Inkompetensnivån är nådd!

Det sägs att människor avancerar tills de når sin inkompetensnivå. Jag är där nu. Den enhet jag arbetat på de sista åren utökar sin verksamhet till att innefatta elever vars ålder och behov jag saknar kompetens att bemöta. Jag har därför fattat det tuffa beslut det innebär att åter byta arbetsplats och hoppas därmed bereda plats för någon mer lämpad.

Jag skulle ändå vilja lämna efter mig någon sorts ”arv” efter att i många år arbetat med elever med funktionshinder, framför allt inom AST (diagnos inom autismspektrat).

De här individerna förtjänar respekt! Jag har aldrig, och nu generaliserar jag förstås lite, träffat individer som arbetar så hårt för att försöka förstå omvärlden! Jag har aldrig träffat individer som utmanar sig själva i samma utsträckning. Jag har aldrig träffat individer som utmanar mig att tänka nya tankar i samma utsträckning. Jag kommer att sakna dem enormt! Det har inte varit svårt att möta dem i deras utveckling, inte ens för mig som inte på något sätt har en speciallärarutbildning.

Den centrala enhet jag arbetat på de sista åren har fått en ändrad beskrivning. Från ”elever åk 7-9 med diagnos inom AST” till ”elever åk 4-9 med extraordinära behov”. Jag sluter mina ögon och försöker visualisera hur en sådan verksamhet skulle kunna se ut – nej, helt tomt. Jag är inte längre rätt person på rätt plats. Det visade sig också i löneutvecklingen. Vilket jag i och för sig kan tycka är lite orättvist. Visst, jag har tydligt påtalat mina egna tillkortakommande och detta kanske kan räcka för att motivera det blygsamma påslaget. Men jag har aldrig påstått att jag kan det här, det har lagts på mig och jag har verkligen, verkligen vänt ut och in på mig själv för att uppfylla förväntningarna. Jag tror till och med att jag har gjort ett rätt bra jobb. Men jag har helt uppenbart, både för mig själv och min uppdragsgivare, inte de kunskaper och erfarenheter som behövs.

Det nya uppdrag jag mantlar innebär, åtminstone på papperet, att jag har alla möjligheter att uppfylla det till 100%. Jag har ämneskompetens och erfarenhet från alla delar av tjänsten. Efter ett besök på den nya arbetsplatsen inser jag förstås att de brottas med sina problem, som alla andra, men jag tror mig ändå ha många möjligheter att bidra till att lösa dessa problem. Så nu hoppas jag att jag till hösten kommer att befinna mig i ett läge där det finns ett stort utrymme innan inkompetensnivån är nådd! Och jag önskar mina ”gamla” elever all lycka tillsammans med någon som bättre kan möta deras behov! Och de finns för alltid i mitt hjärta!

Vi måste sluta låtsas!

Nu upprepar jag mig, jag vet, men det blir allt tydligare! Vi MÅSTE sluta låtsas att vissa elevers problem är ett skolproblem! Jag vill inte på något sätt avsäga mig skolans pedagogiska ansvar, MEN jag menar att det finns så många inslag i en ung människas liv som inte i första hand har med skolan att göra.

• Hemsituationen. Jag upprepar mig ingen, jag har aldrig någonsin träffat en förälder som inte vill sitt barns bästa. Men jag träffar föräldrar som är helt uppgivna inför uppdraget. Eller saknar förutsättningarna. Som skulle behöva stöd, om så bara att få hjälp med frukostbestyren eller att få på barnen kläder. Föräldrar som oroar sig för sina andra barns behov, för ekonomin eller relationer.
• Internet. Många barn ägnar mycket tid och energi åt att spela digitala spel och / eller medverka på sociala medier. Sammantaget upptar detta en stor del av deras tid, uppmärksamhet och energi. Om detta måste vi tala!
• Psykisk ohälsa. Jag tror inte att samhället historiskt sett någonsin har varit så svårt att passa in i som nu! Kraven är enorma! Det finns mycket små möjligheter för den som inte passerar nålsögat att hitta en plats
  
  
  Dagligen kommer det barn och ungdomar till skolan som inte har sovit, som har haft konfrontationer med familjen på morgonen, som är upptagna av statusen på sitt spelande eller sociala medier och som är pressade av de krav som livet ställer på dem. Mycket litet av detta är i första hand ett skolproblem! NÄR det är det så anser jag att vi i skolan är väl rustade att bemöta dessa behov. Vi är också väl rustade att samverka med andra instanser för att sammantaget förbättra den enskilda elevens behov! MEN vi kan inte åtgärda de problem som inte är kopplade till oss och vår verksamhet! Vi kan inte fortsätta låtsas att vissa unga människors behov kan åtgärdas genom en viss placering i klassrummet, genom anpassning av uppgifterna eller genom ett affektivt bemötande! Det är inte ett skolproblem! Det är ett problem för individen, problem som hen måste få adekvat, inte alltid pedagogisk, hjälp att hantera, inte bara för att få betyg utan för att hantera sin livssituation. Vi MÅSTE sluta låtsas något annat!