Nu riskerar jag att hamna i blåsväder på riktigt! Anklagas för att "kacka i eget bo". I egenskap av IT-pedagog borde jag ju brinna för allt som har med datorer att göra, inte minst stämma upp i jubelsången kring beslutet att göra programmering obligatorisk i skolan.
Jag tycker att det är hur kul som helst att programmera! Jag gör det med mina elever! Men jag anser inte, upprepar INTE, att det är livsviktig kunskap!
Utvecklingen går så snabbt! När jag för ungefär tio år sedan började fördjupa mig i pedagogiskt utnyttjande av IT fick jag tillverka pedagogiskt material huvudsakligen genom programmering. Idag finns det helt andra möjligheter. Idag går det att använda sin fantasi och kreativitet digitalt utan att behöva några som helst kunskaper i programmering. Andra har redan gjort jobbet och ger mig möjlighet att i färdigprogrammerade moduler skapa fantastiska resurser för mina elever.
Behöver alla som tar körkort en grundläggande kunskap om hur bilmotorn, idag oerhört tekniskt avancerad, fungerar? Nej. Däremot behöver alla, inte bara de som tar körkort, en gedigen kunskap om hur man uppför sig i trafiken. Olika kunskap för olika grupper, ett litet barn behöver till exempel kunskaper om hur man säkert tar sig över en trafikerad väg medan en lastbilschaufför också behöver kunna en massa om hur hens lastbil klarar bromssträckor och last. Jag anser att det är samma sak med den digitala världen. Alla behöver inte förstå hur den är uppbyggd, men alla behöver förstå hur man navigerar i den på ett säkert sätt.
Så varför programmerar jag med mina elever? Därför att jag tror att det fyller många funktioner då det gäller att utveckla logiskt tänkande. Därför att jag tycker att det är kul. Därför att jag har valt det som en av många tänkbara pedagogiska metoder. Det finns fler. Jag tycker inte att pedagogiska metoder ska skrivas in i läroplanen som obligatoriska, jag tycker att en överväldigande majoritet av lärare är tillräckligt professionella att välja sina egna metoder anpassat efter elevgruppen.
Däremot tycker jag att det är skolans skyldighet att lära elever att konstruktivt och säkert navigera i den digitala världen. Det finns så många fantastiska möjligheter till kreativt skapande och konstruktivt samarbete! Men också faror som vi faktiskt inte riktigt kan överblicka. Hur kan de bilder och texter vi lägger ut på sociala medier användas i framtiden? Vem styr vilka svar vi får på våra sökningar? Hur kan våra sökningar användas i kartläggande syfte? Vilka köper informationen om oss? Hur kan våra konton hackas och användas på icke önskvärt sätt? Hur anonyma är vi i olika forum och hur används den möjligheten att vara anonym? Detta är livsviktig kunskap. Om detta må vi tala! Detta måste understrykas i skolans styrdokument! Detta måste varje vuxen som har en relation till en ung människa fundera på!
Vi vuxna kanske inte alltid förstår oss på programmering, men vi förstår oss på att diskutera och ställa relevanta frågor om säkerhet och om hur det är att vara en ansvarstagande medborgare, både i det reella och digitala samhället. Låt oss göra det! Med eller utan programmering på schemat.
söndag 16 juli 2017
måndag 12 juni 2017
Ansvarsfördelning
Nu tycks det mig klarare än någonsin: vi MÅSTE börja sortera i vad som är skolans ansvar. Jag menar att det är ganska enkelt:
Skolans ansvar börjar i den stund eleven kliver innanför skolans dörrar, rustad att klara en skoldag.
Det innebär att eleven ska ha bakom sig en god natts sömn, näringsriktig kost och vara i såväl fysisk som psykisk balans. DETTA är vårdnadshavarens ansvar.
Min erfarenhet är att ALLA föräldrar vill sina barn väl. Och att NÄSTAN alla gör sitt allra, allra bästa! När de inte riktigt lyckas med detta så har det uppenbara skäl: livet har drabbat dem lite (eller mycket) hårdare än normalt, exempelvis genom:
- trassel i relationer
- trassel med arbete
- trassel med ekonomi
- fysisk ohälsa
- psykisk ohälsa
... ofta i kombination.
Det händer också att barnet faktiskt är lite extra knepigt att hantera, exempelvis genom aggressioner, trots, fysiska eller neuropsykiatriska funktionshinder, depressioner, tvångstankar eller fobier. Kort sagt svårigheter som inte den mest välvilliga föräldern i världen som inte har en specialistutbildning rimligtvis kan hantera fullt ut.
När vårdnadshavaren, oavsett skäl, inte på egen hand klarar att hjälpa eleven att dyka upp på skolan rustad att klara skoldagen, MÅSTE det finnas extern hjälp och stöd att få. Av exempelvis BUP och/eller socialtjänsten. Stödpersoner, ledsagare, samtalsterapi eller vad det nu kan vara som behövs.
Sedan ska naturligtvis skolan vara en del av åtgärderna och i linje med rekommendationer från dessa externa instanser vara en förlängning i det anslagna spåret. Men jag anser att det är helt fel att lämna åt skolan att utforma dessa stödinsatser.
I de fall där problemen faktiskt är helt och enbart relaterade till elevens skolsituation, exempelvis vid mobbning, anser jag emellertid att skolans ansvar är oerhört stort. Även i de fall där svårigheterna enbart beror på skolans oförmåga att möta eleven med utmaningar som är individuellt anpassade. Vi ska vara experter på pedagogiska lösningar. Vårt ansvar är att möta och lotsa individen mot de av skolverket fastställda målen. Och det menar jag att vi nästan alltid gör - när eleven dyker upp på skolan rustad att klara en skoldag!
Skolans ansvar börjar i den stund eleven kliver innanför skolans dörrar, rustad att klara en skoldag.
Det innebär att eleven ska ha bakom sig en god natts sömn, näringsriktig kost och vara i såväl fysisk som psykisk balans. DETTA är vårdnadshavarens ansvar.
Min erfarenhet är att ALLA föräldrar vill sina barn väl. Och att NÄSTAN alla gör sitt allra, allra bästa! När de inte riktigt lyckas med detta så har det uppenbara skäl: livet har drabbat dem lite (eller mycket) hårdare än normalt, exempelvis genom:
- trassel i relationer
- trassel med arbete
- trassel med ekonomi
- fysisk ohälsa
- psykisk ohälsa
... ofta i kombination.
Det händer också att barnet faktiskt är lite extra knepigt att hantera, exempelvis genom aggressioner, trots, fysiska eller neuropsykiatriska funktionshinder, depressioner, tvångstankar eller fobier. Kort sagt svårigheter som inte den mest välvilliga föräldern i världen som inte har en specialistutbildning rimligtvis kan hantera fullt ut.
När vårdnadshavaren, oavsett skäl, inte på egen hand klarar att hjälpa eleven att dyka upp på skolan rustad att klara skoldagen, MÅSTE det finnas extern hjälp och stöd att få. Av exempelvis BUP och/eller socialtjänsten. Stödpersoner, ledsagare, samtalsterapi eller vad det nu kan vara som behövs.
Sedan ska naturligtvis skolan vara en del av åtgärderna och i linje med rekommendationer från dessa externa instanser vara en förlängning i det anslagna spåret. Men jag anser att det är helt fel att lämna åt skolan att utforma dessa stödinsatser.
I de fall där problemen faktiskt är helt och enbart relaterade till elevens skolsituation, exempelvis vid mobbning, anser jag emellertid att skolans ansvar är oerhört stort. Även i de fall där svårigheterna enbart beror på skolans oförmåga att möta eleven med utmaningar som är individuellt anpassade. Vi ska vara experter på pedagogiska lösningar. Vårt ansvar är att möta och lotsa individen mot de av skolverket fastställda målen. Och det menar jag att vi nästan alltid gör - när eleven dyker upp på skolan rustad att klara en skoldag!
torsdag 23 mars 2017
Mitt fel?
Just nu har jag flera elever som riskerar att inte uppnå skolans mål. Vad gör jag för fel? Eller gör jag fel? Har elevernas svårigheter någonting med mig att göra?
Elev 1. Sitter sedan ett år tillbaka ensam med en assistent. Kan inte vara med de andra eleverna. Hotar och trakasserar dem. Det är en intelligent gosse. Med svår ångest. Alla hans försök till social interaktivitet leder till katastrof. Ett behandlingshem han besökt anser att han är för resurskrävande. Hemma är det kaos och mamman är rädd för att lämna honom ensam med yngre syskon. BUP anser att han är färdigbehandlad.
Elev 2. Självmordsbenägen. Har gjort flera seriösa försök att ta sitt liv, bland annat genom att springa ut på svag is och kasta sig framför trafik. Alla lektioner med medföljande krav på prestation medför ångest, gråt och självskadebeteende. Hemma är de förtvivlade. BUP anser att han är färdigbehandlad.
Elev 3. Missbruksproblem. Har testat positivt varje gång sedan han var 12 Förutom en gång för ett halvår sedan. Kommer och går, har stor frånvaro. Hemma anser de inte att de kan påverka honom. BUP anser att han är färdigbehandlad.
Elev 4. Stora kognitiva svårigheter. Tester visar att han är särskolemässig, en bedömning som vi inte riktigt håller med om eftersom han stundtals är helt med, men i andra stunder totalt frånvarande. Hemma upplever de precis samma sak. BUP anser att han är färdigbehandlad.
Elev 5. Deprimerad. Har stora krav på sig själv vilket gör att hon inte presterar något. Enkla uppgifter ser hon som en förolämpning, svårare gör att hon låser sig. Hemma är de förtvivlade. BUP anser att hon är färdigbehandlad.
Elev 6. Hyperaktiv. Kan bara koncentrera sig 5 sekunder på en uppgift. Reagerar sedan våldsamt. Har en fascination av våldsverkare, skolskjutare, Hitler, massmördare. Trakasserar andra elever. Svarar inte på medicinering. BUP anser att han är färdigbehandlad.
Beror de här elevernas problem på pedagogiska brister? Eller går problematiken utanför skolans sfär? Får eleverna och vårdnadshavarna det stöd de behöver?
Jag var en gång på en föreläsning av en person som själv hade diagnos inom autismspektrat. Han jämförde sin diagnos med det utlåtande man kan få av en optiker. När vi går från optikern låter vi ju oss inte nöjas med att få en papperslapp där det står hur dåligt vi ser, vi förväntar oss att få ett par glasögon som kompenserar synfelet. Men en AST-diagnos innebär ofta "bara" ett papper. Inga glasögon, det vill säga konkreta hjälpmedel och strategier att jobba med. När eleven kommer till skolan är det med ett papper, men inga verktyg. Enligt den mannen borde vi skicka tillbaka en elev som inte kommer till skolan med rätt glasögon. Tillbaka till optikern, tillbaka till den som borde ha kunskap om just det funktionshindret. Ofta är den optikern BUP.
Alltså - BUP. Jag fattar att de vill väl! Jag fattar att de gör så gott de kan! Jag fattar att de har svårt att hålla budgeten. Men jag fattar också att det är deras expertis som är helt avgörande när det gäller att ge en elev "rätt glasögon" som avgör om den personen kommer att lyckas i skolan eller inte. Ge dem mer medel! Det skulle göra underverk för skolans resultat! Jag är INTE rustad för att hantera sociala fobier, depressioner, tvångstankar, hyperaktivitet eller missbruk! Men jag kan anpassa pedagogiken efter en person som "bara" behöver det!
Elev 1. Sitter sedan ett år tillbaka ensam med en assistent. Kan inte vara med de andra eleverna. Hotar och trakasserar dem. Det är en intelligent gosse. Med svår ångest. Alla hans försök till social interaktivitet leder till katastrof. Ett behandlingshem han besökt anser att han är för resurskrävande. Hemma är det kaos och mamman är rädd för att lämna honom ensam med yngre syskon. BUP anser att han är färdigbehandlad.
Elev 2. Självmordsbenägen. Har gjort flera seriösa försök att ta sitt liv, bland annat genom att springa ut på svag is och kasta sig framför trafik. Alla lektioner med medföljande krav på prestation medför ångest, gråt och självskadebeteende. Hemma är de förtvivlade. BUP anser att han är färdigbehandlad.
Elev 3. Missbruksproblem. Har testat positivt varje gång sedan han var 12 Förutom en gång för ett halvår sedan. Kommer och går, har stor frånvaro. Hemma anser de inte att de kan påverka honom. BUP anser att han är färdigbehandlad.
Elev 4. Stora kognitiva svårigheter. Tester visar att han är särskolemässig, en bedömning som vi inte riktigt håller med om eftersom han stundtals är helt med, men i andra stunder totalt frånvarande. Hemma upplever de precis samma sak. BUP anser att han är färdigbehandlad.
Elev 5. Deprimerad. Har stora krav på sig själv vilket gör att hon inte presterar något. Enkla uppgifter ser hon som en förolämpning, svårare gör att hon låser sig. Hemma är de förtvivlade. BUP anser att hon är färdigbehandlad.
Elev 6. Hyperaktiv. Kan bara koncentrera sig 5 sekunder på en uppgift. Reagerar sedan våldsamt. Har en fascination av våldsverkare, skolskjutare, Hitler, massmördare. Trakasserar andra elever. Svarar inte på medicinering. BUP anser att han är färdigbehandlad.
Beror de här elevernas problem på pedagogiska brister? Eller går problematiken utanför skolans sfär? Får eleverna och vårdnadshavarna det stöd de behöver?
Jag var en gång på en föreläsning av en person som själv hade diagnos inom autismspektrat. Han jämförde sin diagnos med det utlåtande man kan få av en optiker. När vi går från optikern låter vi ju oss inte nöjas med att få en papperslapp där det står hur dåligt vi ser, vi förväntar oss att få ett par glasögon som kompenserar synfelet. Men en AST-diagnos innebär ofta "bara" ett papper. Inga glasögon, det vill säga konkreta hjälpmedel och strategier att jobba med. När eleven kommer till skolan är det med ett papper, men inga verktyg. Enligt den mannen borde vi skicka tillbaka en elev som inte kommer till skolan med rätt glasögon. Tillbaka till optikern, tillbaka till den som borde ha kunskap om just det funktionshindret. Ofta är den optikern BUP.
Alltså - BUP. Jag fattar att de vill väl! Jag fattar att de gör så gott de kan! Jag fattar att de har svårt att hålla budgeten. Men jag fattar också att det är deras expertis som är helt avgörande när det gäller att ge en elev "rätt glasögon" som avgör om den personen kommer att lyckas i skolan eller inte. Ge dem mer medel! Det skulle göra underverk för skolans resultat! Jag är INTE rustad för att hantera sociala fobier, depressioner, tvångstankar, hyperaktivitet eller missbruk! Men jag kan anpassa pedagogiken efter en person som "bara" behöver det!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)