Kommentarer som grundar sig i mina 30 år som lärare på gymnasiet och i grundskolan, det finns säkert skolor som fungerar bättre och sämre.
Det larmas ständigt om de dåliga resultaten i svensk skola. De som arbetar i skolan känner inte alltid igen sig i beskrivningen. Vi har generellt elever som klarar krav som elever på 80-talet inte hade varit i närheten av.
På 80-talet antogs 70% klara intagningen till gymnasiet, idag är målet 100%. Det görs pedagogiska utredningar och utverkas särskilda anpassningar och åtgärdsprogram. Ibland hjäper de. Ibland inte. Ofta inte. Det verkar helt omöjligt att ta in att ”en skola för alla” inte är ”en skola för alla”. Hur ogärna en del idealister än vill inse det så finns det elever som behöver något annat än en klass med 30 klasskamrater, ständiga byten av salar och lärare och fasta avstämningsperioder då betygen ska sättas – efter fastställda kriterier. Där målet är att alla ska uppnå samma mål på samma tid.
Specialpedagoger ska handleda i teori men oftast inte i praktik. Lärare idag är till utmattning trötta på att få fortbildning i och omtalat för sig hur elever med olika typer av svårigheter ska bemötas: en-till-en-instruktioner, pauser, sitta nära läraren. Ofta behöver eleven också, enligt specialpedagogen, anpassat material, begränsat storlek på uppgifter och textomfång. Hjälp med ord och begrepp, möjlighet att komplettera muntligt. Vi vet! Men vi ser inte riktigt framför oss hur detta ska ske i ett klassrum där en flera av de 30 eleverna anses ha dessa behov!
Man påstår att behörighet till gymnasiet utgör skillnaden för hur en person lyckas vidare i livet, men är det behörigheten i sig som avgör? Eller skulle det kunna vara så att de svårigheter en individ uppvisar under grundskoletiden följer med dem vidare i livet för att dessa svårigheter helt enkelt inte har adresserats på ett adekvat sätt? Behov som inte i första hand kan lösas med vardagliga pedagogiska anpassningar utan kräver insatser från exempelvis psykiatri, socialtjänst, habilitering eller konkret specialpedagogisk expertis. Att låtsas något annat är ett svek mot individen. Vi är många i skolan som önskar att vi skulle kunna ”lex-Maria”-anmäla oss själva då vi upplever att vi inte på riktigt hjälper en elev, utan ”låtsas” genom att skriva ner och i den mån det är möjligt också genomföra dessa anpassningar.
Skulle kanske en del personer må bättre av att passera grundskolan med kanske inte helt godkända betyg men med goda förutsättningar att gå vidare till någon typ av vidareutbildning / anställning ändå? Förutsatt att att arbetsgivare / utbildningsförmedlare är helt införstådda med vad den här individen behöver. Att allt inte hänger på att individen lyckas uppnå alla mål till avslutningsdagen i årskurs 9. Fokus bör ligga på att alla som lämnar grundskolan har en god självbild, är trygg med vuxna och är medveten om sina styrkor och svårigheter.
Skolan behöver som alla andra arbetsplatser en aktiv ledning. Idag är skolornas ledning ofta upptagen av möten. Stängda dörrar i avskilda korridorer är det lärare ofta möts av i sina behov av stöd. Aktivt deltagande i form av besök i verksamheten och samtal kring vardagen är i det närmsta obefintlig. Det här är inte skolledarnas önskemål – tvärtom – de allra flesta har axlat manteln med ambitionen att göra en verklig skillnad. De flesta har lärarbakgrund och har genom skolledarskap velat bidra med ytterligare. För många blir verkligheten en helt annan. De blir snabbt överösta med dokumentation, rapporter och direktiv ovanifrån som måste hanteras. För att inte tala om personalärenden och akuta bränder som måste släckas.
Skolans ledarskap behöver ses över och delas i två: ett pedagogiskt ledarskap och ett administrativt. Införandet av ”förstalärare ”var nog ett försök att göra just detta, men har visat sig bli ett fundamentalt fiasko. För det första kvarstår faktum: skolledningen är ofta i grunden pedagoger och inte administratörer. För det andra: de som åtnjutit titeln ”förstalärare” har, liksom skolledningarna, ofta drunknat i sitt uppdrag. De har fått ett lönepåslag, men förväntas sedan, ovanpå fulla tjänster, hålla i möten och utföra administration, exempelvis runt de nationella proven. Igen – det här är ofta personer som sökt tjänsterna för att de vill tillföra lite mer, men hamnar i en konstig position som förmedlare av information ovanifrån snarare än ledare av en pedagogisk utveckling.
Skolan behöver få tillbaka fokus på ämnespedagogiken, lusten i lärandet som utgår från de fastställda målen och lärarnas kunskaper och engagemang! Detta kräver adekvat pedagogisk diskussion och möjlighet till ämnesfortbildning för lärare. Jämte en mindre administrativ börda för alla som är inblandade i den pedagogiska processen och insatser från andra aktörer när detta behövs!
Mitt hjärta blöder ofta, och inte bara för de elever vars särskilda behov vi inte möter - uan också för de helt normal-störda som sällan får det stöd jag önskar dem. De flesta klarar sig rätt bra ändå, men vad skulle de inte kunna uppnå om de fick del av den tid som nu går till elever som är långt utom räckhåll?
Jag vill poängtera att jag under mina år som lärare också mött skolledare, specialpedagoger och förstalärare som fått/ tagit sig möjlighet att göra fenomenala insatser. Men ovan reflekterar min generella uppfattning. Är det jag som bör omvärdera mitt beslut att arbeta som lärare eller behövs det något annat?
