Elever i behov av liten grupp?

Jag vill först av allt klargöra min absoluta övertygelse:

- alla elever har rätt att känna sig sedda och bekräftade
- alla elever har rätt att möta utmaningar på sin nivå
- alla elever har rätt att erbjudas en miljö som gör det möjligt för dem att utvecklas på allra bästa sätt
- alla elever vill göra sitt bästa och gör det också, i den utsträckning de ges möjlighet

För många elever innebär det att de ingår i en större grupp elever där samtalet och den sociala interaktionen är en viktig del som på många sätt bidrar till måluppfyllelsen. Men för några innebär den här sociala interaktionen ett stort hinder. De ljud- och synintryck som en stor grupp genererar kan för dessa elever liknas vid ett rockband, med tillhörande ljusshow och ljudförstärkare. Hur skulle en "normalstörd" elev klara att fullfölja sina studier på en rockscen?

De underliggande sociala koderna utgör för några en djungel av frågetecken och energikrävande oro för om det man säger och gör är rätt.

Dessa elever behöver en annan typ av tillhörighet än vad en stor klass kan erbjuda. De behöver en intryckssanerad miljö med anpassad ljud- och ljusnivå, ett begränsat antal sociala kontakter och en stor förutsägbarhet i vardagen. De behöver människor omkring dem som varje dag hälsar dem välkomna och bekräftar dem. De behöver en röst i elevrådet. De behöver känna att de spelar en viktig roll. I en stor klass sker detta sällan. Dessa elever är ofta utsatt för mobbning, några är själva mobbare i brist på sociala verktyg. De utelämnas på raster och står långt ifrån att bli valda till klassrepresentant. Ofta äger denna uppenbara exkludering rum i inkluderingens namn. Jag är djupt kritisk till detta.

Jag arbetar med elever som har haft turen att bli placerade i en liten grupp som på alla sätt erbjuder just det som jag anser att de behöver: liten grupp, anpassat ljud och ljus, förutsägbar vardag. De lyckas generellt mycket bra med sina studier.  Men det finns några väldigt tragiska undantag.

Ibland placeras elever hos oss som anses "för svåra" för stor klass. De kan ha svår ångest, problem med att hantera ilska, tvångstankar och/eller social fobi. Inget av dessa anser jag är problem som skolan ensam bör försöka lösa.

Ja, de kanske behöver undervisning i liten grupp. Men främst behöver de stöd av personer med psykologisk utbildning för att hantera sina känslor. Familjen behöver ofta stöd för att få sin vardag att fungera.

Min bestämda uppfattnimg är att vi måste utöka möjlighet för vissa elever att få behandling utöver eller i kombination med skola. Jag skulle väldigt gärna använda min lärarutbildning till att vara en kugge i dessa elevers utveckling, men jag ryggar inför ansvaret att vara ensam utformare. Små grupper löser inte alla problem.

Mina ödmjuka förslag:
- fler mindre grupper
- nicha dessa grupper mot lämplig ålder, pedagogik och anpassning
- låt andra yrkesgrupper gå in och stötta där problemen inte i första hand är av pedagogisk art

Nationella prov

Så är hysterin igång igen! Svaren till de nationella proven ligger ute på diverse sociala medier och paniken är total!

Allvarligt? Allvarligt?! Vad betyder de nationella proven? Inget och allt.

Jag har varit lärare i mer än 20 år och rättat flera tusen nationella prov i både svenska och engelska. Jag kan säga att jag ALDRIG har blivit förvånad över resultatet. I ungefär 85% av fallen överensstämmer resultatet med det betyg jag tänker sätta. När det gäller övriga 15%:

Elever som på provet presterar under min betygsbedömning; elever som inte klarar pressen av ett tidspressat prov. När de däremot erbjuds möjlighet att bolla lösningar och idéer, vilket vi i alla tänkbara möjliga arbetssituationer gör, så presterar de på en annan nivå. Dessa elever har ett totalt bedömningsunderlag som motiverar ett högre betyg.

Elever som på provet presterar över min betygsbedömning: elever som generellt underpresterar, ofta på grund av att de i vardagen inte prioriterar sitt skolarbete, men i ett skarpt läge presterar på sin egentliga nivå. Dessa elever har oftast brister i sitt totala bedömningsunderlag som omöjliggör ett högre betyg. 

Om en elev fuskar på nationella provet , vilket jag faktiskt ännu inte personligen upplevt, så ser jag det omedelbart. Ursäkta mig, men jag är proffs på det här, jag kan faktiskt göra en rättvisande totalbedömning av vad mina elever presterar. OM resultatet på det nationella provet skulle avvika från min tidigare bedömning på ett signifikant sätt skulle jag naturligtvis sätta mig med den eleven och diskutera vad det beror på och hur hen i sina andra arbeten kan belägga betygsnivån.

Jag tycker ändå att det är viktigt med nationella prov, mest för elevernas skull. De ska kunna vara helt trygga i att den prestation som krävs för ett visst betyg är precis densamma oavsett vilken skola de går på. Rättningen av proven är erbjuder också ett väldigt bra tillfälle för oss lärare att på djupet diskutera vad det är vi bedömer.

MEN! Omfattningen av proven är helt oproportionellt stora i förhållande till den information de ger om elevens nivå, som jag ju alltså redan vet. Förberedelser, genomförande och rättning tar orimilgt mycket tid i anspråk. Stressen de skapar, och därmed viljan att fuska, är totalt onödig.

Mitt ödmjuka förslag: Centralt genererade digitala prov med frågor som rättas centralt och med målsättningen att ge en "hint" om nivån snarare än en kartläggning. För att ändå få någon sort statistik...