Elever i behov av särskilt stöd... Allvarligt, vilken elev är INTE i behov av särskilt stöd?
Elever med diagnoser. Utredda. Det finns ett åtgärdsprogram. Åtminstone delar av det som framgår av detta är genomförbart. Och gör en stor skillnad.
Socialt utåtagerande elever. Trygghetsgruppen aktiverad. Ofta beror agerandet på en livssituation utanför skolan. Alltför sällan involveras instanser som kan hjälpa till med detta och vi i skolan låtsas istället att ett åtgärdsprogram ska hjälpa. Utan effekt. Andra gånger beror agerandet på en outredd och obehandlad diagnos.
Elever med inlärningssvårigheter. Ofta tysta och välanpassade. Går under radarn. Dessa elever blöder mitt hjärta särskilt för! Får bara extra hjälp om de har påstridiga vårdnadshavare.
Elever med påstridiga vårdnadshavare. Ibland har de särskilda behov, ibland inte. Oavsett vad så är de lyckligt lottade eftersom de kanske, om vårdnadshavare lyckats skaka tillräcklig skräck i huvudmannen för skolan, får tillgång till de extra resurser skolan kan erbjuda.
Normalstörda elever. Får oftast klara sig så gott de kan med stöd av allmänt kompetenta pedagoger. Går ofta rätt bra, även om det skulle kunna gå bättre om fokus kunde läggas på att inte bara uppnå målen utan också uppnå maximal potential.
Så nu upprepar jag mig: Elever i behov av särskilt stöd är väldigt ofta "MÄNNISKOR i behov av särskilt stöd". Och det är inte alltid det behovet i första hand kan eller ens bör uppfyllas av den allmänna skolan. De behöver hjälp av socialtjänst, psykiatri, specialpedagogik!
Vi låter väldigt ofta individens önskemål styra. Vackert så, jag är verkligen FÖR ett individuellt inflytande över livssituationen. Men hur länge ska vi låta en individ i tonåren vara den expert som tillfrågas vid utformandet av åtgärder? Naturligtvis är den individens önskemål att vara "som alla andra" gå i stor klass och få samma uppgifter som de andra.
Jag har arbetat i verksamheter anpassade för elever med funktionsvariation. Jag har sett vilken enorm skillnad det gör att få en anpassad lärmiljö - ofta till en början helt emot det eleven själv önskade.
Min bestämda åsikt är att vi som är professionella utbildare måste ta ett större ansvar för att stå på oss då vi ser vad en elev faktiskt behöver! Och sluta låtsas att eleven själv eller vi i skolan ensamma kan uppfylla de behoven!
