Tårar och ilska

 Nu ska jag avslöja en hemlighet för er som inte arbetar i skolan! På våra lärarrum finns en whiteboardtavla med våra namn och kolumner. Så fort vi får en elev att gråta - vid ett utvecklingssamtal eller betygssamtal får vi sätta en pinne vid vårt namn. Detsamma gäller när vi får ett ilsket mail från en vårdnadshavare! Den som efter terminens betygssättning har flest pinnar vinner! 

NEJ! Detta är FAKE NEWS! Vi vill INTE att elever ska gråta! Vi vill inte heller att vårdnadshavare ska bli ilskna! Men vi vill ungefär det här:

- Vi vill att varje enskild elev ska lyckas med sina mål

- Vi vill att de målen ska vara realistiska utifrån förutsättningar och den arbetsinsatts eleven är kapabel att sätta in.

- Vi vill att elev och vårdnadshavare följer de råd och tips eleven får

- Vi vill att eleven även utanför skolan sover, äter och har en meningsfull fritid

- Vi vill att alla - inte bara vi  pedagoger- har förståelse för att varje individ är unik och därmed också har sina egna unika förutsättningar att utvecklas - men kanske inte alltid på det sätt som önskas

- Vi vill att eleven ska gå vidare i sitt liv på en nivå som de är bekväma med och där de kan blomstra - inte misslyckas, vilket är lätt hänt i en miljö som har för eleven "fel" fokus

- Vi önskar ibland att både elever och vårdnadshavare kunde känna glädje med "good enough"! Men vi vet också att dagens inte minst digitala värld ger en bild av att "perfekt" är det enda som duger. Men herregud, vem är  "perfekt"? Inte jag. Förmodligen inte du heller. Ändå är vi helt "good enough"! Förmedla det! 

Kort sagt: ha tilltit till pedogers omdömen! Och ha tillit till att vi inte har som mål att förminska - snarare att peka på realistiska möjligheter - och utmaningar!     

Varje tår från elev och ilsket mail från vårdnashavare går rakt in i hjärtat på en pedagog! Tro inget annat! 

Pinnarna på whiteboardtavlan får vi bara när någon elev har gjort ett litet framsteg - och tro mig - antalet på de pinnarna är hela skälet till att jag är lärare!Det enda skälet att vi valde det här yrket är att vi vet att vi gör skillnad! Varje dag! Ha tilltro till det - även när det känns obekvämt!

Elever i behov av särskilt stöd

 Elever i behov av särskilt stöd... Allvarligt, vilken elev är INTE i behov av särskilt stöd?

Elever med diagnoser. Utredda. Det finns ett åtgärdsprogram. Åtminstone delar av det som framgår av detta är genomförbart. Och gör en stor skillnad. 

Socialt utåtagerande elever. Trygghetsgruppen aktiverad. Ofta beror agerandet på en livssituation utanför skolan. Alltför sällan involveras instanser som kan hjälpa till med detta och vi i skolan låtsas istället att ett åtgärdsprogram ska hjälpa. Utan effekt. Andra gånger beror agerandet på en outredd och obehandlad diagnos. 

Elever med inlärningssvårigheter. Ofta tysta och välanpassade. Går under radarn. Dessa elever blöder mitt hjärta särskilt för! Får bara extra hjälp om de har påstridiga vårdnadshavare. 

Elever med påstridiga vårdnadshavare. Ibland har de särskilda behov, ibland inte. Oavsett vad så är de lyckligt lottade eftersom de kanske, om vårdnadshavare lyckats skaka tillräcklig skräck i huvudmannen för skolan, får tillgång till de extra resurser skolan kan erbjuda. 

Normalstörda elever. Får oftast klara sig så gott de kan med stöd av allmänt kompetenta pedagoger. Går ofta rätt bra, även om det skulle kunna gå bättre om fokus kunde läggas på att inte bara uppnå målen utan också uppnå maximal potential. 

Så nu upprepar jag mig: Elever i behov av särskilt stöd är väldigt ofta "MÄNNISKOR i behov av särskilt stöd". Och det är inte alltid det behovet i första hand kan eller ens bör uppfyllas av den allmänna skolan. De behöver hjälp av socialtjänst, psykiatri, specialpedagogik! 

Vi låter väldigt ofta individens önskemål styra. Vackert så, jag är verkligen FÖR ett individuellt inflytande över livssituationen. Men hur länge ska vi låta en individ i tonåren vara den expert som tillfrågas vid utformandet av åtgärder? Naturligtvis är den individens önskemål att vara "som alla andra" gå i stor klass och få samma uppgifter som de andra. 

Jag har arbetat i verksamheter anpassade för elever med funktionsvariation. Jag har sett vilken enorm skillnad det gör att få en anpassad lärmiljö - ofta till en början helt emot det eleven själv önskade. 

Min bestämda åsikt är att vi som är professionella utbildare måste ta ett större ansvar för att stå på oss då vi ser vad en elev faktiskt behöver! Och sluta låtsas att eleven själv eller vi i skolan ensamma kan uppfylla de behoven! 

Nya utmaningar för alla!

 Vi lever just nu i en galen värld! Pandemin är ofattbar! Jag böjer mitt huvud i respekt för personalen i vården! Och mitt hjärta blöder för alla som förlorar sin arbetsinkomst! MEN! 

Jag tror inte att de som inte arbetar i skolan förstår de utmaningar vi som gör just detta ställs inför! Och då inkluderar jag eleverna, detta är deras arbetsplats också!

- Vi arbetar lika hårt som vanligt för att försöka handleda eleverna att uppnå kunskapskraven

- Vi försöker förmedla dessa kunskaper även digitalt - just nu samtidigt elever på plats och elever på distans. Två heltidsjobb.

- Vi försöker hantera alla de tekniska problem som uppstår i och med detta

- Vi hanterar (så gott det går) elevers och vårdnadshavares frustration

- Vi täcker för sjuka kollegor (eftersom budgeten för vikarier är slut, parallelllt med oviljan att bjuda in utomstående presumtiva smittade vikarier)

Vi går på knäna! Jag har under mer än 20 år i läraryrket aldrig upplevt en liknande arbetsbelastning! Så vad skulle jag behöva? OK, här kommer listan:

- Referenser! Ta del av hur andra gör! Inte uppfinna hjulet helt själv om och om igen!

- TID! Stöd i att prioritera mellan planering, fortbildning i verktyg, genomförande, bedömning av digitalt producerat material. Bara att bjuda in elever till digitala lektioner tar i dagsläget flera procent av det som anses vara veckoarbetstid. 

- Andra kompetenser! Soc, specialpedagoger, psykologer. Någon som tar vid där den "vanliga" pedagogiken inte räcker till. Ännu mer tydligt nu när eleverna inte alltid är på plats "under våra vingar". Hur fungerar åtgärdsprogrammen i dessa tider och på vems ansvar ligger det att se till att dessa åtföljs? Jag vet inte hur. 

- Teknisk support värd namnet! Nu hänger mycket på att någon kollega råkar veta något. Jag är ändå hyfsat "digital" men stöter ändå på massor av problem på en nivå som inte borde vara möjlig! 

Jag känner mig som en vingklippt duva. Eller kanske snarare som riddaren i Monty Pythons film: "Vi tar bort din högra arm. Sedan den vänstra. Och ett ben. Eller två. Vad tänker du göra nu?" 

Jag: "Bite your leg!" Vi tar oss ur det här också! 

Två-lärar-system - ja, tack!

 Så till något som faktiskt funkar! Två-lärar-system! Jag har i min tjänst förmånen att med en av grupperna dela lärarskapet med en helt fantastisk kollega! Vi möter tillsammans ungefär 25 av de elever i årskurs 8 som har det allra svårast - av olika anledningar. Några är ganska nyanlända, andra har det allmänt svårt med inlärning och resten saknar fungerande strategier. MEN vilket jobb vi gör! Nobelpris vore på sin plats! 

Tänk dig själv: en lysande pedagog som genomför en väl genomtänkt lektion och en lika lysande pedagog som minglar runt bland eleverna, stöttar och kollar att alla är med på tåget. Tänk dig dessutom att en av dessa pedagoger (inte jag) älskar rollen som diktator och upprätthållande av alla tänkbara restriktioner, medan den andra (jag) kan vara den snälla och förstående. "Bad cop / good cop". You get it. Den minglande pedagogen (ja, vi växlar, beroende på lektionens innehåll) spelar dessutom rollen av "frågvis idiot" och ställer alla de frågor till den undervisande pedagogen som hen uppfattar behöver ställas. Vi är helt olika, både i ålder, kön och ämnesinriktning, vilket sammantaget är en stor vinst! 

Jag har också förmånen att vid några lektionstillfällen i veckan ha en elevassistent närvarande. Det är också mycket givande, inte minst för den person som assistenten stöder, uteslutande en person med behov av att utan väntan kunna bolla instruktioner och arbetsinsats med. Vi har fantastiskt duktiga elevassistenter! Men det kan ändå inte mäta sig i behållning till att ha ytterligare en pedagog närvarande! 

Två vuxna i rummet innebär dubbelt mandat då det gäller tillit till det förmedlade innehållet. Läraryrket har ju tyvärr utarmats på just tillit. Att ifrågasätta och utmana har blivit standard. Jag tror att eleverna är de stora förlorarna i den utvecklingen! Jag skulle verkligen önska att både elever och vårdnashavare hade en betydlit större tillit till att vi pedagoger vet vad vi gör. Och jag kan verkligen se hur två-lärar-systemet bidrar till det!