Ordning och uppförande

Jag tycker att vi ska återinföra betyg i "ordning och uppförande"! Jag sätter idag A på elever som är  exceptionellt duktiga, men beter sig otroligt illa mot klasskamrater, stör ordningen, är raljanta och respektlösa (men uppfyller ändå alla kriterier för A). Jag sätter också F på elever som plikttroget kommer varje dag och gör sitt allra, allra bästa. För att inte tala om hur många som gör detsamma och uppnår godkända betyg, om än på en blygsam nivå.  

Jag skulle verkligen vilja ge de plikttrogna eleverna mer "cred"! En hint till den som tar in dem på en utbildning, eller anställer dem, att det här är en individ som verkligen levererar! Som gör sitt yttersta i alla lägen! 

Så mitt förslag: Återinför betyg för "ordning och uppförande". Om någon är skeptisk så kan man ju göra det valfritt att ta med det utlåtandet i slutbetyget. 

Sen är jag naturligtvis införstådd med att detta är "dagsaktuell" information. Jag hade fått ett stort "F" när jag gick på högstadiet, så totalt upptagen med att vara tonåring! Men då hade jag ju ändå mina betyg att luta mig mot, hade totalt valt bort att göra just det kriteriet synbart! Men jag har SÅ många ungdomar runt mig som saknar det "trots" jag hade, som har en iver och flit som inte alltid visar sig i ämnesbetygen. Jag skulle så gärna vilja ge dem mer "cred", det kommer att belöna sig framöver! 

Anpassningar?

 Nämen nu är jag igång igen! Det finns just nu en väldigt adekvat diskussion angående särskilda anpassningar för elever i grundskolan. Såklart har jag åsikter!

1. Självklart ska elever som behöver det få sin skolgång anpassad! Odiskutabelt! 

2. Men vilka behöver det? Och hur? Ska alla hinder undanröjas? Eller besegras? 

3. Godkända betyg i grundskolan är en inträdesbiljett till nästa steg - gymnasiet. Om betygen från grundskolan visar att eleven är godkänd - alltså är helt förberedd för nästa steg så kommer eleven att tas in på ett program där hen förväntas följa gymnasiets läroplan - utan anpassningar. Totalt förödande för vissa individer! 

4. Enligt min erfarenhet så finns det bara en väg framåt - fungerande strategier! Insikt i förmågor och oförmågor. Sätta ord på dem. Inte att undvika utvecklandet av just dessa! Många "anpassningar" gör just detta. 

Mina funderingar är två:

1. Hur hjälper vi dem som verkligen behöver det? Forskning visar att bästa situationen är "nivån +1". Jag upplever att många elever som kommer upp till högstadiet befinner sig på "nivån +100". Var tappade vi hen? Vi lappar och lagar med särskilda anpassningar - som inte ligger i närheten av elevens behov av anpassning. Placering närmare fönster / lärare? Det borde finnas en större möjlighet att backa och hämta upp det förlorade. 

2. Undvika eller konfrontera? Idag upplever jag att vi pedagoger uppmanas att undvika - alltså  bortse från - elevers svårigheter. "Pysa", ta hänsyn till diagnoser och / eller vårdnadshavares önskemål. Men min bestämda uppfattning är att eleven mår bäst av att konfrontera - och utveckla - sina svårigheter - utveckla strategier - lära känna sig själv. Lära sig använda hjälpmedel. Inte undvika - konfrontera och utveckla!

Anpassningar? Ja, absolut, men med inriktning på vad som sikt utvecklar individen - inte snygga till skolans anseende. Kan innebära att färre uppnår de nationellt fastställda målen, men att fler finner sin plats i samhället genom att få en anpassad utbildning.