Nya utmaningar för alla!

 Vi lever just nu i en galen värld! Pandemin är ofattbar! Jag böjer mitt huvud i respekt för personalen i vården! Och mitt hjärta blöder för alla som förlorar sin arbetsinkomst! MEN! 

Jag tror inte att de som inte arbetar i skolan förstår de utmaningar vi som gör just detta ställs inför! Och då inkluderar jag eleverna, detta är deras arbetsplats också!

- Vi arbetar lika hårt som vanligt för att försöka handleda eleverna att uppnå kunskapskraven

- Vi försöker förmedla dessa kunskaper även digitalt - just nu samtidigt elever på plats och elever på distans. Två heltidsjobb.

- Vi försöker hantera alla de tekniska problem som uppstår i och med detta

- Vi hanterar (så gott det går) elevers och vårdnadshavares frustration

- Vi täcker för sjuka kollegor (eftersom budgeten för vikarier är slut, parallelllt med oviljan att bjuda in utomstående presumtiva smittade vikarier)

Vi går på knäna! Jag har under mer än 20 år i läraryrket aldrig upplevt en liknande arbetsbelastning! Så vad skulle jag behöva? OK, här kommer listan:

- Referenser! Ta del av hur andra gör! Inte uppfinna hjulet helt själv om och om igen!

- TID! Stöd i att prioritera mellan planering, fortbildning i verktyg, genomförande, bedömning av digitalt producerat material. Bara att bjuda in elever till digitala lektioner tar i dagsläget flera procent av det som anses vara veckoarbetstid. 

- Andra kompetenser! Soc, specialpedagoger, psykologer. Någon som tar vid där den "vanliga" pedagogiken inte räcker till. Ännu mer tydligt nu när eleverna inte alltid är på plats "under våra vingar". Hur fungerar åtgärdsprogrammen i dessa tider och på vems ansvar ligger det att se till att dessa åtföljs? Jag vet inte hur. 

- Teknisk support värd namnet! Nu hänger mycket på att någon kollega råkar veta något. Jag är ändå hyfsat "digital" men stöter ändå på massor av problem på en nivå som inte borde vara möjlig! 

Jag känner mig som en vingklippt duva. Eller kanske snarare som riddaren i Monty Pythons film: "Vi tar bort din högra arm. Sedan den vänstra. Och ett ben. Eller två. Vad tänker du göra nu?" 

Jag: "Bite your leg!" Vi tar oss ur det här också! 

Två-lärar-system - ja, tack!

 Så till något som faktiskt funkar! Två-lärar-system! Jag har i min tjänst förmånen att med en av grupperna dela lärarskapet med en helt fantastisk kollega! Vi möter tillsammans ungefär 25 av de elever i årskurs 8 som har det allra svårast - av olika anledningar. Några är ganska nyanlända, andra har det allmänt svårt med inlärning och resten saknar fungerande strategier. MEN vilket jobb vi gör! Nobelpris vore på sin plats! 

Tänk dig själv: en lysande pedagog som genomför en väl genomtänkt lektion och en lika lysande pedagog som minglar runt bland eleverna, stöttar och kollar att alla är med på tåget. Tänk dig dessutom att en av dessa pedagoger (inte jag) älskar rollen som diktator och upprätthållande av alla tänkbara restriktioner, medan den andra (jag) kan vara den snälla och förstående. "Bad cop / good cop". You get it. Den minglande pedagogen (ja, vi växlar, beroende på lektionens innehåll) spelar dessutom rollen av "frågvis idiot" och ställer alla de frågor till den undervisande pedagogen som hen uppfattar behöver ställas. Vi är helt olika, både i ålder, kön och ämnesinriktning, vilket sammantaget är en stor vinst! 

Jag har också förmånen att vid några lektionstillfällen i veckan ha en elevassistent närvarande. Det är också mycket givande, inte minst för den person som assistenten stöder, uteslutande en person med behov av att utan väntan kunna bolla instruktioner och arbetsinsats med. Vi har fantastiskt duktiga elevassistenter! Men det kan ändå inte mäta sig i behållning till att ha ytterligare en pedagog närvarande! 

Två vuxna i rummet innebär dubbelt mandat då det gäller tillit till det förmedlade innehållet. Läraryrket har ju tyvärr utarmats på just tillit. Att ifrågasätta och utmana har blivit standard. Jag tror att eleverna är de stora förlorarna i den utvecklingen! Jag skulle verkligen önska att både elever och vårdnashavare hade en betydlit större tillit till att vi pedagoger vet vad vi gör. Och jag kan verkligen se hur två-lärar-systemet bidrar till det!