogmissbruk. Han satte själv väldigt kloka ord på sitt missbruk: det får mig att att må bra. Han självmedicinerade - eftersom han inte fick någon hjälp med en mer adekvat medicinering. Han skulle ha behövt få vård.

Vi har inte betraktat den här pojken som farlig. Jag vågar till och med nu - med facit i hand - påstå att han inte är det. Om han inte utsätts för påfrestningar som han inte klarar av - och inte får någon som helst hjälp att hantera. BUP och soc ansåg att ärendet var avslutat. Han hade då lämnat ett negativt drogtest, det första negativa på flera år. Under flera år innan detta provresultat hände ingenting. Man avvaktade.


Två människors liv har slagits i spillor. En av dessa har fått betala det yttersta priset - sitt liv. Den andra hamnar återigen i "samhällets vård". Jag hoppas innerligt att den vården är bättre den här gången. Och notera - skolan är inte en del i det här misslyckandet - det ligger hos andra samhällsfunktioner: socialen och ungdomspsykiatrin! Ge dem mer resurser!

Det inträffade sätter fingret på en av mina käpphästar - ansvarsfördelning! Skolan har ett ansvar att förmedla kunskaper på ett individanpassat sätt. I det här fallet klarade vi det i så stor utsträckning som bara kan förväntas. Sociala förhållanden, psykisk instabilitet och drogmissbruk måste hanteras av andra instanser! I det här fallet var dessa instansers misslyckande katastrofalt!