Att bli ifrågasatt - och ifrågasätta

 Nu är jag här igen. Betyssättning. Många slutbetyg för 9:or på väg till nästa steg. Och jag har aldrig, aldrig någonsin varit med om något liknande! Aldrig någonsin blivit så ifrågasatt! 

Lite bakgrund: jag har klassser av två typer, helt vanliga och klasser från lite mer priviligierade omständigheter. Det är de sistnämnda jag åsyftar. Mina "vanliga" elever känner sig helt tillfreds med sina betyg - och inte minst - sin utveckling under de år vi haft tillsammans. Det har gått bra för dem. 

Det har gått bra för "de priviligerade" också!  Men uppenbarligen inte tillräckligt bra. Jag har ägnat många timmar åt att besvara mail från frustrerade vårdnadshavare! 

 Det finns ett problem i "systemet" där de nationella proven (NP) för första gången bedöms med poäng som anses utgöra en helhetsbild. Det gör att en elev kan få ett sammanslaget resultat som jag anser inte kan överensstämma med min bedömning (den bedömingen delar jag med alla mina kollegor). Om en elev exempelvis har väldigt högt på det muntliga (i grupp med personer de vid provtillfället är väldigt trygga med, något vi pedagoger säkerställer), så kan det resultatet i sammanräkningen kompensera brister i de andra kriterierna, exempelvis läsförståelse och förmåga att formulera egen text. OM vi i vår sammanlagda bedömning skulle följa dessa direktiv skulle det innebära att elever går vidare till nästa steg - gymnasiet - med ett omdöme som inte överensstämmer med deras faktiska förmåga. Det kommer att framföras kritik mot detta.

Jag säger till mina elever att NP ska bekräfta det vi redan vet. När ett resultat är högre än förväntat erbjuds eleverna tillfällen under våren att visa att NP faktiskt visar en utveckling som motsvarar det betyget. Många har ignorerat den möjligheten. 

Nästa "problem" är ChatGPT. Många elever har anammat möjligheterna, men ser inte problemet med att låta en artificiell sekreterare utföra jobbet. Jag har lagt SÅ många timmar på att försöka informera dem! Och jag lägger SÅ många timmar på att utforma uppgifter som ska minimera möjligheten att lockas till att utnyttja detta. Samtidigt vill jag förstås att mina elever ska se och kunna utnyttja möjligheterna våra digitala resurser erbjuder. Därav samtalen kring detta.  Men jag kan inte sätta betyg på det ChatGPT producerat. 

Nästa "problem" är socialt. Jag ska naturligtvis inte beygssätta mina elever efter deras sociala kompetens - men...! Mina ämnen är kommunikativa. Eleven förväntas fungera som avsändare och mottagare. Jag har svårt att sätta högsta (men inte höga) betyg på en elev som selekterar vem de kommunicerar med, som himlar med ögonen när en annan klasskamrat yttrar sig, som inte respekrerar övergången mellan rast och lektion genom att fortsätta leka och skrika, som ständigt lämnar sin arbetsplats med klotter eller annat som jag måste städa bort efter lektion. Det är också kommunikation. 

Så: hur jag ifrågasätts:

- Ett gäng mer eller mindre ilskna och ifrågasättande mail från vårdnadshavare. Lika många elever som känner sig kränkta. Jag tycker mycket om varenda en av dem, och hade önskat att de kände sig stolta över vad de uppnått! Men jag är faktiskt utbildad på det här. Jag vet! Och jag sambedömer med lika kompetenta kollegor! Jag har 20 år från gymnasiet bakom mig och vet vad som förväntas av kunskaper bakom varje betyg.

Vad jag ifrågasätter:

De nationella proven. Ja, de ska vara vägledande, men bedömningen enligt Skolverkets mall måste i större utsträckning stötta pedagogens bedömning, dvs vara bättre utformade, alternativt tydligare i att de faktiskt bara är "stickprov". De berättande texterna (novellerna) bör helt strykas som alternativ att välja. Mitt främsta argument är att en novell är en uppgift som tar en professionell novellist många, många timmar att sammanställa.  Till skillnad från en producent av en argumenterande eller resonerande text, dessa texter produceras med kort tidsspan. Jag ser två saker: 1, begåvade elever ger sig på denna uppgift och misslyckas.  2, elever som inte har någon som helst koll på de andra texttyperna (pga exempelvis massiv frånvaro). Dessa kan lyckas eller misslyckas. Lotteri snarare än vägledande för bedömning. 

Elevernas syn på hur de på ett vettigt sätt ska agera i sin arbetsmiljö - dvs klassrummet - och hur de bemöter klasskamrater och behandlar sin miljö. Jag städar aldrig lika mycket som efter de "priviligierade". 

Sociala medier. Jag har elever som ägnar massor av tid åt att - ibland mycket framgångsrikt - exponera sig medialt. Men på stor bekostnad av självbilden. Vårdnadshavares ansvar? Vi arbetar för en mobilfri skola och ifrågasätts mycket för detta. 

Betygsinflationen - hur kan bilden av vad som är en godkänd instats gå från E till A? 

Jag är inte ung längre. Det är mest positivt - jag vet vad jag vet och jag kan vad jag kan. Jag vet att jag gör skillnad för så många unga människor varje dag! Det är därför jag blev lärare. Ett underbart jobb! Bekräftelse varje dag! Men också att bli ifrågasatt. Tuffare nu än tidigare. 

Ingen skugga över dessa elever! De är produkter av sin samtid. Jag älskar varenda en av dem! 

Jag vill ändå avsluta med mina "vanliga" klasser. Här har jag elever som utvecklast! Som lyssnat på mig och andra pedagoger, där de och deras vårdnadshavare haft stor tillit till det arbete vi tillsammans gör! Som inte ifrågasatt och känner sig helt trygga med att vi vill deras allra, allra bästa. Jag önskar den tilliten till alla vårdnadshavare! Börjar om med massor av 7:or till hösten, "vanliga" och "priviligierade" - ser fram mot det! 

Ansvarsfördelning

 Lite funderingar: 

Jag har ungefär 150 elever i undervisning, tror att det är ganska normalt. 150 individer att ha en relation till, ha koll på prestationer och utveckling i förhållande till målen. Stötta och vägleda. Sätta välgrundade betyg. 

Min närmsta chef har drygt 300 elever att ansvara för. Och ungefär 20 personal. Hen ska kommunicera med samtliga, svara på alla frågor, lösa alla konflikter, bevaka ekonomi och resultat, leda utveckling (avundas hen inte). 

En vårdnadshavare har en, eller två, eller åtta, barn att ansvara för. Att kommunicera med, ha koll på, stötta och vägleda. 

Ett barn/elev har sig själv att ansvara för. 

Smaka på siffrorna. 

Jag blir därför lite provocerad av att det i mallen för utvecklingssamtal finns tre punkter:

- Skolan ska...

- Vårdnadshavare kan... 

- Eleven kan...

Varför bara "SKA" på skolan? Varför ska det tyngsta ansvaret ligga på oss? Är det rimligt? 

Jag är inte bara medveten om, utan också helt införstådd med och övertygad ivrare för skolans kompensatoriska uppdrag. När vårdnadshavare / elev brister i förmåga (ofta av goda skäl, se tidigare inlägg) måste vi förstås kliva i och ta det övergripande ansvaret! Men i alla andra fall? Där såväl vårdnadshavare som elev får anses falla inom ramen för vad som är "normalstört"? Är det inte rimligt att i de fallen vrida på formuleringarna: Skolan kan... Vårdnadshavare ska... Eleven ska... ? 

Jag ägnar idag orimlig tid åt att försöka göra pedagogiska anpassningar till elever som inte sover ordentligt, har massor av tids- och energikonsumerande fritidsaktiviter, skippar frukost, lägger 5-8 timmar på digitala medier och är söndertrasade av sociala draman. Utanför skolan. Som vårdnadshavare och elev kan påverka - inte jag. 

Igen - det handlar här INTE om elever som på riktigt behöver pedagogiska anpassningar, dvs elever med diagnoser eller som lever i social utsatthet. Där SKA skolan förstås gå in. Min fundering handlar om elever som har goda förutsättningar att lyckas bra, men där en orimligt stor del av det ansvaret idag hamnar på skolan när det alldeles, alldeles självklart borde ligga mer på hem och individ! 

Hur jag ser på grundskolan idag

Kommentarer som grundar sig i mina 30 år som lärare på gymnasiet och i grundskolan, det finns säkert skolor som fungerar bättre och sämre.

Det larmas ständigt om de dåliga resultaten i svensk skola. De som arbetar i skolan känner inte alltid igen sig i beskrivningen. Vi har generellt elever som klarar krav som elever på 80-talet inte hade varit i närheten av.

På 80-talet antogs 70% klara intagningen till gymnasiet, idag är målet 100%. Det görs pedagogiska utredningar och utverkas särskilda anpassningar och åtgärdsprogram. Ibland hjäper de. Ibland inte. Ofta inte. Det verkar helt omöjligt att ta in att ”en skola för alla” inte är ”en skola för alla”. Hur ogärna en del idealister än vill inse det så finns det elever som behöver något annat än en klass med 30 klasskamrater, ständiga byten av salar och lärare och fasta avstämningsperioder då betygen ska sättas – efter fastställda kriterier. Där målet är att alla ska uppnå samma mål på samma tid.

Specialpedagoger ska handleda i teori men oftast inte i praktik. Lärare idag är till utmattning trötta på att få fortbildning i och omtalat för sig hur elever med olika typer av svårigheter ska bemötas: en-till-en-instruktioner, pauser, sitta nära läraren. Ofta behöver eleven också, enligt specialpedagogen, anpassat material, begränsat storlek på uppgifter och textomfång. Hjälp med ord och begrepp, möjlighet att komplettera muntligt. Vi vet! Men vi ser inte riktigt framför oss hur detta ska ske i ett klassrum där en flera av de 30 eleverna anses ha dessa behov!

Man påstår att behörighet till gymnasiet utgör skillnaden för hur en person lyckas vidare i livet, men är det behörigheten i sig som avgör? Eller skulle det kunna vara så att de svårigheter en individ uppvisar under grundskoletiden följer med dem vidare i livet för att dessa svårigheter helt enkelt inte har adresserats på ett adekvat sätt? Behov som inte i första hand kan lösas med vardagliga pedagogiska anpassningar utan kräver insatser från exempelvis psykiatri, socialtjänst, habilitering eller konkret specialpedagogisk expertis. Att låtsas något annat är ett svek mot individen. Vi är många i skolan som önskar att vi skulle kunna ”lex-Maria”-anmäla oss själva då vi upplever att vi inte på riktigt hjälper en elev, utan ”låtsas” genom att skriva ner och i den mån det är möjligt också genomföra dessa anpassningar.

Skulle kanske en del personer må bättre av att passera grundskolan med kanske inte helt godkända betyg men med goda förutsättningar att gå vidare till någon typ av vidareutbildning / anställning ändå? Förutsatt att att arbetsgivare / utbildningsförmedlare är helt införstådda med vad den här individen behöver. Att allt inte hänger på att individen lyckas uppnå alla mål till avslutningsdagen i årskurs 9. Fokus bör ligga på att alla som lämnar grundskolan har en god självbild, är trygg med vuxna och är medveten om sina styrkor och svårigheter.

Skolan behöver som alla andra arbetsplatser en aktiv ledning. Idag är skolornas ledning ofta upptagen av möten. Stängda dörrar i avskilda korridorer är det lärare ofta möts av i sina behov av stöd. Aktivt deltagande i form av besök i verksamheten och samtal kring vardagen är i det närmsta obefintlig. Det här är inte skolledarnas önskemål – tvärtom – de allra flesta har axlat manteln med ambitionen att göra en verklig skillnad. De flesta har lärarbakgrund och har genom skolledarskap velat bidra med ytterligare. För många blir verkligheten en helt annan. De blir snabbt överösta med dokumentation, rapporter och direktiv ovanifrån som måste hanteras. För att inte tala om personalärenden och akuta bränder som måste släckas.

Skolans ledarskap behöver ses över och delas i två: ett pedagogiskt ledarskap och ett administrativt. Införandet av ”förstalärare ”var nog ett försök att göra just detta, men har visat sig bli ett fundamentalt fiasko. För det första kvarstår faktum: skolledningen är ofta i grunden pedagoger och inte administratörer. För det andra: de som åtnjutit titeln ”förstalärare” har, liksom skolledningarna, ofta drunknat i sitt uppdrag. De har fått ett lönepåslag, men förväntas sedan, ovanpå fulla tjänster, hålla i möten och utföra administration, exempelvis runt de nationella proven. Igen – det här är ofta personer som sökt tjänsterna för att de vill tillföra lite mer, men hamnar i en konstig position som förmedlare av information ovanifrån snarare än ledare av en pedagogisk utveckling.

Skolan behöver få tillbaka fokus på ämnespedagogiken, lusten i lärandet som utgår från de fastställda målen och lärarnas kunskaper och engagemang! Detta kräver adekvat pedagogisk diskussion och möjlighet till ämnesfortbildning för lärare. Jämte en mindre administrativ börda för alla som är inblandade i den pedagogiska processen och insatser från andra aktörer när detta behövs! 

Mitt hjärta blöder ofta, och inte bara för de elever vars särskilda behov vi inte möter - uan också för de helt normal-störda som sällan får det stöd jag önskar dem. De flesta klarar sig rätt bra ändå, men vad skulle de inte kunna uppnå om de fick del av den tid som nu går till elever som är långt utom räckhåll? 

Jag vill poängtera att jag under mina år som lärare också mött skolledare, specialpedagoger och förstalärare som fått/ tagit sig möjlighet att göra fenomenala insatser. Men ovan reflekterar min generella uppfattning. Är det jag som bör omvärdera mitt beslut att arbeta som lärare eller behövs det något annat?

Ordning och uppförande

Jag tycker att vi ska återinföra betyg i "ordning och uppförande"! Jag sätter idag A på elever som är  exceptionellt duktiga, men beter sig otroligt illa mot klasskamrater, stör ordningen, är raljanta och respektlösa (men uppfyller ändå alla kriterier för A). Jag sätter också F på elever som plikttroget kommer varje dag och gör sitt allra, allra bästa. För att inte tala om hur många som gör detsamma och uppnår godkända betyg, om än på en blygsam nivå.  

Jag skulle verkligen vilja ge de plikttrogna eleverna mer "cred"! En hint till den som tar in dem på en utbildning, eller anställer dem, att det här är en individ som verkligen levererar! Som gör sitt yttersta i alla lägen! 

Så mitt förslag: Återinför betyg för "ordning och uppförande". Om någon är skeptisk så kan man ju göra det valfritt att ta med det utlåtandet i slutbetyget. 

Sen är jag naturligtvis införstådd med att detta är "dagsaktuell" information. Jag hade fått ett stort "F" när jag gick på högstadiet, så totalt upptagen med att vara tonåring! Men då hade jag ju ändå mina betyg att luta mig mot, hade totalt valt bort att göra just det kriteriet synbart! Men jag har SÅ många ungdomar runt mig som saknar det "trots" jag hade, som har en iver och flit som inte alltid visar sig i ämnesbetygen. Jag skulle så gärna vilja ge dem mer "cred", det kommer att belöna sig framöver! 

Anpassningar?

 Nämen nu är jag igång igen! Det finns just nu en väldigt adekvat diskussion angående särskilda anpassningar för elever i grundskolan. Såklart har jag åsikter!

1. Självklart ska elever som behöver det få sin skolgång anpassad! Odiskutabelt! 

2. Men vilka behöver det? Och hur? Ska alla hinder undanröjas? Eller besegras? 

3. Godkända betyg i grundskolan är en inträdesbiljett till nästa steg - gymnasiet. Om betygen från grundskolan visar att eleven är godkänd - alltså är helt förberedd för nästa steg så kommer eleven att tas in på ett program där hen förväntas följa gymnasiets läroplan - utan anpassningar. Totalt förödande för vissa individer! 

4. Enligt min erfarenhet så finns det bara en väg framåt - fungerande strategier! Insikt i förmågor och oförmågor. Sätta ord på dem. Inte att undvika utvecklandet av just dessa! Många "anpassningar" gör just detta. 

Mina funderingar är två:

1. Hur hjälper vi dem som verkligen behöver det? Forskning visar att bästa situationen är "nivån +1". Jag upplever att många elever som kommer upp till högstadiet befinner sig på "nivån +100". Var tappade vi hen? Vi lappar och lagar med särskilda anpassningar - som inte ligger i närheten av elevens behov av anpassning. Placering närmare fönster / lärare? Det borde finnas en större möjlighet att backa och hämta upp det förlorade. 

2. Undvika eller konfrontera? Idag upplever jag att vi pedagoger uppmanas att undvika - alltså  bortse från - elevers svårigheter. "Pysa", ta hänsyn till diagnoser och / eller vårdnadshavares önskemål. Men min bestämda uppfattning är att eleven mår bäst av att konfrontera - och utveckla - sina svårigheter - utveckla strategier - lära känna sig själv. Lära sig använda hjälpmedel. Inte undvika - konfrontera och utveckla!

Anpassningar? Ja, absolut, men med inriktning på vad som sikt utvecklar individen - inte snygga till skolans anseende. Kan innebära att färre uppnår de nationellt fastställda målen, men att fler finner sin plats i samhället genom att få en anpassad utbildning. 

Snart val!

Jag tänker rösta på ett parti som inte tänker att ekonomisk vinst ska vara en drivande faktor för aktörer på utbildningsmarknaden. 

Jag tänker rösta på ett parti som inte har som agenda att "kladda" i skolan populistiskt. Det är så väldigt lätt att gå till val på parollen "en bättre skola". Men vad innebär det? Vad är det egentligen som är fel med den skola vi har? Kan vi ha bättre lärare? Min erfarenhet säger "nej". Lärarkollegiet är som helhet ytterst kompetent och drivet av en önskan att göra en skillnad. Kan vi ha bättre elever? Absolut inte! Eleverna är de de är! Kan vi ha bättre förutsättningar? Absolut! 

Jag tänker rösta på ett parti som inte har som valfläsk att sätta sin prägel på en helt ny skola.Som inte tänker att allt behöver göras om från grunden. Det finns så mycket som är bra! Utgå från det! 

 Jag tänker rösta på ett parti om inte har "hårdare tag" (för att ytterligare straffa redan utsatta snarare än att i samverkan med andra aktörer säkra barnens framtid), "nya betygskriterier" (för att dölja brister i det stöd många elever behöver men inte kan ges snarare än att faktiskt ge detta stöd) och "utökad dokumentation" (för att skydda den egna ryggen snarare än att verkligen göra en skillnad) "på agendan. Jag ser dagligen hur goda intentioner får ge vika för dessa punkter. 

Jag tänker rösta på ett parti som tänker sig att en tillit till lärarnas och övrig personals kompentens kopplat till beprövad vetenskap och forskning ska råda. 

Ännu osäker på vilket parti som bäst tillmötesgår dessa önskemål 

Tårar och ilska

 Nu ska jag avslöja en hemlighet för er som inte arbetar i skolan! På våra lärarrum finns en whiteboardtavla med våra namn och kolumner. Så fort vi får en elev att gråta - vid ett utvecklingssamtal eller betygssamtal får vi sätta en pinne vid vårt namn. Detsamma gäller när vi får ett ilsket mail från en vårdnadshavare! Den som efter terminens betygssättning har flest pinnar vinner! 

NEJ! Detta är FAKE NEWS! Vi vill INTE att elever ska gråta! Vi vill inte heller att vårdnadshavare ska bli ilskna! Men vi vill ungefär det här:

- Vi vill att varje enskild elev ska lyckas med sina mål

- Vi vill att de målen ska vara realistiska utifrån förutsättningar och den arbetsinsatts eleven är kapabel att sätta in.

- Vi vill att elev och vårdnadshavare följer de råd och tips eleven får

- Vi vill att eleven även utanför skolan sover, äter och har en meningsfull fritid

- Vi vill att alla - inte bara vi  pedagoger- har förståelse för att varje individ är unik och därmed också har sina egna unika förutsättningar att utvecklas - men kanske inte alltid på det sätt som önskas

- Vi vill att eleven ska gå vidare i sitt liv på en nivå som de är bekväma med och där de kan blomstra - inte misslyckas, vilket är lätt hänt i en miljö som har för eleven "fel" fokus

- Vi önskar ibland att både elever och vårdnadshavare kunde känna glädje med "good enough"! Men vi vet också att dagens inte minst digitala värld ger en bild av att "perfekt" är det enda som duger. Men herregud, vem är  "perfekt"? Inte jag. Förmodligen inte du heller. Ändå är vi helt "good enough"! Förmedla det! 

Kort sagt: ha tilltit till pedogers omdömen! Och ha tillit till att vi inte har som mål att förminska - snarare att peka på realistiska möjligheter - och utmaningar!     

Varje tår från elev och ilsket mail från vårdnashavare går rakt in i hjärtat på en pedagog! Tro inget annat! 

Pinnarna på whiteboardtavlan får vi bara när någon elev har gjort ett litet framsteg - och tro mig - antalet på de pinnarna är hela skälet till att jag är lärare!Det enda skälet att vi valde det här yrket är att vi vet att vi gör skillnad! Varje dag! Ha tilltro till det - även när det känns obekvämt!