Utvärdering av lärare

Elever ska utvärdera sina lärare. En fin tanke. Om jag hade blivit ombedd att göra detta under min tid som tonåring, upptagen med att försöka bli vuxen, hade mina högsta betyg gått till outbildade vikarier som ägnade lektionerna åt att leka ”hänga gubbe” på tavlan.

En av skolorna jag arbetat på tillämpade under något år digital utvärdering. Där fanns, bland annat, följande omdömen om mig som lärare:

”Anna är fan sämst!”

”Man fattar ingenting av lektionerna, det är så himla rörigt!”

OK, lite bakgrund. Det första citatet kommer från en gosse som jag var mentor för. Han hade det otroligt struligt, hade blivit utslängd först av sin mamma och sedan av sin flickvän. Effekten blev förstås att skolan blev lidande. Vi hade samma dag haft ett möte där jag satt lite hårt mot hårt: ta emot det stöd skolan kan erbjuda eller sök alternativ. Jag erbjöd mig att följa honom till kuratorn. Det skakade naturligtvis om hans värld och han tyckte att jag var oerhört jobbig som inte bara lät honom vara, givetvis med bibehållet studiebidrag trots upprepad frånvaro. Facit: Han gick så småningom med mig till kuratorn som via en soc-anmälan lyckades ordna ett boende åt honom. Han gjorde senare ett omval och började från början på ett annat program som passade honom bättre. Vi möttes under åren som följde ofta i korridoren och han visste inte hur han skulle tacka mig. Solskenshistoria!

Det andra citatet kommer från en flicka som hade fullt upp med att revoltera mot allt som representerade vuxenvärlden. Det innebar att hon var i skolan ungefär en dag varannan vecka. Det, i sin tur, innebar att hon deltog vid ungefär var sjätte lektion. Undra på att hon tyckte att det var rörigt, hon hoppade ju ständigt in i sammanhang som för henne var helt okända! Facit: Hon avbröt så småningom studierna i stort samförstånd med alla lärare, hon hade helt enkelt ingen som helst motivation att gå på gymnasiet.

Nu till poängen! Under de TRE därpå följande lönesamtalen togs dessa två omdömen upp. Av tre olika rektorer (detta var en effekt av omorganisationer). Alla började de: ”Det finns ju en del kritik mot dig och ditt upplägg av lektioner”. Detta hade de kunnat läsa sig till i den sparade utvärderingen. Eftersom deras arbetsbelastning knappast erbjuder de tillfällen till lektionsbesök som jag vet att de önskar, blir denna typ av utvärderingar nästintill det enda verktyg de kan ta till.

Så - visst ska elever få uttala sig om sina lärare! Men om undervisningens kvalitet ska mätas bör det göras av elever som huvudsakligen deltar i densamma. Och resultaten läsas av personer som också minns hur det var att vara tonåring!

Lärarlegitmation

Så småningom fick jag min lärarlegitimation. I grunden är jag utbildad senarelärare i svenska, svenska som andraspråk och engelska. Senarelärare innebär att man kan undervisa mellan- och högstadie. Jag fick min först tjänst som lärare för nyanlända invandrarungdomar i gymnasieåldern. De kom från det då brinnande kriget i Bosnien. En erfarenhet som skulle kunna fylla metrar av blogginlägg, men nu har detta inlägg ett annat fokus. Då fanns ingen annan utbildning, utan jag var behörig att undervisa i svenska som andraspråk, även på gymnasienivå.

Jag påbörjade en komplettering för att bli behörig även i svenska, men fick efter fyra år en anställning på en annan gymnasieskola. Den rektorn ansåg att jag, med sju terminers heltidsstudier i svenska och två i svenska som andraspråk, var helt kompetent att undervisa i dessa ämnen på hans skola. Tjänsten kom också att innefatta undervisning i engelska på de grundläggande nivåerna. Detta pågick i fjorton år innan jag bestämde mig för att plugga IT-pedagogik och sedan ställa mig till arbetsmarknadens förfogande. En arbetsmarknad som kräver lärarlicens.

Jag slutförde studierna i svenska för att bli behörig till gymnasiet genom att läsa två litteraturkurser. Jag är inte helt säker på att detta gjort mig till en bättre lärare, men det var rätt kul. Det känns lite konstigt att dessa kurser uppväger många års kollegiala diskussioner kring kursmål, men…

Jag har således en legitimation som ger mig behörighet att jobba i grundskolan i alla mina ämnen (vilket jag alltså aldrig gjort) och i svenska och samtliga humanistiska fördjupningar på gymnasiet. Men inte i engelska eller svenska som andraspråk.

Efter ett tag tycktes beslutsfattarna ändå inse vissa glapp i idén med lärarlegitimation och tillfogade en möjlighet att låta rektor intyga att man, efter minst åtta års erfarenhet, ansågs kompetent att undervisa i vissa kurser och ämnen. Jag införskaffade efterfrågat intyg och skickade in för komplettering. För snart ett år sedan. Ännu inget svar.

Det löjliga är att jag enligt min legitimation just nu är behörig att undervisa i åldersgrupper och kurser som jag helt, efter tjugo år, helt saknar erfarenhet av. Samtidigt anses jag obehörig i kurser som jag under många år inte bara undervisat i, utan också haft kontinuerlig fortbildning i och, inte minst, under snart tjugo år haft kollegialt samarbete kring.

Missförstå mig rätt, jag är inte per definition för lärarlegitimation. Jag tycker INTE att en person utan adekvat pedagogisk och ämnesrelaterad utbildning ska få undervisa våra ungdomar! Men hänsyn måste tas till att vi som tagit oss igenom en lärarutbildning med åren kan hamna lite vid sidan om det som från början avsågs. OCH att vi genom kontinuerligt arbete faktiskt är helt kompetenta till det!

JA till lärarlegitimation. NEJ till lärarlegitimation som försvårar för elever att få tillgång till kompetenta lärare!

Teori vs praktik

Jag märker att jag återkommer till det, men det är ändå uppenbart: i vår bransch finns ett besvärande glapp mellan teori och praktik. Teorier finns det gott om. Men omsättningen till praktik stöter på många hinder. Det största tycks vara eleverna. De är sällan utformade på det sätt som teorierna förutsätter. De vägrar trotsigt vara homogena.

Vad vill jag ha sagt med detta? Är jag negativt inställd till udda elever och heterogena grupper?

Jag hoppas att det har framgått med all önskvärd tydlighet att jag INTE anser att eleverna är skolans problem. Jag ser inte heller heterogena grupper som ett stort problem, även om de naturligtvis kan erbjuda en pedagogisk utmaning. Men vi måste bestämma oss: en skola med homogena krav för en homogen grupp (vilket exkluderar en stor del av våra ungdomar) eller en skola som bejakar mångfalden och på allvar erbjuder individuella lösningar.

Som det ser ut just nu krävs och förväntas det av oss att individualisera utbildningen. Men det finns väldigt begränsade möjligheter att faktiskt göra det.

Jag sitter inte inne med några enkla lösningar. Men om vi vill ha alla med på utbildningståget MÅSTE det byggas in någon typ av faktisk flexibilitet i organisationen. Det kan gälla timanslag för olika kurser, studietakt, schemats utformning, gruppstorlek eller fokus på delmål.

Hur vardagen ser ut i praktiken MÅSTE utgöra grunden för hur teorierna utformas!

Rolig fortbildning!

Jag ska inte vara så skeptisk mot fortbildning. Ibland är den riktigt underhållande. Jag måste delge en del av de citat jag antecknade under en föreläsning som handlade om dokumentation och utvärdering:

"Det är inte formen, utan innehållet, som är det viktiga när man dokumenterar!" You don't say!
"Se möjligheten att dokumentera som en gåva från Gud." Hallelulja!
"VAD ni gör, det vet ni, men ni vet inte HUR ni gör!"  ? Hur har jag gjort alla dessa år?
"Dokumentera - men skriv inga romaner!"  Vad är då vitsen?
"Att mäta är inte bara att använda linjal."  Nähä?
"Det går att mäta något, på något sätt och någon gång" Intressant!
"En som var duktig på önsketänkande var Hitler - önsketänkande är viktigt att få bort!"  Solklart?
"Kritiskt tänkande är viktigt!" Här har jag hållit på i detta yrke i 20 år och ingen har sagt detta förut!
"Nu i höst måste ni ha någon sorts plan över vad ni ska göra!"  Va? Ska det vara nödvändigt?

Nu är jag raljant, jag är medveten om det. Men det var faktiskt ganska kul. Allra roligast var det när det uppdagades att ALLA de kollegor jag pratade med vid kaffet också hade roat sig med att skriva ner fåniga citat från den välmenande föreläsaren.

Men hur blir det så här? Jag tror att svaret är lika enkelt som trist. När vår skola utsattes för en inspektion fick vi mycket (välförtjänt) beröm, men också en lista med punkter att förbättra. En av dessa var, inte helt otippat, dokumentation (detta tycks vara något vi alltid gör för lite). Ansvariga politiker känner sig manade att visa att de minsann tar kritiken på allvar och bokar skyndsamt in lämplig (=billig?) fortbildare. Då kan de visa att de agerat på ett ansvarstagande sätt.

Så här upplever jag att det ofta är i skolans värld. Det är viktigare att på olika sätt ha "ryggen fri" än att arbeta med faktisk skolutveckling. Det är viktigare att vi har dokumenterat en elevs behov av stöd än att faktiskt genomföra detsamma på ett tillfredsställande sätt. Vi (med "vi" avser jag här alla som är delaktiga i skolan) är ständigt granskade och ifrågasätts hela tiden. Vi måste ständigt försvara oss genom dokumentation. Då blir det ibland precis så här skrattretande.

Ämnesintegrering i teorin och praktiken

Jag har suttit på SÅ många fortbildningsdagar som haft som syfte att främja ämnesintegrering. Jag tror stenhårt på idén! Vi har jämfört timplaner, hittat samarbetspunkter och skrivit planer för integreringen. Som naturligtvis måste lämnas in.

Ofta har de här dagarna legat i anslutning till läsårsslut, det vill säga när det kommande läsåret fortfarande är en vision om framtiden. Ofta har jag och mina arbetslagskollegor gått därifrån med känslan av att det ÄNTLIGEN kan bli något utvecklingsarbete. På allvar. Oftast har det inte blivit så.

När terminen startar visar det sig att klasser måste slås ihop i kärnämnena, det vill säga mina ämnen. Det innebär att jag har elever från skilda program i samma grupp. Några ska bli musiker, andra journalister. Några ska bli fordonsmekaniker, andra tekniker. I sina karaktärsämnen gör de helt olika saker. Några är på praktik då och då. Andra har en konsert eller en temavecka. Men inte samtidigt. Visst, det går naturligtvis att försöka göra något som liknar ämnesintegrering för de som inte är borta. Eller i alla fall något som berör deras karaktärsämnen. För jag kan ju inte lämna den halvan för att närvara vid det som de andra gör. Där det sker saker som på riktigt skulle kunna kallas ämnesintegrering.

I en drömskola skulle karaktärsämneslärarna för de olika programmen också samarbeta. Om de inte befann sig i helt olika delar av byggnaden. Om inte deras elever hade helt olika mål med sina val av gymnasieprogram.

Ursäkta om jag inte applåderar längre när det står ”ämnesintegrering” på fortbildningsdagens agenda. 

Handlingsplan vs handlingskraft

Det är mycket, förutom undervisning, vi ska försöka hantera i skolan. Mobbning måste vi förstås ta i med hårdhandskarna mot. Att skola eleverna i demokratiskt förhållningssätt är en självklarhet. Att alla, oavsett kön, religion eller sexuell läggning ska behandlas lika är odiskutabelt. Elevdemokratin måste utvecklas. Och allt måste dokumenteras. Typiska(?) scenarier:

Elev (bankar på lärarrum):                        Hallå, hjälp, det är slagsmål i korridoren!

Lärare (gläntar bara lite på dörren):           Ledsen, har inte tid, vi reviderar skolans

                                                                antimobbningsplan! Den måste vara inlämnad imorgon!

Elev (bankar på lärarrum):                        Hallå, hon kallade mig bög!

Lärare (gläntar bara lite på dörren)            Ledsen, vi har inte tid, vi reviderar skolans HBQT-plan.

                                                                Den måste vara inlämnad imorgon!

Elev (bankar på lärarrum):                        Hallå, de står och röker precis vid ingången!

Lärare (gläntar bara lite på dörren):           Ledsen, har inte tid, vi reviderar skolans antidrogplan.

                                                                Den måste vara inlämnad imorgon!

Elev (bankar på lärarrum):                        Hallå, det står folk och delar ut rasistisk propaganda!

Lärare (gläntar bara lite på dörren):           Ledsen, vi har inte tid, vi arbetar med skolans

                                                                demokratiplan. Den måste vara inlämnad i morgon!

Det enda positiva med den här trenden är att vi förmodligen i slutänden har uppfyllt målen för Likabehandlingsplanen: Alla elever, oavsett kön, religion eller sexuell läggning kan gå hem och känna sig precis lika förbisedda! Ingen glömd!

En typisk dag

En lärare förväntas arbeta 45 timmar i veckan för att därmed arbeta in loven (nej, det finns inget som heter övertid, vi arbetar in timme för timme). 35 av dessa är bundna till arbetsplatsen, de 10 resterande görs på valfri plats. Jag försöker oftast göra alla på arbetsplatsen för att slippa stressen av att ha ett arbetshav hemma. Det går så där. Så här ser en helt typisk dag ut:

Anländer till skolan 8.00 trots att första lektionen börjar 10.00. Klarar av ett par viktiga samtal med chefen och IT-teknikern. 

Tänker därefter läsa och besvara mail. En förälder vill veta hur det går för telningen. Jag skriver ett välutvecklat svar. Send. Kopplingen till programmet bruten. Mailet försvunnet, så när som på de två första raderna. Igen! Suck! 30 minuter åt skogen. Och kommer att kosta åtminstone 15 att rekonstruera. Senare. 

Nu måste jag fixa det sista för dagen lektioner. Bara kopiera lite. Kopiatorn lyckas knyckla inte mindre än fem papper i sitt innanmäte innan den bestämmer sig för att ge upp helt. Jag plockar ut dem. Försöker igen. Med samma resultat. En kollega kommer förbi och konstaterar kort att det var samma problem dagen innan. Att service är tillkallad. Igen. Fantastiskt, det här med upphandling! Eller? Vad får vi för pengarna?

Den här dagen försvann mer än en timme på bara tekniskt strul. Inget av dem var någon nyhet. Finns det någon annan arbetsplats där de anställda förväntas tålmodigt finna sig i icke-fungerande mail eller kopiatorer där trassel är snarare regel än undantag? Tänk så mycket lärarjobb jag hade hunnit göra under den tid strulet tog! 

Jag minns en period i början av min karriär då vi kunde lägga det vi ville ha kopierat till vaktmästaren. Nästa morgon låg det färdigt i mitt fack. Förmodligen mådde kopiatorn bra av att slippa handskas av amatörer. Respekt och värme till alla vaktmästare! Ni är en underskattad resurs!

Elevinflytande, efterspel

Den tidigare nämnda fordonsklassen deltog i den årliga utvärderingen av undervisningen. En studiedag användes till att analysera resultaten. Vi granskade röda och gröna staplar, jämfördes med skolor från andra delar av landet. Ålades att ringa in åtgärdsområden och bearbeta dessa i samråd med eleverna. På fordonsprogrammet var den mest nedslående siffran att de i mycket liten utsträckning ansåg sig få vara med och utforma innehållet i undervisningen.

Vi tog naturligtvis upp det med dem. Kanske la vi mest fokus på att försöka påminna dem om de tillfällen då de faktiskt varit mycket inblandade i utformandet av inlärningsprocessens olika skeenden. Det visade sig mycket snabbt att vi talade förbi varandra.

 Nej, de upplevde inte att de fick vara med och bestämma själva innehållet i undervisningen, de antog att det redan var fastställt i alla dokument, signerade av Skolverket, vi viftade med inför varje moment. 

 Ja, de kände att de fick vara med och påverka hur innehållet bearbetades. När missförståndet klargjorts föreslog de en tilläggsfråga till utvärderingen:

(Gammal) fråga: I vilken utsträckning upplever du att du får vara med och påverka innehållet i undervisningen?  

                     ingen – låg – hög

(Ny) fråga: I vilken utsträckning vill du vara med och påverka innehållet i undervisningen:

                     ingen – låg – hög

Sa jag att vi hade mycket goda resultat i den här klassen?

Jag har också sedan detta tillfälle många gånger frågat mig hur lärare skulle svara på frågan:

I vilken utsträckning upplever du att du får vara med och påverka innehållet i undervisningen?

                      ingen – låg – hög

Vill vi?

Elevinflytande

Jag hade en gång på fordonsprogrammet en elev som jag ofta tänker på. Han var finsk rom. Egentligen är kanske inte hans etniska bakgrund det mest intressanta, men jag återger den ändå för att kanske kunna slå hål på en och annan fördom. Hans pappa hade en bilverkstad som han hoppades att sonen en dag skulle ta över. Men han ville att sonen skulle ha en bättre utbildning och kanske kunna lyfta företaget ytterligare. 

Sonen hade en historia från högstadiet av skolk. Pappa kom därför till skolan oanmäld flera gånger i veckan för att kontrollera att sonen verkligen var på plats. Helt i onödan – han var alltid där. Och mycket angelägen att lära sig – allt. Kärnämnena stod inte så högst på hans ”gilla-lista” men han var helt inställd på att klara även dessa. Detta innebar inte bara att han själv alltid var på rätt plats vid rätt tid, även hans klasskamrater jagades av honom tills de också infann sig.

Vi lärare förväntas planera och lägga upp arbetet tillsammans med eleverna. I denna demokratiska anda presenterade jag ett nytt moment och bjöd in klassen att föreslå hur vi skulle arbeta. Gossen räckte upp handen. Tittade mig stint i ögonen och sa:

”Det skrämmer mig att inte du vet det… Jag satsar min dyrbara tid på att vara här och det minsta jag kan begära är väl att ni lärare vet vad jag behöver kunna och hur jag ska lära mig det… bara säg till mig vad jag ska göra så gör jag det!”

Jag tror att han satte fingret (ett av dem) på ett av de övergripande problemen i skolan: eleverna förväntas inte ha tilltro till lärarens förmåga att planera och genomföra undervisningen.

 Med den här killens godkännande, och därmed hela klassens, styrde jag undervisningen till 100%. Jag har aldrig uppnått så goda resultat. I skarp kontrast med de styrandes önskemål. 

Om man nu på allvar vill satsa på lärare fortbildning kanske kursen ”Att få elever att tro att de kan påverka kursernas mål” kan vara ett alternativ?

Schema

Jag har faktiskt arbetat på en skola där schemat användes som ett pedagogiskt verktyg. Det var ett lantbruksgymnasium där vissa kurser av naturliga skäl inte kunde planeras långt i förväg. Det är mycket svårt att träna skörd innan det finns någon skörd att skörda. Eller efter. Alltså lades schemat med bara någon veckas framförhållning. Elever och lärare förväntades vara på plats mellan vissa klockslag. Detta innebar att även vi kärnämneslärare kunde önska mer eller mindre intensiva perioder med eleverna. En heldag med föreläsning, diskussionsforum och egen reflektion är inte att förakta! När adepterna sedan levererat sina alster kunde jag undanbe mig deras närvaro under en period för att få tid att begrunda dessa.

Annars utgör schemat ofta ett näst intill oöverstigligt hinder när det gäller flexibilitet. Ett år tvingades jag ha två pass engelska med en fordonsklass, det ena på 100 minuter och det andra på 20. Ursäkta, men vad får man gjort på 20 minuter? Och hur orkar man hålla koncentrationen i 100 minuter? Nu ska ändå nämnas att dessa tappra gossar använde den kortare tiden till ”prov” och den längre till läsning och kontemplation. Som så ofta klarade de flesta uppgifterna trots de givna ramarna, inte tack vare dem.

Om man nu på allvar vill satsa på lärares fortbildning kanske kursen ”Att undervisa elever i tidsintervaller som strider mot all pedagogisk logik” vore ett alternativ? 

Luft!

Jag har ännu aldrig arbetat på en skola där ventilationen har fungerat. Stora elevgrupper avlöser varandra i rum där luften redan andats av åtskilliga individer under åtskilliga timmar. Under delar av året går detta att kompensera genom öppna fönster, men inte alltid. Vintertid tränger såväl kyla som snö in, under sommaren släpps det in fler getingar än syreatomer.

En termin arbetade jag på en skola där man faktiskt beslutat sig för att totalrenovera ventilationen. Skolan skulle läggas ner. Lokalerna skulle hyras ut till företag. Givetvis behövde de en väl ventilerad arbetsmiljö. Till skillnad från eleverna?

En annan skola underkändes av miljöverket. Kommunen ålades ett vite på ett antal tusenlappar för utebliven åtgärd. Vitet var billigare än att åtgärda ventilationen.

En tredje skola kom till slutsatsen att den dåliga ventilationen berodde på ett överintag av elever, systemet var inte dimensionerat för så många individer i så små lokaler. Konstaterat i protokoll. Ingen ytterligare åtgärd.

När jag förra året var på Skolforum, årets stora mässa för lärare, fanns det två företag i ventilationsbranschen representerade. Need I say more?

Om man nu på allvar vill satsa på lärares fortbildning kanske kursen ”Att undervisa elever som lider av syrebrist” vore ett alternativ?

Loaded

Jag valde en gång i tiden att utbilda mig till det yrke jag minst hade förväntat mig – lärare. Jag har det i blodet, båda mina föräldrar hör till kåren, om än med helt olika inriktning och med tiden helt olika utvecklingar. Det var för många ett helt otippat val – jag var en otroligt oengagerad och skeptisk elev. Men det är betydligt roligare att vara lärare än elev! Ändå befinner jag mig stundtals i ett läge där jag är beredd att avsluta mitt uppdrag och ersätta det med nästan vad som helst. I den här bloggen kommer skälen att utkristalliseras.

Låt oss göra ett svindlande tankeexperiment! Trots allt som går att läsa om oss som lever i skolans värld, såväl lärare som elever, låt oss ändå - bara i tanken - utgå från att problemen med skolan INTE återfinns i lärarnas bristande kompetens. Och INTE heller i elevernas bristande motivation. Jag vet, chockerande att ens snudda vid tanken, men låt oss ändå prova!

Jag kommer här att sätta fingrarna på (det räcker inte här med det idiomatiska enda fingret) en radda av de problem som dagens skola har att brottas med.

Jag vill med en gång poängtera att detta inte är någon som helst kritik mot de enskilda skolor jag arbetat vid. Tvärtom, jag anser att dessa skolor, och förmodligen de flesta andra, generellt är överhopade av kompetenta personer. Med något undantag (betydligt mindre än 1%, jämför det med vilken annan bransch som helst!) otroligt dedikerade pedagoger och välmenande skolledare. Även servicepersonalen i form av städare, vaktmästare och matsalspersonal är i stor utsträckning av ett slag som jag är stolt att kalla arbetskamrater! I de fall jag nämner elever är det inte heller för att på något sätt kritisera den enskilda personen – de är alla nämnda i situationer som är skapade av omständigheter. Jag har mycket höga tankar om våra ungdomar! De är den enskilt avgörande faktorn för att jag ändå finns kvar i branschen!