En typisk dag

En lärare förväntas arbeta 45 timmar i veckan för att därmed arbeta in loven (nej, det finns inget som heter övertid, vi arbetar in timme för timme). 35 av dessa är bundna till arbetsplatsen, de 10 resterande görs på valfri plats. Jag försöker oftast göra alla på arbetsplatsen för att slippa stressen av att ha ett arbetshav hemma. Det går så där. Så här ser en helt typisk dag ut:

Anländer till skolan 8.00 trots att första lektionen börjar 10.00. Klarar av ett par viktiga samtal med chefen och IT-teknikern. 

Tänker därefter läsa och besvara mail. En förälder vill veta hur det går för telningen. Jag skriver ett välutvecklat svar. Send. Kopplingen till programmet bruten. Mailet försvunnet, så när som på de två första raderna. Igen! Suck! 30 minuter åt skogen. Och kommer att kosta åtminstone 15 att rekonstruera. Senare. 

Nu måste jag fixa det sista för dagen lektioner. Bara kopiera lite. Kopiatorn lyckas knyckla inte mindre än fem papper i sitt innanmäte innan den bestämmer sig för att ge upp helt. Jag plockar ut dem. Försöker igen. Med samma resultat. En kollega kommer förbi och konstaterar kort att det var samma problem dagen innan. Att service är tillkallad. Igen. Fantastiskt, det här med upphandling! Eller? Vad får vi för pengarna?

Den här dagen försvann mer än en timme på bara tekniskt strul. Inget av dem var någon nyhet. Finns det någon annan arbetsplats där de anställda förväntas tålmodigt finna sig i icke-fungerande mail eller kopiatorer där trassel är snarare regel än undantag? Tänk så mycket lärarjobb jag hade hunnit göra under den tid strulet tog! 

Jag minns en period i början av min karriär då vi kunde lägga det vi ville ha kopierat till vaktmästaren. Nästa morgon låg det färdigt i mitt fack. Förmodligen mådde kopiatorn bra av att slippa handskas av amatörer. Respekt och värme till alla vaktmästare! Ni är en underskattad resurs!

Elevinflytande, efterspel

Den tidigare nämnda fordonsklassen deltog i den årliga utvärderingen av undervisningen. En studiedag användes till att analysera resultaten. Vi granskade röda och gröna staplar, jämfördes med skolor från andra delar av landet. Ålades att ringa in åtgärdsområden och bearbeta dessa i samråd med eleverna. På fordonsprogrammet var den mest nedslående siffran att de i mycket liten utsträckning ansåg sig få vara med och utforma innehållet i undervisningen.

Vi tog naturligtvis upp det med dem. Kanske la vi mest fokus på att försöka påminna dem om de tillfällen då de faktiskt varit mycket inblandade i utformandet av inlärningsprocessens olika skeenden. Det visade sig mycket snabbt att vi talade förbi varandra.

 Nej, de upplevde inte att de fick vara med och bestämma själva innehållet i undervisningen, de antog att det redan var fastställt i alla dokument, signerade av Skolverket, vi viftade med inför varje moment. 

 Ja, de kände att de fick vara med och påverka hur innehållet bearbetades. När missförståndet klargjorts föreslog de en tilläggsfråga till utvärderingen:

(Gammal) fråga: I vilken utsträckning upplever du att du får vara med och påverka innehållet i undervisningen?  

                     ingen – låg – hög

(Ny) fråga: I vilken utsträckning vill du vara med och påverka innehållet i undervisningen:

                     ingen – låg – hög

Sa jag att vi hade mycket goda resultat i den här klassen?

Jag har också sedan detta tillfälle många gånger frågat mig hur lärare skulle svara på frågan:

I vilken utsträckning upplever du att du får vara med och påverka innehållet i undervisningen?

                      ingen – låg – hög

Vill vi?

Elevinflytande

Jag hade en gång på fordonsprogrammet en elev som jag ofta tänker på. Han var finsk rom. Egentligen är kanske inte hans etniska bakgrund det mest intressanta, men jag återger den ändå för att kanske kunna slå hål på en och annan fördom. Hans pappa hade en bilverkstad som han hoppades att sonen en dag skulle ta över. Men han ville att sonen skulle ha en bättre utbildning och kanske kunna lyfta företaget ytterligare. 

Sonen hade en historia från högstadiet av skolk. Pappa kom därför till skolan oanmäld flera gånger i veckan för att kontrollera att sonen verkligen var på plats. Helt i onödan – han var alltid där. Och mycket angelägen att lära sig – allt. Kärnämnena stod inte så högst på hans ”gilla-lista” men han var helt inställd på att klara även dessa. Detta innebar inte bara att han själv alltid var på rätt plats vid rätt tid, även hans klasskamrater jagades av honom tills de också infann sig.

Vi lärare förväntas planera och lägga upp arbetet tillsammans med eleverna. I denna demokratiska anda presenterade jag ett nytt moment och bjöd in klassen att föreslå hur vi skulle arbeta. Gossen räckte upp handen. Tittade mig stint i ögonen och sa:

”Det skrämmer mig att inte du vet det… Jag satsar min dyrbara tid på att vara här och det minsta jag kan begära är väl att ni lärare vet vad jag behöver kunna och hur jag ska lära mig det… bara säg till mig vad jag ska göra så gör jag det!”

Jag tror att han satte fingret (ett av dem) på ett av de övergripande problemen i skolan: eleverna förväntas inte ha tilltro till lärarens förmåga att planera och genomföra undervisningen.

 Med den här killens godkännande, och därmed hela klassens, styrde jag undervisningen till 100%. Jag har aldrig uppnått så goda resultat. I skarp kontrast med de styrandes önskemål. 

Om man nu på allvar vill satsa på lärare fortbildning kanske kursen ”Att få elever att tro att de kan påverka kursernas mål” kan vara ett alternativ?

Schema

Jag har faktiskt arbetat på en skola där schemat användes som ett pedagogiskt verktyg. Det var ett lantbruksgymnasium där vissa kurser av naturliga skäl inte kunde planeras långt i förväg. Det är mycket svårt att träna skörd innan det finns någon skörd att skörda. Eller efter. Alltså lades schemat med bara någon veckas framförhållning. Elever och lärare förväntades vara på plats mellan vissa klockslag. Detta innebar att även vi kärnämneslärare kunde önska mer eller mindre intensiva perioder med eleverna. En heldag med föreläsning, diskussionsforum och egen reflektion är inte att förakta! När adepterna sedan levererat sina alster kunde jag undanbe mig deras närvaro under en period för att få tid att begrunda dessa.

Annars utgör schemat ofta ett näst intill oöverstigligt hinder när det gäller flexibilitet. Ett år tvingades jag ha två pass engelska med en fordonsklass, det ena på 100 minuter och det andra på 20. Ursäkta, men vad får man gjort på 20 minuter? Och hur orkar man hålla koncentrationen i 100 minuter? Nu ska ändå nämnas att dessa tappra gossar använde den kortare tiden till ”prov” och den längre till läsning och kontemplation. Som så ofta klarade de flesta uppgifterna trots de givna ramarna, inte tack vare dem.

Om man nu på allvar vill satsa på lärares fortbildning kanske kursen ”Att undervisa elever i tidsintervaller som strider mot all pedagogisk logik” vore ett alternativ? 

Luft!

Jag har ännu aldrig arbetat på en skola där ventilationen har fungerat. Stora elevgrupper avlöser varandra i rum där luften redan andats av åtskilliga individer under åtskilliga timmar. Under delar av året går detta att kompensera genom öppna fönster, men inte alltid. Vintertid tränger såväl kyla som snö in, under sommaren släpps det in fler getingar än syreatomer.

En termin arbetade jag på en skola där man faktiskt beslutat sig för att totalrenovera ventilationen. Skolan skulle läggas ner. Lokalerna skulle hyras ut till företag. Givetvis behövde de en väl ventilerad arbetsmiljö. Till skillnad från eleverna?

En annan skola underkändes av miljöverket. Kommunen ålades ett vite på ett antal tusenlappar för utebliven åtgärd. Vitet var billigare än att åtgärda ventilationen.

En tredje skola kom till slutsatsen att den dåliga ventilationen berodde på ett överintag av elever, systemet var inte dimensionerat för så många individer i så små lokaler. Konstaterat i protokoll. Ingen ytterligare åtgärd.

När jag förra året var på Skolforum, årets stora mässa för lärare, fanns det två företag i ventilationsbranschen representerade. Need I say more?

Om man nu på allvar vill satsa på lärares fortbildning kanske kursen ”Att undervisa elever som lider av syrebrist” vore ett alternativ?

Loaded

Jag valde en gång i tiden att utbilda mig till det yrke jag minst hade förväntat mig – lärare. Jag har det i blodet, båda mina föräldrar hör till kåren, om än med helt olika inriktning och med tiden helt olika utvecklingar. Det var för många ett helt otippat val – jag var en otroligt oengagerad och skeptisk elev. Men det är betydligt roligare att vara lärare än elev! Ändå befinner jag mig stundtals i ett läge där jag är beredd att avsluta mitt uppdrag och ersätta det med nästan vad som helst. I den här bloggen kommer skälen att utkristalliseras.

Låt oss göra ett svindlande tankeexperiment! Trots allt som går att läsa om oss som lever i skolans värld, såväl lärare som elever, låt oss ändå - bara i tanken - utgå från att problemen med skolan INTE återfinns i lärarnas bristande kompetens. Och INTE heller i elevernas bristande motivation. Jag vet, chockerande att ens snudda vid tanken, men låt oss ändå prova!

Jag kommer här att sätta fingrarna på (det räcker inte här med det idiomatiska enda fingret) en radda av de problem som dagens skola har att brottas med.

Jag vill med en gång poängtera att detta inte är någon som helst kritik mot de enskilda skolor jag arbetat vid. Tvärtom, jag anser att dessa skolor, och förmodligen de flesta andra, generellt är överhopade av kompetenta personer. Med något undantag (betydligt mindre än 1%, jämför det med vilken annan bransch som helst!) otroligt dedikerade pedagoger och välmenande skolledare. Även servicepersonalen i form av städare, vaktmästare och matsalspersonal är i stor utsträckning av ett slag som jag är stolt att kalla arbetskamrater! I de fall jag nämner elever är det inte heller för att på något sätt kritisera den enskilda personen – de är alla nämnda i situationer som är skapade av omständigheter. Jag har mycket höga tankar om våra ungdomar! De är den enskilt avgörande faktorn för att jag ändå finns kvar i branschen!