Nämen nu är jag igång igen! Det finns just nu en väldigt adekvat diskussion angående särskilda anpassningar för elever i grundskolan. Såklart har jag åsikter!
1. Självklart ska elever som behöver det få sin skolgång anpassad! Odiskutabelt!
2. Men vilka behöver det? Och hur? Ska alla hinder undanröjas? Eller besegras?
3. Godkända betyg i grundskolan är en inträdesbiljett till nästa steg - gymnasiet. Om betygen från grundskolan visar att eleven är godkänd - alltså är helt förberedd för nästa steg så kommer eleven att tas in på ett program där hen förväntas följa gymnasiets läroplan - utan anpassningar. Totalt förödande för vissa individer!
4. Enligt min erfarenhet så finns det bara en väg framåt - fungerande strategier! Insikt i förmågor och oförmågor. Sätta ord på dem. Inte att undvika utvecklandet av just dessa! Många "anpassningar" gör just detta.
Mina funderingar är två:
1. Hur hjälper vi dem som verkligen behöver det? Forskning visar att bästa situationen är "nivån +1". Jag upplever att många elever som kommer upp till högstadiet befinner sig på "nivån +100". Var tappade vi hen? Vi lappar och lagar med särskilda anpassningar - som inte ligger i närheten av elevens behov av anpassning. Placering närmare fönster / lärare? Det borde finnas en större möjlighet att backa och hämta upp det förlorade.
2. Undvika eller konfrontera? Idag upplever jag att vi pedagoger uppmanas att undvika - alltså bortse från - elevers svårigheter. "Pysa", ta hänsyn till diagnoser och / eller vårdnadshavares önskemål. Men min bestämda uppfattning är att eleven mår bäst av att konfrontera - och utveckla - sina svårigheter - utveckla strategier - lära känna sig själv. Lära sig använda hjälpmedel. Inte undvika - konfrontera och utveckla!
Anpassningar? Ja, absolut, men med inriktning på vad som sikt utvecklar individen - inte snygga till skolans anseende. Kan innebära att färre uppnår de nationellt fastställda målen, men att fler finner sin plats i samhället genom att få en anpassad utbildning.
