Alltså - Covid! Jag saknar ord. Kunde vi någonsin föreställa oss detta? Men mitt inlägg kommer inte att beröra det vi inte kan påverka utan det som faktiskt skulle kunna påverkas!
Jag har blivit en SÄMRE lärare! På allvar! För inte så länge sedan satt jag och rättade engelska uppsatser när jag plötsligt blev osäker på ett ord som jag betraktade som felaktigt: "always". Jag bestämde mig för att det skulle stavas "allways" som en hänvisning till det logiska "all ways". Sedan blev jag osäker igen och slog upp det. Och insåg att jag blev tvungen att rätta om en massa uppsatser. Det visade sig att jag till och med lämnade tillbaka uppsatser med en felaktig rättning. Hur kunde det hända? Jo, därför att jag har sett ordet felstavat SÅ många gånger i förhållande till hur många gånger jag har sett det rättstavat. Min minnesbild lurar mig.
För en lärare i språk är det oerhört viktigt att läsa massor på målspråket. På det sättet påminner vi vårt "språkminne" om hur ord används och stavas. Jag läser inte längre. Inte på något språk. Så fort jag gör ett försök somnar jag. Jag är helt slutarbetad! Och det finns inte längre någon tid avsatt för ämnesfortbildning.
De första åren jag arbetade som språklärare var ambitionen att vi vart fjärde år skulle kunna besöka målspråkslandet. Det är nu nästan 20 år sedan sist.
Vi får fortbildning. Om ledarskap, digitala hjälpmedel, om elever med funktionsvariationer. Vackert så. MEN vi behöver också vara uppdaterade inom våra ämnen. Det är min fasta övertygelse att en påläst lärare som brinner för sitt ämne hittar vägar att fånga elevernas uppmärksamhet!
När jag gör misstaget att rätta elevers uppsatser "fel" för att jag inte är tillräckligt språkligt uppdaterad påverkar det förstås på många sätt min trovärdighet. Kan det bli värre?
