Kan det bli värre?

 Alltså - Covid! Jag saknar ord. Kunde vi någonsin föreställa oss detta? Men mitt inlägg kommer inte att beröra det vi inte kan påverka utan det som faktiskt skulle kunna påverkas!

Jag har blivit en SÄMRE lärare! På allvar! För inte så länge sedan satt jag och rättade engelska uppsatser när jag plötsligt blev osäker på ett ord som jag betraktade som felaktigt: "always". Jag bestämde mig för att det skulle stavas "allways" som en hänvisning till det logiska "all ways". Sedan blev jag osäker igen och slog upp det. Och insåg att jag blev tvungen att rätta om en massa uppsatser. Det visade sig att jag till och med lämnade tillbaka uppsatser med en felaktig rättning. Hur kunde det hända? Jo, därför att jag har sett ordet  felstavat SÅ många gånger i förhållande till hur många gånger jag har sett det rättstavat. Min minnesbild lurar mig.

För en lärare i språk är det oerhört viktigt att läsa massor på målspråket. På det sättet påminner vi vårt "språkminne" om hur ord används och stavas. Jag läser inte längre. Inte på något språk. Så fort jag gör ett försök somnar jag. Jag är helt slutarbetad! Och det finns inte längre någon tid avsatt för ämnesfortbildning. 

De första åren jag arbetade som språklärare var ambitionen att vi vart fjärde år skulle kunna besöka målspråkslandet. Det är nu nästan 20 år sedan sist. 

Vi får fortbildning. Om ledarskap, digitala hjälpmedel, om elever med funktionsvariationer. Vackert så. MEN vi behöver också vara uppdaterade inom våra ämnen. Det är min fasta övertygelse att en påläst lärare som brinner för sitt ämne hittar vägar att fånga elevernas uppmärksamhet! 

När jag gör misstaget att rätta elevers uppsatser "fel" för att jag inte är tillräckligt språkligt uppdaterad påverkar det förstås på många sätt min trovärdighet. Kan det bli värre? 

Misslyckande eller framsteg?

 Jag måste börja med en anekdot! Jag har en häst och tränar regelbundet för en fantastisk instruktör som erbjuder lika mycket träning för kroppen som för själen. Vid ett av våra träningspass sa hon följande: 

"När hästen protesterar på något sätt och gör knasiga saker - se inte det som ett misslyckande! Hästen kommunicerar med dig! Den försöker säga att det du just begär av den är för svårt; den har inte de fysiska förutsättningarna att utföra det  du begär, eller så förstår den inte det du försöker förmedla. Lägg protesten till din erfarenhetsbank och gör en av två saker; backa bandet och repetera grunder ELLER säg vänligt till din häst: Jag fattar att detta är svårt, men det är här vi befinner oss i utbildningen, så kan vi hitta en väg att fortsätta lite till? Jag ser SÅ många hästar som upplever precis det, men som har slutat försöka kommunicera det. De försöker istället låta lydnad gå före förmåga."

Som lärare ser jag genast paralleller till mina elever. Just nu har jag flera som protesterar våldsamt! Det är väldigt lätt att se det som ett personligt misslyckande och börja ifrågasätta sin kompetens! Men om jag vänder på det - vad är det de kommunicerar? Är det för svårt, har de inte förkunskaperna, måste jag backa bandet? Gör det "ont" någonstans? Hur ser deras liv ut utanför skolan? Behöver vi (alltså hela vuxensamhället, inte bara skolan) stötta dem där? Och ska jag kanske ändå vara glad över att de kommunicerar detta? Och bekymra mig mer över de som tystnat? De som låter lydnad gå före förmåga - och slutar kommunicera. 

Betygshets

 Jag är helt utmattad! I veckan hade vi läsårets första utvecklingssamtal. Syftet är att kartlägga elevernas samlade studiesituation och samla ihop resurserna: skola, eleven själv och hemmet. Jag fick - förstås - massor av kritik. Jag är inte tillräckligt tydlig med vad som krävs. Eleverna får inte visa vad de kan. De vill ju ha A och får inte veta vad de behöver visa. Och jag blir så matt! 

Jag vill jämföra skolan med en trafikskola. Körkortseleverna kommer dit med varierande förkunskaper. Några har övningskört massor innan, andra har aldrig startat en bil. Körskolans uppdrag är ändå densamma: att steg för steg visa eleverna vad som krävs. Några av nybörjarna kommer att visa sig ha oanade talanger, andra behöver massor av körtimmar innan de fattar hur pedalerna samarbetar. INGEN förväntar sig att eleverna ska klara en uppkörning första dagen. ALLA förväntar sig att utbildningen ska resultera i ett körkort. Det borde vara precis likadant i förväntningarna på den vanliga skolan. 

Eleverna i högstadiet har tre år på sig att inhämta kunskaper som bedöms hela vägen, men räknas på allvar i årskurs 9. De har alltså tre år på sig att få motorstopp, felberäkna väjningsplikten, göra misslyckade fickparkeringar och halka på pedalerna. Jag vågar till och med påstå att det är de som under utbildningen gör flera misslyckanden, och reflekterar över dessa, som i slutänden blir de bästa chaufförerna. 

Jag är en proffessionell utbildare! Jag vet precis vad eleverna behöver kunna för att att erövera sitt körkort. De behöver gå igenom en pedagogiskt utformad utbildning med möjlighet att prova momenten, eventuellt för att misslyckas och prova igen. Vad de INTE behöver är att utsättas för en uppkörning innan de är redo. 

Så, kära vårdnadshavare, jag vet att ni vill väl. Tro mig, det gör jag också! Men det är också min bestämda uppfattning att mitt huvuduppdrag INTE är att ordna uppkörning för de som tror sig vara redo för det, utan att säkerställa att alla får den kunskap, övning och insikt som behövs för att i ett längre perspektiv navigera säkert i livets kunskapsdjungel. 

När vi sedan kommer till uppkörningsdagen, ja, då är ett E ett godkänt betyg. Betydligt svårare att uppnå än när de flesta av oss vuxna gick i skolan och önskade betyg 3 eller G. Ett C visar stor skicklighet, motsvarande gamla tiders 4 eller VG. Ett A är nästan utpoiskt och läser man kriterierna noga så krävs betydligt mer än av tidigare 5 eller MVG. 

Så det jag vill förmedla till elever och vårdnashavare: sluta betygshetsa, framför allt under de första åren på ett nytt stadium! Följ lärarens instruktioner och var tryggt förvissad att dessa kommer att leda till resultat! Kanske inte imorgon, men med övning och fokus så kommer det att bli bra!