Mitt fel?

Just nu har jag flera elever som riskerar att inte uppnå skolans mål. Vad gör jag för fel? Eller gör jag fel? Har elevernas svårigheter någonting med mig att göra?

Elev 1. Sitter sedan ett år tillbaka ensam med en assistent. Kan inte vara med de andra eleverna. Hotar och trakasserar dem. Det är en intelligent gosse. Med svår ångest. Alla hans försök till social interaktivitet leder till katastrof. Ett behandlingshem han besökt anser att han är för resurskrävande. Hemma är det kaos och mamman är rädd för att lämna honom ensam med yngre syskon.  BUP anser att han är färdigbehandlad.

Elev 2. Självmordsbenägen. Har gjort flera seriösa försök att ta sitt liv, bland annat genom att springa ut på svag is och kasta sig framför trafik. Alla lektioner med medföljande krav på prestation medför ångest, gråt och självskadebeteende. Hemma är de förtvivlade. BUP anser att han är färdigbehandlad.

Elev 3. Missbruksproblem. Har testat positivt varje gång sedan han var 12 Förutom en gång för ett halvår sedan. Kommer och går, har stor frånvaro. Hemma anser de inte att de kan påverka honom. BUP anser att han är färdigbehandlad.

Elev 4. Stora kognitiva svårigheter. Tester visar att han är särskolemässig, en bedömning som vi inte riktigt håller med om eftersom han stundtals är helt med, men i andra stunder totalt frånvarande. Hemma upplever de precis samma sak. BUP anser att han är färdigbehandlad.

Elev 5. Deprimerad. Har stora krav på sig själv vilket gör att hon inte presterar något. Enkla uppgifter ser hon som en förolämpning, svårare gör att hon låser sig. Hemma är de förtvivlade. BUP anser att hon är färdigbehandlad.

Elev 6. Hyperaktiv. Kan bara koncentrera sig 5 sekunder på en uppgift. Reagerar sedan våldsamt. Har en fascination av våldsverkare, skolskjutare, Hitler, massmördare. Trakasserar andra elever. Svarar inte på medicinering. BUP anser att han är färdigbehandlad.

Beror de här elevernas problem på pedagogiska brister? Eller går problematiken utanför skolans sfär? Får eleverna och vårdnadshavarna det stöd de behöver?

Jag var en gång på en föreläsning av en person som själv hade diagnos inom autismspektrat. Han jämförde sin diagnos med det utlåtande man kan få av en optiker. När vi går från optikern låter vi ju oss inte nöjas med att få en papperslapp där det står hur dåligt vi ser, vi förväntar oss att få ett par glasögon som kompenserar synfelet. Men en AST-diagnos innebär ofta "bara" ett papper. Inga glasögon, det vill säga konkreta hjälpmedel och strategier att jobba med. När eleven kommer till skolan är det med ett papper, men inga verktyg. Enligt den mannen borde vi skicka tillbaka en elev som inte kommer till skolan med rätt glasögon. Tillbaka till optikern, tillbaka till den som borde ha kunskap om just det funktionshindret. Ofta  är den optikern BUP.

Alltså - BUP. Jag fattar att de vill väl! Jag fattar att de gör så gott de kan! Jag fattar att de har svårt att hålla budgeten. Men jag fattar också att det är deras expertis som är helt avgörande när det gäller att ge en elev "rätt glasögon" som avgör om den personen kommer att lyckas i skolan eller inte. Ge dem mer medel! Det skulle göra underverk för skolans resultat!  Jag är INTE rustad för att hantera sociala fobier, depressioner, tvångstankar, hyperaktivitet eller missbruk! Men jag kan anpassa pedagogiken efter en person som "bara" behöver det!

Satsningar vs besparingar

Det slår mig plötsligt...

Jag har alltså arbetat i skolans värld i mer än 20 år.

Har jag någonsin hört ett läsår inledas med orden:
"I år satsar vi särskilt på..." ?
Nej.

Har jag någonsin hört ett läsår inledas med orden:
"I år måste vi spara!" ?
Ja. Varje år.

Eller visst, ska jag vara ärlig så har vi naturligtvis inlett varje år med punkter vi vill satsa på. Under förutsättning att de inte kostar något, utan tvärtom, bidrar till de allmänna besparingsåtgärderna. Fast gärna utan att påverka resultaten negativt. Hur bra har det gått?

På den skola jag arbetar just nu, en på många sätt utmärkt skola och därmed också tyvärr ett typexempel snarare än ett undantag, innebär dessa besparingar bland annat att vi har 225 elever mer på sju lärare färre än för fem år sedan. Det var för fyra år sedan vi började gå back, enligt den tilldelade kommunala budgeten.

Igen - var är satsningen på skolan som i princip alla politiska partier skryter med? Vart tar pengarna vägen? Inte till oss, inte till eleverna - det är en sak som är säker!

Tvångsförvaltning och panikåtgärder!

Here we go!

Eftersom vår skola under flera år visat sig helt oförmögen att hålla sig inom de ekonomiska ramarna är vi nu satta under tvångsförvaltning. Utomstående krafter går just nu igenom personallistorna och upprättar tillsammans med facket LAS-listor för att kunna avgöra vilka som ska gå. Man tittar på möjligheten att höja lärarnas undervisningstid till 22 timmar.

På ett sätt kan jag tycka att det är rätt. Nej, inte rätt att öka vår redan orimliga arbetsbörda, men rätt att besluten om nedskärningar öppet hamnar där de hör hemma - på förvaltnings- och politikernivå. Då slipper vi låtsas som om allting fungerar och vara de som inför föräldrar tar på oss skulden för att deras telningar inte får det de har rätt till, exempelvis i form av garanterad undervisningstid eller särskilt stöd. Detta säger jag trots att det inför föräldramötet förra veckan gick ut ett mail som direkt uppmanade oss att inte nämna det ekonomiska läget.

Tio tjänster ska bort, redan till jul. Jag vågar inte ens spekulera i hur detta kommer att slå mot våra elever. Vi har redan idag överfulla klasser och mängder av elever som skulle behöva särskild uppmärksamhet och som inte får det. Vi har redan idag, och sedan länge,  ett inköpsstopp som förhindrar allt samröre med världen utanför skolan, exempelvis genom föreläsare, studiebesök, prenumerationer eller fortbildning för lärare.

Min fråga är: är det vi som inte kan hålla oss innanför ramarna eller är ramarna felaktiga?

Skolans mål - att hålla budget

Ursäkta mig, men jag har tydligen fått allt om bakfoten! Jag trodde att vårt uppdrag var att dana morgondagens vuxna, att förbereda våra ungdomar för ett framtida liv i studier och/eller arbetsliv.  Så fel jag haft!

Idag hade vi ett uppföljande möte om budgetläget. Då fick vi klart för oss att vårt uppdrag är att hålla budget. Inkomsterna - elevpengen - måste matcha utgifterna, det vill säga huvudsakligen lönekostnader och lokalhyror. Trots fullbelagd skola utan tomma utblildningsplatser är det inte möjligt. Antingen måste vi in med 150 elever till eller göra oss av med tio lärare.

Sedan jag för drygt tjugo år sedan började min lärarbana kan jag se följande försämringar:
- gruppstorlekar. En full klass var 30 elever. Idag är det minst 32, ofta 34 eftersom man iskallt räknar med ett visst avhopp.
- Undervisningstid. En gång i tiden var en heltidstjänst för kärnämneslärare drygt 500 timmar. Idag är det 540. Då har jag inte räknat in nedanstående variabel.
- Garanterad undervisningstid. En gång i tiden innebar en kurs på 100 poäng att det lades ut 100 timmar undervisning. Idag finns inte den begränsningen. Det kan innebära att en kurs på 100 poäng tilldelas 80 timmar. Utan att innehållet i kursen reducerats, snarare tvärtom. Förutom att det innebär färre lärarledda lektioner för eleverna innebär det också att det till synes ryms minst ytterligare en undervisningsgrupp i lärarens tjänst. Så även om USKen (som för övrigt inte anses finnas längre) inte ökat märkbart så har antalet elever en lärare ska handleda ökat med nästan 20% samtidigt som elevens tid med läraren, i syfte att uppnå målen, minskat med lika mycket.
- Fortbilding. När jag en gång i tiden började som lärare fanns det en ambition att lärare i språk skulle kunna besöka målspråkslandet med några års intervaller. Så är det inte längre. Jag har de sista 15 åren inte haft möjlighet till någon individuell fortbildning. Förutom den jag själv bekostast.
-Stöd för elever med särskilda behov. Jag har tagit upp det förut, men repeterar: idag anser man att alla elever ska "inkluderas". De som inte orkar med de sociala kontakterna eller det höga tempo som förflyttningar mellan lokaler och lärare innebär far antingen mycket illa i de stora undervisningsgrupperna eller tvingas att bli hemmasittare.
- Kontakter med samhället utanför skolan. Över tid har jag noterat hur antalet externa föreläsare, studiebesök och kontakt med pågående forskning har minskat till i princip noll.

Alla ovanstående punkter skulle kosta pengar att åtgärda. Pengar som alltså uppenbarligen inte finns, sedan kommunala hyresbolag och tillhandahållare av uppköpta tjänster tagit sitt. Skolans uppdrag verkar alltså inte längre vara att främst dana framtida medborgare utan att hålla budget. Vilka resultat kommer detta att ge i framtida PISA-undersökningar?

Budgetläget

Häromdagen kallades vi till möte i aulan för att få en uppdatering om budgetläget. Vår chef inledde mötet med att berätta att hon inte längre ville vara den som presenterade förutsättningarna utan överlät detta till ansvariga. All heder till henne! Tyvärr var de egentligt ansvariga inte tillgängliga utan de skickade en tjänteman med ekonomiskt ansvar. Detta innebär i klartext en person som bara har till uppgift att balansera inkomster med utgifter. Utan några som helst pedagogiska eller allmänmänskliga perspektiv. Stackars henne!

Vi har alltså levt med inköpsstopp sedan januari. Jag upprepar mig: inga nya läromedel, ingen individuell fortbildning för lärare, inga föreläsare eller studiebesök, ingen team-building för varken lärare eller elever. Om vi i och med dessa åtgärder hade lyckats med att under tre månader registrera plus-resultat skulle en del av den skuld vi sedan ett par år dras med avskrivas. Vi misslyckades. Skulden kvarstår. Ett av skälen var de under juni utbetalda semesterersättningarna.

Men vänta nu! Om vi nu, trots dessa besparingar, inte lyckades hålla oss inom budgeten, hur ser då egentligen anslaget ut? Vad kan vi rimligen ytterligare skära ner på? Vi har fulla klasser och dessutom skurit ner på personalen långt bortom smärtgränsen. Inte ens om eleverna slutade äta skulle vi klara budgeten.

Vi betalar 26 miljoner om året i lokalhyra. Till det kommunala bostadsbolaget. Vem har bestämt den summan? Om den sänktes med tre miljoner om året skulle vi gå jämt ut. Om den sänktes med fyra miljoner skulle vi kunna göra satsningar där de behövs.

Vi betalar fyra miljoner för en IT-upphandling som vi inte har varit delaktiga i. Som inte uppfyller de behov vi har. Om den kostnaden försvann skulle vi inte bara gå jämt ut utan också kunna göra satsningar där de behövs.

Visst, den största kostnaden är våra löner. Att skära ner ytterligare på personalen skulle kunna generera en ekonomi i balans. Men redan nu har vi klasser med 30 elever där i vissa fall mer än hälften har bilagor och diagnoser. Dessa elever får inte sina behov tillgodosedda och resultatet blir ofta avhopp och i förlängningen utebliven elevpeng för skolan. Det finns alltså inga större vinster att hämta i indragning av personal. Då har jag ändå inte beaktat förlusterna det innebär på personligt plan för dessa individer eller de kostnader som dessa misslyckanden i en förlängning kommer att belasta samhället med.

Den tillkallade ekonomen pressades att erkänna att vår skola skulle läggas ner om den varit en kommersiell verksamhet. Hur är det möjligt? Vi har som sagt mer än full beläggning och inköpsstopp och kan ändå inte få ihop ekvationen. Får vi verkligen de anslag vi borde?

Ekonomen gjorde ett försök att muntra upp oss: erbjudandet om ett avskrivande av en del av skulderna upprepades, med samma förutsättningar: tre månader med positivt resultat. En gisslansituation som tycks kunna pågå i det oändliga och som fortsatt innebär att våra elever inte kan ta del av det som händer utanför skolans väggar i form av föreläsare, studiebesök eller lärare som genom kontinuerlig fortbildning är uppdaterade insom sina ämnen och aktuell forskning.