Det här har varit en sådan där dag! En dag då jag på allvar förstår varför jag valde det här yrket. På skolan där jag arbetar har man slagit på stort för att uppmärksamma den internationella FN-dagen, även om den officiellt infaller imorgon, lördag.
För mig innebar det att jag hade hela dagen med den klass där jag är mentor. Vi tittade på filmer och diskuterade. Det handlade om FNs arbete i stort och deras arbete för utsatta flickor specifikt.
Wow! Vilka kloka ungdomar! Insiktsfulla! Storsinta och generösa! Jag är så stolt och glad över att få ha lärt känna dem och ta del av deras tankar!
Och så ovetande de är om att deras skola inom kort kommer att minska sin bemanning med nästan 10% och därmed också öka arbetsbördan för de lärare som blir kvar med minst lika mycket. Jag är SÅ ledsen, och ber härmed offentligt om ursäkt, men jag kommer inte att vara en av dem som bär denna extra börda! Inte för att jag är en av de lärare som sägs upp, utan för att jag har fått nog!
Hur jag resonerar?
Självklart tänker jag på mina elever! Jag har oerhört dåligt samvete för att några av dem tvingas byta lärare igen, flera i slutet av sina studier. Samtidigt upplever jag att det är just detta dåliga samvete som har försatt oss i den här situationen. Vi som arbetar i nära relationer med människor (nu inkluderar jag i princip alla offentliga uppdrag) har så länge försökt kompensera nedskärningar med ökat personligt engagemang. För min del är gränsen nådd. Nu orkar jag inte längre bära ansvaret för försämringarna, nu är det dags för dem som fattar besluten att också axla dem Jag hoppas att mina elever och deras vårdnadshavare ställer ansvariga till svars! Och att de inte bara får bra svar, utan också en bra lösning. Jag kommer inte att vara en del av den.
Med detta inte sagt att jag lämnar skolan. Jag bara flyttar mig till en verksamhet där man fortfarande har ambitionen kvar!
fredag 23 oktober 2015
söndag 27 september 2015
Satsningar vs besparingar
Det slår mig plötsligt...
Jag har alltså arbetat i skolans värld i mer än 20 år.
Har jag någonsin hört ett läsår inledas med orden:
"I år satsar vi särskilt på..." ?
Nej.
Har jag någonsin hört ett läsår inledas med orden:
"I år måste vi spara!" ?
Ja. Varje år.
Eller visst, ska jag vara ärlig så har vi naturligtvis inlett varje år med punkter vi vill satsa på. Under förutsättning att de inte kostar något, utan tvärtom, bidrar till de allmänna besparingsåtgärderna. Fast gärna utan att påverka resultaten negativt. Hur bra har det gått?
På den skola jag arbetar just nu, en på många sätt utmärkt skola och därmed också tyvärr ett typexempel snarare än ett undantag, innebär dessa besparingar bland annat att vi har 225 elever mer på sju lärare färre än för fem år sedan. Det var för fyra år sedan vi började gå back, enligt den tilldelade kommunala budgeten.
Igen - var är satsningen på skolan som i princip alla politiska partier skryter med? Vart tar pengarna vägen? Inte till oss, inte till eleverna - det är en sak som är säker!
Jag har alltså arbetat i skolans värld i mer än 20 år.
Har jag någonsin hört ett läsår inledas med orden:
"I år satsar vi särskilt på..." ?
Nej.
Har jag någonsin hört ett läsår inledas med orden:
"I år måste vi spara!" ?
Ja. Varje år.
Eller visst, ska jag vara ärlig så har vi naturligtvis inlett varje år med punkter vi vill satsa på. Under förutsättning att de inte kostar något, utan tvärtom, bidrar till de allmänna besparingsåtgärderna. Fast gärna utan att påverka resultaten negativt. Hur bra har det gått?
På den skola jag arbetar just nu, en på många sätt utmärkt skola och därmed också tyvärr ett typexempel snarare än ett undantag, innebär dessa besparingar bland annat att vi har 225 elever mer på sju lärare färre än för fem år sedan. Det var för fyra år sedan vi började gå back, enligt den tilldelade kommunala budgeten.
Igen - var är satsningen på skolan som i princip alla politiska partier skryter med? Vart tar pengarna vägen? Inte till oss, inte till eleverna - det är en sak som är säker!
måndag 21 september 2015
Tvångsförvaltning och panikåtgärder!
Here we go!
Eftersom vår skola under flera år visat sig helt oförmögen att hålla sig inom de ekonomiska ramarna är vi nu satta under tvångsförvaltning. Utomstående krafter går just nu igenom personallistorna och upprättar tillsammans med facket LAS-listor för att kunna avgöra vilka som ska gå. Man tittar på möjligheten att höja lärarnas undervisningstid till 22 timmar.
På ett sätt kan jag tycka att det är rätt. Nej, inte rätt att öka vår redan orimliga arbetsbörda, men rätt att besluten om nedskärningar öppet hamnar där de hör hemma - på förvaltnings- och politikernivå. Då slipper vi låtsas som om allting fungerar och vara de som inför föräldrar tar på oss skulden för att deras telningar inte får det de har rätt till, exempelvis i form av garanterad undervisningstid eller särskilt stöd. Detta säger jag trots att det inför föräldramötet förra veckan gick ut ett mail som direkt uppmanade oss att inte nämna det ekonomiska läget.
Tio tjänster ska bort, redan till jul. Jag vågar inte ens spekulera i hur detta kommer att slå mot våra elever. Vi har redan idag överfulla klasser och mängder av elever som skulle behöva särskild uppmärksamhet och som inte får det. Vi har redan idag, och sedan länge, ett inköpsstopp som förhindrar allt samröre med världen utanför skolan, exempelvis genom föreläsare, studiebesök, prenumerationer eller fortbildning för lärare.
Min fråga är: är det vi som inte kan hålla oss innanför ramarna eller är ramarna felaktiga?
Eftersom vår skola under flera år visat sig helt oförmögen att hålla sig inom de ekonomiska ramarna är vi nu satta under tvångsförvaltning. Utomstående krafter går just nu igenom personallistorna och upprättar tillsammans med facket LAS-listor för att kunna avgöra vilka som ska gå. Man tittar på möjligheten att höja lärarnas undervisningstid till 22 timmar.
På ett sätt kan jag tycka att det är rätt. Nej, inte rätt att öka vår redan orimliga arbetsbörda, men rätt att besluten om nedskärningar öppet hamnar där de hör hemma - på förvaltnings- och politikernivå. Då slipper vi låtsas som om allting fungerar och vara de som inför föräldrar tar på oss skulden för att deras telningar inte får det de har rätt till, exempelvis i form av garanterad undervisningstid eller särskilt stöd. Detta säger jag trots att det inför föräldramötet förra veckan gick ut ett mail som direkt uppmanade oss att inte nämna det ekonomiska läget.
Tio tjänster ska bort, redan till jul. Jag vågar inte ens spekulera i hur detta kommer att slå mot våra elever. Vi har redan idag överfulla klasser och mängder av elever som skulle behöva särskild uppmärksamhet och som inte får det. Vi har redan idag, och sedan länge, ett inköpsstopp som förhindrar allt samröre med världen utanför skolan, exempelvis genom föreläsare, studiebesök, prenumerationer eller fortbildning för lärare.
Min fråga är: är det vi som inte kan hålla oss innanför ramarna eller är ramarna felaktiga?
tisdag 15 september 2015
Sänker IT kunskapsnivån?
Nya larmrapporter! Elever som har tillgång till plattor och / eller datorer sänker sina resultat i matematik!
???
Som IT-pedagog måste jag ifrågasätta resultaten. Jag vågar påstå att de är direkt felaktiga! Det är inte tillgången till digitala resurser som reducerar resultaten - det är oförmågan att hantera dem!
Jag arbetar på en skola där vi har 1:1, det vill säga: varje elev har sin egen dator. Och visst finns det individer som låter sig störas av alla de fantastiska möjligheter till distraktion som nätet erbjuder! Men jag hävdar ändå att det här handlar om förhållningssätt till den digitala världen snarare än tillgång till densamma.
Nätet erbjuder en oändlig mängd kunskaper och möjligheter att presentera dessa. Lägg till detta möjligheten att göra sin röst hörd och att kommunicera med experter och likasinnade. Våra elever kommer att behöva dessa färdigheter, det kan vi inte blunda för! Det är vår uppgift att handleda dem i förmågan att bli medvetna och ansvarstagande digitala medborgare!
Men skolan kan inte stå ensam i detta uppdrag. Hela vuxenkollektivet måste bidra med erfarenheter! Och då talar jag inte om erfarenheter som gäller IT, utan erfarenheter om hur vi fokuserar och prioriterar, hur vi fördelar vår uppmärksamhet och hur vi många timmar vi sover under en natt. Hur vi planerar vår dag och hur vi visar respekt mot både vår egen och andras tid!
Rätt använda ger de digitala resurserna och det sociala nätet fantastiska möjligheter!
???
Som IT-pedagog måste jag ifrågasätta resultaten. Jag vågar påstå att de är direkt felaktiga! Det är inte tillgången till digitala resurser som reducerar resultaten - det är oförmågan att hantera dem!
Jag arbetar på en skola där vi har 1:1, det vill säga: varje elev har sin egen dator. Och visst finns det individer som låter sig störas av alla de fantastiska möjligheter till distraktion som nätet erbjuder! Men jag hävdar ändå att det här handlar om förhållningssätt till den digitala världen snarare än tillgång till densamma.
Nätet erbjuder en oändlig mängd kunskaper och möjligheter att presentera dessa. Lägg till detta möjligheten att göra sin röst hörd och att kommunicera med experter och likasinnade. Våra elever kommer att behöva dessa färdigheter, det kan vi inte blunda för! Det är vår uppgift att handleda dem i förmågan att bli medvetna och ansvarstagande digitala medborgare!
Men skolan kan inte stå ensam i detta uppdrag. Hela vuxenkollektivet måste bidra med erfarenheter! Och då talar jag inte om erfarenheter som gäller IT, utan erfarenheter om hur vi fokuserar och prioriterar, hur vi fördelar vår uppmärksamhet och hur vi många timmar vi sover under en natt. Hur vi planerar vår dag och hur vi visar respekt mot både vår egen och andras tid!
Rätt använda ger de digitala resurserna och det sociala nätet fantastiska möjligheter!
måndag 7 september 2015
Skolans mål - att hålla budget
Ursäkta mig, men jag har tydligen fått allt om bakfoten! Jag trodde att vårt uppdrag var att dana morgondagens vuxna, att förbereda våra ungdomar för ett framtida liv i studier och/eller arbetsliv. Så fel jag haft!
Idag hade vi ett uppföljande möte om budgetläget. Då fick vi klart för oss att vårt uppdrag är att hålla budget. Inkomsterna - elevpengen - måste matcha utgifterna, det vill säga huvudsakligen lönekostnader och lokalhyror. Trots fullbelagd skola utan tomma utblildningsplatser är det inte möjligt. Antingen måste vi in med 150 elever till eller göra oss av med tio lärare.
Sedan jag för drygt tjugo år sedan började min lärarbana kan jag se följande försämringar:
- gruppstorlekar. En full klass var 30 elever. Idag är det minst 32, ofta 34 eftersom man iskallt räknar med ett visst avhopp.
- Undervisningstid. En gång i tiden var en heltidstjänst för kärnämneslärare drygt 500 timmar. Idag är det 540. Då har jag inte räknat in nedanstående variabel.
- Garanterad undervisningstid. En gång i tiden innebar en kurs på 100 poäng att det lades ut 100 timmar undervisning. Idag finns inte den begränsningen. Det kan innebära att en kurs på 100 poäng tilldelas 80 timmar. Utan att innehållet i kursen reducerats, snarare tvärtom. Förutom att det innebär färre lärarledda lektioner för eleverna innebär det också att det till synes ryms minst ytterligare en undervisningsgrupp i lärarens tjänst. Så även om USKen (som för övrigt inte anses finnas längre) inte ökat märkbart så har antalet elever en lärare ska handleda ökat med nästan 20% samtidigt som elevens tid med läraren, i syfte att uppnå målen, minskat med lika mycket.
- Fortbilding. När jag en gång i tiden började som lärare fanns det en ambition att lärare i språk skulle kunna besöka målspråkslandet med några års intervaller. Så är det inte längre. Jag har de sista 15 åren inte haft möjlighet till någon individuell fortbildning. Förutom den jag själv bekostast.
-Stöd för elever med särskilda behov. Jag har tagit upp det förut, men repeterar: idag anser man att alla elever ska "inkluderas". De som inte orkar med de sociala kontakterna eller det höga tempo som förflyttningar mellan lokaler och lärare innebär far antingen mycket illa i de stora undervisningsgrupperna eller tvingas att bli hemmasittare.
- Kontakter med samhället utanför skolan. Över tid har jag noterat hur antalet externa föreläsare, studiebesök och kontakt med pågående forskning har minskat till i princip noll.
Alla ovanstående punkter skulle kosta pengar att åtgärda. Pengar som alltså uppenbarligen inte finns, sedan kommunala hyresbolag och tillhandahållare av uppköpta tjänster tagit sitt. Skolans uppdrag verkar alltså inte längre vara att främst dana framtida medborgare utan att hålla budget. Vilka resultat kommer detta att ge i framtida PISA-undersökningar?
Idag hade vi ett uppföljande möte om budgetläget. Då fick vi klart för oss att vårt uppdrag är att hålla budget. Inkomsterna - elevpengen - måste matcha utgifterna, det vill säga huvudsakligen lönekostnader och lokalhyror. Trots fullbelagd skola utan tomma utblildningsplatser är det inte möjligt. Antingen måste vi in med 150 elever till eller göra oss av med tio lärare.
Sedan jag för drygt tjugo år sedan började min lärarbana kan jag se följande försämringar:
- gruppstorlekar. En full klass var 30 elever. Idag är det minst 32, ofta 34 eftersom man iskallt räknar med ett visst avhopp.
- Undervisningstid. En gång i tiden var en heltidstjänst för kärnämneslärare drygt 500 timmar. Idag är det 540. Då har jag inte räknat in nedanstående variabel.
- Garanterad undervisningstid. En gång i tiden innebar en kurs på 100 poäng att det lades ut 100 timmar undervisning. Idag finns inte den begränsningen. Det kan innebära att en kurs på 100 poäng tilldelas 80 timmar. Utan att innehållet i kursen reducerats, snarare tvärtom. Förutom att det innebär färre lärarledda lektioner för eleverna innebär det också att det till synes ryms minst ytterligare en undervisningsgrupp i lärarens tjänst. Så även om USKen (som för övrigt inte anses finnas längre) inte ökat märkbart så har antalet elever en lärare ska handleda ökat med nästan 20% samtidigt som elevens tid med läraren, i syfte att uppnå målen, minskat med lika mycket.
- Fortbilding. När jag en gång i tiden började som lärare fanns det en ambition att lärare i språk skulle kunna besöka målspråkslandet med några års intervaller. Så är det inte längre. Jag har de sista 15 åren inte haft möjlighet till någon individuell fortbildning. Förutom den jag själv bekostast.
-Stöd för elever med särskilda behov. Jag har tagit upp det förut, men repeterar: idag anser man att alla elever ska "inkluderas". De som inte orkar med de sociala kontakterna eller det höga tempo som förflyttningar mellan lokaler och lärare innebär far antingen mycket illa i de stora undervisningsgrupperna eller tvingas att bli hemmasittare.
- Kontakter med samhället utanför skolan. Över tid har jag noterat hur antalet externa föreläsare, studiebesök och kontakt med pågående forskning har minskat till i princip noll.
Alla ovanstående punkter skulle kosta pengar att åtgärda. Pengar som alltså uppenbarligen inte finns, sedan kommunala hyresbolag och tillhandahållare av uppköpta tjänster tagit sitt. Skolans uppdrag verkar alltså inte längre vara att främst dana framtida medborgare utan att hålla budget. Vilka resultat kommer detta att ge i framtida PISA-undersökningar?
onsdag 2 september 2015
Budgetläget
Häromdagen kallades vi till möte i aulan för att få en uppdatering om budgetläget. Vår chef inledde mötet med att berätta att hon inte längre ville vara den som presenterade förutsättningarna utan överlät detta till ansvariga. All heder till henne! Tyvärr var de egentligt ansvariga inte tillgängliga utan de skickade en tjänteman med ekonomiskt ansvar. Detta innebär i klartext en person som bara har till uppgift att balansera inkomster med utgifter. Utan några som helst pedagogiska eller allmänmänskliga perspektiv. Stackars henne!
Vi har alltså levt med inköpsstopp sedan januari. Jag upprepar mig: inga nya läromedel, ingen individuell fortbildning för lärare, inga föreläsare eller studiebesök, ingen team-building för varken lärare eller elever. Om vi i och med dessa åtgärder hade lyckats med att under tre månader registrera plus-resultat skulle en del av den skuld vi sedan ett par år dras med avskrivas. Vi misslyckades. Skulden kvarstår. Ett av skälen var de under juni utbetalda semesterersättningarna.
Men vänta nu! Om vi nu, trots dessa besparingar, inte lyckades hålla oss inom budgeten, hur ser då egentligen anslaget ut? Vad kan vi rimligen ytterligare skära ner på? Vi har fulla klasser och dessutom skurit ner på personalen långt bortom smärtgränsen. Inte ens om eleverna slutade äta skulle vi klara budgeten.
Vi betalar 26 miljoner om året i lokalhyra. Till det kommunala bostadsbolaget. Vem har bestämt den summan? Om den sänktes med tre miljoner om året skulle vi gå jämt ut. Om den sänktes med fyra miljoner skulle vi kunna göra satsningar där de behövs.
Vi betalar fyra miljoner för en IT-upphandling som vi inte har varit delaktiga i. Som inte uppfyller de behov vi har. Om den kostnaden försvann skulle vi inte bara gå jämt ut utan också kunna göra satsningar där de behövs.
Visst, den största kostnaden är våra löner. Att skära ner ytterligare på personalen skulle kunna generera en ekonomi i balans. Men redan nu har vi klasser med 30 elever där i vissa fall mer än hälften har bilagor och diagnoser. Dessa elever får inte sina behov tillgodosedda och resultatet blir ofta avhopp och i förlängningen utebliven elevpeng för skolan. Det finns alltså inga större vinster att hämta i indragning av personal. Då har jag ändå inte beaktat förlusterna det innebär på personligt plan för dessa individer eller de kostnader som dessa misslyckanden i en förlängning kommer att belasta samhället med.
Den tillkallade ekonomen pressades att erkänna att vår skola skulle läggas ner om den varit en kommersiell verksamhet. Hur är det möjligt? Vi har som sagt mer än full beläggning och inköpsstopp och kan ändå inte få ihop ekvationen. Får vi verkligen de anslag vi borde?
Ekonomen gjorde ett försök att muntra upp oss: erbjudandet om ett avskrivande av en del av skulderna upprepades, med samma förutsättningar: tre månader med positivt resultat. En gisslansituation som tycks kunna pågå i det oändliga och som fortsatt innebär att våra elever inte kan ta del av det som händer utanför skolans väggar i form av föreläsare, studiebesök eller lärare som genom kontinuerlig fortbildning är uppdaterade insom sina ämnen och aktuell forskning.
Vi har alltså levt med inköpsstopp sedan januari. Jag upprepar mig: inga nya läromedel, ingen individuell fortbildning för lärare, inga föreläsare eller studiebesök, ingen team-building för varken lärare eller elever. Om vi i och med dessa åtgärder hade lyckats med att under tre månader registrera plus-resultat skulle en del av den skuld vi sedan ett par år dras med avskrivas. Vi misslyckades. Skulden kvarstår. Ett av skälen var de under juni utbetalda semesterersättningarna.
Men vänta nu! Om vi nu, trots dessa besparingar, inte lyckades hålla oss inom budgeten, hur ser då egentligen anslaget ut? Vad kan vi rimligen ytterligare skära ner på? Vi har fulla klasser och dessutom skurit ner på personalen långt bortom smärtgränsen. Inte ens om eleverna slutade äta skulle vi klara budgeten.
Vi betalar 26 miljoner om året i lokalhyra. Till det kommunala bostadsbolaget. Vem har bestämt den summan? Om den sänktes med tre miljoner om året skulle vi gå jämt ut. Om den sänktes med fyra miljoner skulle vi kunna göra satsningar där de behövs.
Vi betalar fyra miljoner för en IT-upphandling som vi inte har varit delaktiga i. Som inte uppfyller de behov vi har. Om den kostnaden försvann skulle vi inte bara gå jämt ut utan också kunna göra satsningar där de behövs.
Visst, den största kostnaden är våra löner. Att skära ner ytterligare på personalen skulle kunna generera en ekonomi i balans. Men redan nu har vi klasser med 30 elever där i vissa fall mer än hälften har bilagor och diagnoser. Dessa elever får inte sina behov tillgodosedda och resultatet blir ofta avhopp och i förlängningen utebliven elevpeng för skolan. Det finns alltså inga större vinster att hämta i indragning av personal. Då har jag ändå inte beaktat förlusterna det innebär på personligt plan för dessa individer eller de kostnader som dessa misslyckanden i en förlängning kommer att belasta samhället med.
Den tillkallade ekonomen pressades att erkänna att vår skola skulle läggas ner om den varit en kommersiell verksamhet. Hur är det möjligt? Vi har som sagt mer än full beläggning och inköpsstopp och kan ändå inte få ihop ekvationen. Får vi verkligen de anslag vi borde?
Ekonomen gjorde ett försök att muntra upp oss: erbjudandet om ett avskrivande av en del av skulderna upprepades, med samma förutsättningar: tre månader med positivt resultat. En gisslansituation som tycks kunna pågå i det oändliga och som fortsatt innebär att våra elever inte kan ta del av det som händer utanför skolans väggar i form av föreläsare, studiebesök eller lärare som genom kontinuerlig fortbildning är uppdaterade insom sina ämnen och aktuell forskning.
tisdag 18 augusti 2015
Skolan - en mjölkko!
Vart tar pengarna vägen? Det är ju uppenbart att alla anser att vi i skolan, trots stora investeringar, presterar allt sämre. Jag har nu varit lärare i över 20 år. Jag noterar allt större grupper och allt fler undervisningstimmar, fördelade på allt fler kurser. Lägre anslag till läromedel, fortbildning och föreläsare. Så vart tar pengarna vägen? Inte hamnar de hos oss i alla fall, den saken är säker!
Lokalhyror. När jag en gång började som lärare betalade skolorna en närmast symbolisk summa i hyra för lokalerna. När skola kommunaliserades "marknadsanpassades" hyrorna och kommunerna kan ta ut (av de utbetalade statliga medlen) det de anser är ett marknadsanpassad hyra. På de skolor jag arbetat på är hyran idag många hundra procent högre än den ursprungliga. Ett enkelt sätt för kommunerna att balansera en (omöjlig?) budget?
Upphandling av tjänster. Vi lägger ut mycket på entreprenad. Städningen, till exempel. Jag känner till flera skolor där kostnaden ytligt sett minskat radikalt sedan de gamla städarna sparkats och tjänsten istället upphandlats. Att det sedan också medfört andra kostnader i form av upprepade samtal och möten med städföretaget kring allt som inte fungerar, att annan personal får utföra en del av uppgifterna eftersom de inte utförts och utryckningar från bevakningsföretag för att inhyrd städpersonal inte informerats om larmrutiner tycks inte räknas. Dessutom har det ofta inneburit en stor omsättning av städpersonal eftersom vissa städfirmor inte haft en acceptabel personalpolitik.
Ett annat exempel på dyr upphandling gäller IT. Här är jag relativt insatt eftersom jag ju har en fördjupad kunskap inom området. Dessa upphandlingar sker på förvaltningsnivå, högt över huvudet på oss som jobbar på fältet. Resultatet blir ofta att vi, förutom stora kostnader, belastas med ansvaret att underlätta livet för företaget som tillhandahåller tjänsterna snarare än att kunna ställa pedagogiskt underbyggda krav.
Kort sagt: det känns ofta som om skolan, och de från statligt håll anslagna medlen, blivit en mjölkko för ett flertal kommersiella aktörer. Och det är inte eleverna som är vinnarna!
Lokalhyror. När jag en gång började som lärare betalade skolorna en närmast symbolisk summa i hyra för lokalerna. När skola kommunaliserades "marknadsanpassades" hyrorna och kommunerna kan ta ut (av de utbetalade statliga medlen) det de anser är ett marknadsanpassad hyra. På de skolor jag arbetat på är hyran idag många hundra procent högre än den ursprungliga. Ett enkelt sätt för kommunerna att balansera en (omöjlig?) budget?
Upphandling av tjänster. Vi lägger ut mycket på entreprenad. Städningen, till exempel. Jag känner till flera skolor där kostnaden ytligt sett minskat radikalt sedan de gamla städarna sparkats och tjänsten istället upphandlats. Att det sedan också medfört andra kostnader i form av upprepade samtal och möten med städföretaget kring allt som inte fungerar, att annan personal får utföra en del av uppgifterna eftersom de inte utförts och utryckningar från bevakningsföretag för att inhyrd städpersonal inte informerats om larmrutiner tycks inte räknas. Dessutom har det ofta inneburit en stor omsättning av städpersonal eftersom vissa städfirmor inte haft en acceptabel personalpolitik.
Ett annat exempel på dyr upphandling gäller IT. Här är jag relativt insatt eftersom jag ju har en fördjupad kunskap inom området. Dessa upphandlingar sker på förvaltningsnivå, högt över huvudet på oss som jobbar på fältet. Resultatet blir ofta att vi, förutom stora kostnader, belastas med ansvaret att underlätta livet för företaget som tillhandahåller tjänsterna snarare än att kunna ställa pedagogiskt underbyggda krav.
Kort sagt: det känns ofta som om skolan, och de från statligt håll anslagna medlen, blivit en mjölkko för ett flertal kommersiella aktörer. Och det är inte eleverna som är vinnarna!
torsdag 13 augusti 2015
Nytt läsår!
Så är vi här igen! Nytt läsår! Nya elever, nya utmaningar. Här är några av dem:
Sammanslagna klasser. Några av klasserna på estetiska programmet är för små och slås därför ihop i alla kärnämnen. På ytan kan detta, ur ekonomisk synvinkel, verka vara en lysande idé. Men låt oss titta på några av konsekvenserna.
- Infärgning. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: be oss inte lägga tid på att planera ämnesövergripande projekt om vi inte får möjlighet att genomföra dem! Två klasser med olika inriktningar har olika typer avbehov av förjdupning.
- Bedömning. Vid större projekt finns det goda möjligheter för en kärnämneslärare att vara involverad och få ett utökat bedömningsunderlag. Såvida hen inte är uppbunden av att undervisa den andra delen av gruppen, den som har inte har projekt.
Uppskjutna satsningar. Förra läsåret satsade den här skolan på att utveckla läsning och användning av digitala resurer. Det här läsåret är båda satsningarna lagda på is. Inte på grund av bristande intresse, utan på grund av besparingskrav. Det finns inte längre utrymme att låta någon lärare ha i sin tjänst att fortsätta arbetet. Däremot står det naturligtvis alla fritt att fortsätta satsningen ovanpå full tjänst. Det tråkigaste i det här är egentligen inte den uppskjutna satsningen, utan att mycket av det arbete som så många lärare lagt ner under föregående läsår går helt om intet i och med att uppföljning uteblir. Tyvärr mer regel än undantag i vår värld.
Vad som ingår i en heltidstjänst. När jag en gång i tiden började min lärarbana innebar en full tjänst för en kärnämneslärare lite drygt 500 undervisningstimmar. På den tiden genererade också en kurs på 100 poäng 100 undervisningstimmar. Idag är det inte så. I år ser min tjänt ut som följer:
- Sex 100-poängskurser utlagda på 540 timmar. Mindre lärarhandledd tid för att uppnå målen, med andra ord.
- Fem olika kurser
- Fem olika klasser med 25-30 elever
- Fem grupper som skriver (olika) nationella prov
- Mentorskap i en årskurs 1
- Elever med hemvist i fyra olika arbetslag
Elever med särskilda behov. I våra klasser har mer än en fjärdedel funktionshinder av olika slag. Det innebär att de ofta behöver anpassning av kursupplägget för att få en chans att visa sina förmågor. I stora grupper och med ett reducerat antal utlagda timmar minskar möjligheten till den typen av anpassning rejält, oavsett hur mycket fortbildning och erfarenhet jag har av de här eleverna.
Inköpsstopp. Fortfarande. Inga studiebesök, inga inbjudna föreläsare, inget förnyande av läromedel eller inköp av digitala licenser. Ingen kostsam fortbildning för lärarna. Inga uppstartsaktiviteter eller bidrag till klassernas team-building.
Exakt HUR kan vi som finns i skolan se alla partiers utlovade satsning på densamma? Och det allra mest beklämmande är att det är eleverna - framtiden - som i slutänden får betala priset. Själv läser jag platsannonser. På tjänster utanför skolan. Fast jag skulle sakna eleverna! Och kollegorna!
Sammanslagna klasser. Några av klasserna på estetiska programmet är för små och slås därför ihop i alla kärnämnen. På ytan kan detta, ur ekonomisk synvinkel, verka vara en lysande idé. Men låt oss titta på några av konsekvenserna.
- Infärgning. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: be oss inte lägga tid på att planera ämnesövergripande projekt om vi inte får möjlighet att genomföra dem! Två klasser med olika inriktningar har olika typer avbehov av förjdupning.
- Bedömning. Vid större projekt finns det goda möjligheter för en kärnämneslärare att vara involverad och få ett utökat bedömningsunderlag. Såvida hen inte är uppbunden av att undervisa den andra delen av gruppen, den som har inte har projekt.
Uppskjutna satsningar. Förra läsåret satsade den här skolan på att utveckla läsning och användning av digitala resurer. Det här läsåret är båda satsningarna lagda på is. Inte på grund av bristande intresse, utan på grund av besparingskrav. Det finns inte längre utrymme att låta någon lärare ha i sin tjänst att fortsätta arbetet. Däremot står det naturligtvis alla fritt att fortsätta satsningen ovanpå full tjänst. Det tråkigaste i det här är egentligen inte den uppskjutna satsningen, utan att mycket av det arbete som så många lärare lagt ner under föregående läsår går helt om intet i och med att uppföljning uteblir. Tyvärr mer regel än undantag i vår värld.
Vad som ingår i en heltidstjänst. När jag en gång i tiden började min lärarbana innebar en full tjänst för en kärnämneslärare lite drygt 500 undervisningstimmar. På den tiden genererade också en kurs på 100 poäng 100 undervisningstimmar. Idag är det inte så. I år ser min tjänt ut som följer:
- Sex 100-poängskurser utlagda på 540 timmar. Mindre lärarhandledd tid för att uppnå målen, med andra ord.
- Fem olika kurser
- Fem olika klasser med 25-30 elever
- Fem grupper som skriver (olika) nationella prov
- Mentorskap i en årskurs 1
- Elever med hemvist i fyra olika arbetslag
Elever med särskilda behov. I våra klasser har mer än en fjärdedel funktionshinder av olika slag. Det innebär att de ofta behöver anpassning av kursupplägget för att få en chans att visa sina förmågor. I stora grupper och med ett reducerat antal utlagda timmar minskar möjligheten till den typen av anpassning rejält, oavsett hur mycket fortbildning och erfarenhet jag har av de här eleverna.
Inköpsstopp. Fortfarande. Inga studiebesök, inga inbjudna föreläsare, inget förnyande av läromedel eller inköp av digitala licenser. Ingen kostsam fortbildning för lärarna. Inga uppstartsaktiviteter eller bidrag till klassernas team-building.
Exakt HUR kan vi som finns i skolan se alla partiers utlovade satsning på densamma? Och det allra mest beklämmande är att det är eleverna - framtiden - som i slutänden får betala priset. Själv läser jag platsannonser. På tjänster utanför skolan. Fast jag skulle sakna eleverna! Och kollegorna!
torsdag 11 juni 2015
Inkludering?
Jag har de sista åren arbetat med elever med särskilda behov, särskilt elever med diagnoser inom autismspektrat. Verksamheten läggs nu ner med amibitionen att eleverna ska inkluderas i vanliga klasser.
Ursäkta mig! Nu kommer jag att bli kritisk!
Vad innebär ordet "inkluderad"? I mina ögon innebär det att man är en person som är sedd och hörd, vars åsikt spelar roll och att man ingår i ett sammanhang.
Våra elever har undervisats i små grupper. Det innebär en nära kontakt med såväl lärare som klasskamrater. Närvaro i elevrådet. När nu dessa elever ska ut i vanliga klasser för det med sig en massa saker!
- Vänner. Vem väljer dessa ofta "udda" personer som sina vänner?
- Samarbetspartner. Ofta har de här människorna svårt att ingå i ett grupparbete av många olika skäl: de gillar inte samarbete, de gillar inte upplägget gruppen kommer överens om men har svår att sätta ord på det, de försöker motsvara förväntningar de inte riktigt förstår.
- Elevdemokrati. Vilken klass väljer en av de här eleverna att representera dem i ett elevråd?
- Energiuttag. Det typiska för elever med autistiska drag är att deras hjärna inte hjälper dem att sålla i alla intryck av exempelvis ljud och ljus. Bara att befinna sig i ett rum där många andra låter och syns tar på krafterna. Hur kompenserar vi detta?
Jag anser att vi i skolan tydligt måste skilja på när vi tränar dessa elevers akademiska kunskaper och när vi tänjer på deras sociala förmågor. Det bör inte ske samtidigt! De har så mycket att tillföra, bara de får en ärlig chans! Jag inser inte att den alltid är synonym med "inkludering", åtminstone inte som den tillämpas idag!
Ursäkta mig! Nu kommer jag att bli kritisk!
Vad innebär ordet "inkluderad"? I mina ögon innebär det att man är en person som är sedd och hörd, vars åsikt spelar roll och att man ingår i ett sammanhang.
Våra elever har undervisats i små grupper. Det innebär en nära kontakt med såväl lärare som klasskamrater. Närvaro i elevrådet. När nu dessa elever ska ut i vanliga klasser för det med sig en massa saker!
- Vänner. Vem väljer dessa ofta "udda" personer som sina vänner?
- Samarbetspartner. Ofta har de här människorna svårt att ingå i ett grupparbete av många olika skäl: de gillar inte samarbete, de gillar inte upplägget gruppen kommer överens om men har svår att sätta ord på det, de försöker motsvara förväntningar de inte riktigt förstår.
- Elevdemokrati. Vilken klass väljer en av de här eleverna att representera dem i ett elevråd?
- Energiuttag. Det typiska för elever med autistiska drag är att deras hjärna inte hjälper dem att sålla i alla intryck av exempelvis ljud och ljus. Bara att befinna sig i ett rum där många andra låter och syns tar på krafterna. Hur kompenserar vi detta?
Jag anser att vi i skolan tydligt måste skilja på när vi tränar dessa elevers akademiska kunskaper och när vi tänjer på deras sociala förmågor. Det bör inte ske samtidigt! De har så mycket att tillföra, bara de får en ärlig chans! Jag inser inte att den alltid är synonym med "inkludering", åtminstone inte som den tillämpas idag!
Slöseri med tid
Nu händer det igen!
Under det gångna läsåret har jag haft privilegiet att ha IKT i min tjänst, det vill säga att försöka utöka skolans användning av de resurser den digitala världen har att erbjuda. Detta har jag gjort tillsammans med en kollega som kompletterat mig på ett perfekt sätt!
Nu har tjänstefördelningarna kommit - ingen tid till IKT till någon av oss! Besparingar!
Det är här så jag upplever att många resurser i skolan används - inte alls! Först har man avlönat mig och min kollega att utföra ett uppdrag. Sedan läggs det ner - när det är sin linda. Snacka om slöseri med resurser! Vi har lagt ner mycket tid på att skapa en hemsida med resurser, gjort manualer och tutorials. Vi har funnits som resurs för arbetslag och ämnesgrupper. Vi har påbörjat många projekt.
Nu kommer det påbörjade arbetet att läggas på is. Finns det något mindre uppmuntrande än en hemsida som inte uppdateras?
Tyvärr känner jag igen mönstret. Jag vet inte hur många timmar jag har lagt ner på att förbereda förbättringsarbete av olika slag som mynnat ut i - intet. När det kommer till kritan finns inte tiden / ekonomin. Planerade projekt får ställas in på grund av sammanslagning av undervisningsgrupper eller förändringar i personalfördelningen.
Jag tvivlar inte på huvudmännens goda föresatser. Men jag har ändå en bön: om ni inte på allvar tänker låta oss / har möjlighet att låta oss bidra till skolans utveckling - be oss inte ens! Då är det bättre att vi ombeds anpassa elevernas utbildning efter de faktiska förutsättningarna!
Och det vore naturligt att varje skola satsade resurser på att hjälpa eleverna till det uppenbara: att förutom att vara väl förberedda för livet som högskolestudent eller yrkesverksam dessutom vara medvetna och ansvartagande digitala medborgare!
Under det gångna läsåret har jag haft privilegiet att ha IKT i min tjänst, det vill säga att försöka utöka skolans användning av de resurser den digitala världen har att erbjuda. Detta har jag gjort tillsammans med en kollega som kompletterat mig på ett perfekt sätt!
Nu har tjänstefördelningarna kommit - ingen tid till IKT till någon av oss! Besparingar!
Det är här så jag upplever att många resurser i skolan används - inte alls! Först har man avlönat mig och min kollega att utföra ett uppdrag. Sedan läggs det ner - när det är sin linda. Snacka om slöseri med resurser! Vi har lagt ner mycket tid på att skapa en hemsida med resurser, gjort manualer och tutorials. Vi har funnits som resurs för arbetslag och ämnesgrupper. Vi har påbörjat många projekt.
Nu kommer det påbörjade arbetet att läggas på is. Finns det något mindre uppmuntrande än en hemsida som inte uppdateras?
Tyvärr känner jag igen mönstret. Jag vet inte hur många timmar jag har lagt ner på att förbereda förbättringsarbete av olika slag som mynnat ut i - intet. När det kommer till kritan finns inte tiden / ekonomin. Planerade projekt får ställas in på grund av sammanslagning av undervisningsgrupper eller förändringar i personalfördelningen.
Jag tvivlar inte på huvudmännens goda föresatser. Men jag har ändå en bön: om ni inte på allvar tänker låta oss / har möjlighet att låta oss bidra till skolans utveckling - be oss inte ens! Då är det bättre att vi ombeds anpassa elevernas utbildning efter de faktiska förutsättningarna!
Och det vore naturligt att varje skola satsade resurser på att hjälpa eleverna till det uppenbara: att förutom att vara väl förberedda för livet som högskolestudent eller yrkesverksam dessutom vara medvetna och ansvartagande digitala medborgare!
tisdag 26 maj 2015
Och igen - lärarlegitimation!
Nu är jag nästan full i skratt! Jag fick ju avslag på min begäran att anses behörig att undervisa i engelska på gymnasiet, något jag gjort i nästan 20 år, och med behörighet för högstadiet i bagaget. Nu pratar vi ändå om att jag ska ta en klass i engelska, samma som jag kommer att ha i svenska. Det underlättar på många fronter: jag och eleverna begränsar antalet personer vi ska interagera med, arbetslaget har färre personer att samarbeta med och jag slipper ha bara det rättningstyngda ämnet svenska.
Jag hade ändå en uppfattning om att det skulle kunna gå att lösa; jag hade för mig att regelverket sa att i princip vem som helst kan undervisa i ett ämne, men att betygen bara kan sättas av behörig lärare. Det torde inte vara så svårt att få en kollega att med gott samvete underteckna mina betygskataloger. Jag ville bara dubbelkolla att det verkligen är på det sättet. Jag hade fel.
Betyg ska sättas av den lärare som är ansvarig för kursen. Om den läraren inte är behörig ska betygen sättas tillsammans med legitimerad lärare. Den läraren - och det är här det börjar bli riktigt intressant -- behöver INTE vara behörig i just det ämnet.
Vänta nu! Jag har legitimation och är behörig i svenska och svenska som andraspråk. Det innebär att jag skulle kunna underteckna någon annans betygskatalog i engelska! Men inte mina egna. Eller? Vad är det jag inte förstår?
Hårddraget skulle denna skrivelse också kunna innebära att skolan skulle kunna plocka vem som helst från gatan och sätta den personen att undervisa i låt oss säga kemi. När det blir dags för betygssättning kan detta ske i samråd med vilken legitimerad lärare som helst, till exempel mig. Som saknar all tänkbar kunskap att betygsätta elevers kunskaper i kemi. Och som fortfarande inte får sätta betyg i en kurs i engelska. Vad är det jag inte förstår?
Läs gärna igenom detta och detta och förklara sedan för mig om jag har missuppfattat något!
Jag hade ändå en uppfattning om att det skulle kunna gå att lösa; jag hade för mig att regelverket sa att i princip vem som helst kan undervisa i ett ämne, men att betygen bara kan sättas av behörig lärare. Det torde inte vara så svårt att få en kollega att med gott samvete underteckna mina betygskataloger. Jag ville bara dubbelkolla att det verkligen är på det sättet. Jag hade fel.
Betyg ska sättas av den lärare som är ansvarig för kursen. Om den läraren inte är behörig ska betygen sättas tillsammans med legitimerad lärare. Den läraren - och det är här det börjar bli riktigt intressant -- behöver INTE vara behörig i just det ämnet.
Vänta nu! Jag har legitimation och är behörig i svenska och svenska som andraspråk. Det innebär att jag skulle kunna underteckna någon annans betygskatalog i engelska! Men inte mina egna. Eller? Vad är det jag inte förstår?
Hårddraget skulle denna skrivelse också kunna innebära att skolan skulle kunna plocka vem som helst från gatan och sätta den personen att undervisa i låt oss säga kemi. När det blir dags för betygssättning kan detta ske i samråd med vilken legitimerad lärare som helst, till exempel mig. Som saknar all tänkbar kunskap att betygsätta elevers kunskaper i kemi. Och som fortfarande inte får sätta betyg i en kurs i engelska. Vad är det jag inte förstår?
Läs gärna igenom detta och detta och förklara sedan för mig om jag har missuppfattat något!
Tjänstefördelning
Så är det dags igen. Vi går sedan länge i väntans tider. Det tycks inte spela någon roll vilken skola jag arbetar på, det är alltid så här! Vi väntar på tjänstefördelningen inför hösten. Riktlinjen brukar vara att den ska presenteras någon gång mellan sportlovet och påsk, men det tycks aldrig bli så.
Vad spelar det för roll då? Ja, det är lite olika. Ibland vill man bara veta om man får fortsätta med sina klasser. Om man får vara kvar i arbetslaget. Om man får någon kurs som det var ett tag sedan man körde och som man behöver uppdatera. Ibland vill man ta ställning till vad man erbjuds för att kunna väga det mot vad som erbjuds av en annan arbetsgivare. Oavsett vad så vill man veta.
Naturligtvis fattar vi alla att saker kan hända mellan att tjänstefördelningen presenteras och höstterminen startar. Ibland visar det sig att vissa kurser eller till och med program inte startas på grund av för få sökande, ibland visar det sig att trycket har varit så stort att kurser eller till och med program måste utökas. Det är smällar vi kan ta. Men en tjänstefördelning visar ändå vartåt det lutar.
Ibland funderar jag över hur det skulle se ut om vi lärare skötte våra åtaganden på liknande sätt. Visst, det finns ett sista datum då betygen ska vara satta. Men om vi bara inte är klara? Snart. Inom en vecka eller två. Eller en månad. Eller senast i augusti.
Vad spelar det för roll då? Ja, det är lite olika. Ibland vill man bara veta om man får fortsätta med sina klasser. Om man får vara kvar i arbetslaget. Om man får någon kurs som det var ett tag sedan man körde och som man behöver uppdatera. Ibland vill man ta ställning till vad man erbjuds för att kunna väga det mot vad som erbjuds av en annan arbetsgivare. Oavsett vad så vill man veta.
Naturligtvis fattar vi alla att saker kan hända mellan att tjänstefördelningen presenteras och höstterminen startar. Ibland visar det sig att vissa kurser eller till och med program inte startas på grund av för få sökande, ibland visar det sig att trycket har varit så stort att kurser eller till och med program måste utökas. Det är smällar vi kan ta. Men en tjänstefördelning visar ändå vartåt det lutar.
Ibland funderar jag över hur det skulle se ut om vi lärare skötte våra åtaganden på liknande sätt. Visst, det finns ett sista datum då betygen ska vara satta. Men om vi bara inte är klara? Snart. Inom en vecka eller två. Eller en månad. Eller senast i augusti.
onsdag 15 april 2015
Inköpsstopp
I ett försök att komma tillrätta med ett stort underskott är vi belagda med inköpsstopp. Igen. Underskottet lär bero på ett oförmånligt upphandlande, i det här fallet av IT-tjänster. Am I surprised?
Det här med upphandling - vem sköter egentligen det? Inte vi lärare i alla fall. Jag kan ge ett kanske trivialt men talande exempel: personalrummets kaffeautomat. Vi har ett avtal med någon firma. På en maskin som inte fungerar. Ungefär tre av fyra gånger brygger den bara en fjärdedel av önskad mängd, blaskigt, dessutom. Tre av fyra muggar går alltså i slasken. Men vi är bundna av avtalet.
Ett annat exempel, som jag tror att jag nämnt tidigare: kopieringsmaskinen. Den kan inte häfta och inte heller kopiera på båda sidorna av papperet. Om någon försöker sig på dessa funktioner slammar den igen totalt. Alltså står 40 lärare och handhäftar. Vad kostar det, räknat i betald arbetstid? Och vad kostar det i extra papper? Miljötänk?
När det gäler upphandlingen av IT-avtal ställer jag mig ännu mer frågande. Vi har 1:1 när det gäller datorer, alla elever har alltså varsin dator. Men av någon anledning synkar inte dessa datorer med det upphandlade systemet. Jag ska kanske tillägga att jag är IT-pedagog. Jag kan de här grejerna. Vi har en fantastisk IT-tekniker på skolan. Han kan de här grejerna. Har någon frågat oss?
Inköpsstoppet då, vad får det för konsekvenser? Vi kan inte förnya läromedel. Vi kan inte gå på studiebesök. Vi kan inte ta in utomstående föreläsare. Vi kan inte bjuda in författare. Vi kan inte ha utbyte med andra skolor, varken i Sverige eller från andra länder. Vi kan inte prenumerera på digitala tjänster. Vi kan inte gå på fortbildning.
Vi är en skola med plats för 1500 elever. Vi är fullbelagda. Vi har stora klasser. Hur är det möjligt att vi inte får ekonomin att gå ihop? Var finns satsningen på skolan? I vems fickor hamnar pengarna? Hur kan vi påverka?
Det här med upphandling - vem sköter egentligen det? Inte vi lärare i alla fall. Jag kan ge ett kanske trivialt men talande exempel: personalrummets kaffeautomat. Vi har ett avtal med någon firma. På en maskin som inte fungerar. Ungefär tre av fyra gånger brygger den bara en fjärdedel av önskad mängd, blaskigt, dessutom. Tre av fyra muggar går alltså i slasken. Men vi är bundna av avtalet.
Ett annat exempel, som jag tror att jag nämnt tidigare: kopieringsmaskinen. Den kan inte häfta och inte heller kopiera på båda sidorna av papperet. Om någon försöker sig på dessa funktioner slammar den igen totalt. Alltså står 40 lärare och handhäftar. Vad kostar det, räknat i betald arbetstid? Och vad kostar det i extra papper? Miljötänk?
När det gäler upphandlingen av IT-avtal ställer jag mig ännu mer frågande. Vi har 1:1 när det gäller datorer, alla elever har alltså varsin dator. Men av någon anledning synkar inte dessa datorer med det upphandlade systemet. Jag ska kanske tillägga att jag är IT-pedagog. Jag kan de här grejerna. Vi har en fantastisk IT-tekniker på skolan. Han kan de här grejerna. Har någon frågat oss?
Inköpsstoppet då, vad får det för konsekvenser? Vi kan inte förnya läromedel. Vi kan inte gå på studiebesök. Vi kan inte ta in utomstående föreläsare. Vi kan inte bjuda in författare. Vi kan inte ha utbyte med andra skolor, varken i Sverige eller från andra länder. Vi kan inte prenumerera på digitala tjänster. Vi kan inte gå på fortbildning.
Vi är en skola med plats för 1500 elever. Vi är fullbelagda. Vi har stora klasser. Hur är det möjligt att vi inte får ekonomin att gå ihop? Var finns satsningen på skolan? I vems fickor hamnar pengarna? Hur kan vi påverka?
onsdag 1 april 2015
Lärarlegitimation igen!
Jag skickade ju in en komplettering till min lärarlegitimation för att få behörighet att undervisa i alla mina ämnen på gymnasiet. Intygade att jag under mer än fjorton år, förutom undervisande i svenska, som jag har full behörighet i, också undervisat i de ämnen jag formellt bara har behörighet att undervisa i grundskolan i, det vill säga svenska som andraspråk och engelska. Med påskrift av nöjd rektor. Nu har jag fått det nya beslutet. Svenska som andraspråk anser man att jag kan undervisa i. Men i engelska avslogs min ansökan med motiveringen att jag enbart undervisat i ,kurs A (som det hette då, numera Engelska 5). Däremot har man utökat min behörighet att omfatta från åk 3 i grundskolan.
Vänta nu! Man anser alltså inte att jag klarar att sätta rättvisa betyg i en kurs som jag under snart 20 års tid undervisat i. Samplanerat och sambedömt med kollegor. Deltagit i ämnesfortbildning. Deltagit i diskussioner kring hur kurserna ska utformas i GY11. Handlett lärarkandidater.
Däremot ger man mig full frihet att undervisa och bedöma 9-åringar. Pedagogiken kring deras lärande deltog jag teoretiskt i runt mitten av 1990-talet, men jag har aldrig praktiserat den. Jag har inte satt mig in i LGR11.
Det finns ytterligare en aspekt. Just nu får jag alltså bara undervisa i svenska. Att göra detta på heltid är i princip omöjligt. De flesta i skolan vet vad detta innebär av rättningsbörda. Det för också med sig att jag inte, som tidigare, kan ha samma elevgrupp i två ämnen vilket på många sätt ökar förutsättningarna för ämnesövergripande arbete. Inte bara mellan mina ämnen utan också att i större utsträckning samarbeta med karaktärsämnena. Skolverkets beslut bidrar alltså i stor utsträckning till att begränsa mina elevers förutsättningar. Vad är egentligen målet?
Vänta nu! Man anser alltså inte att jag klarar att sätta rättvisa betyg i en kurs som jag under snart 20 års tid undervisat i. Samplanerat och sambedömt med kollegor. Deltagit i ämnesfortbildning. Deltagit i diskussioner kring hur kurserna ska utformas i GY11. Handlett lärarkandidater.
Däremot ger man mig full frihet att undervisa och bedöma 9-åringar. Pedagogiken kring deras lärande deltog jag teoretiskt i runt mitten av 1990-talet, men jag har aldrig praktiserat den. Jag har inte satt mig in i LGR11.
Det finns ytterligare en aspekt. Just nu får jag alltså bara undervisa i svenska. Att göra detta på heltid är i princip omöjligt. De flesta i skolan vet vad detta innebär av rättningsbörda. Det för också med sig att jag inte, som tidigare, kan ha samma elevgrupp i två ämnen vilket på många sätt ökar förutsättningarna för ämnesövergripande arbete. Inte bara mellan mina ämnen utan också att i större utsträckning samarbeta med karaktärsämnena. Skolverkets beslut bidrar alltså i stor utsträckning till att begränsa mina elevers förutsättningar. Vad är egentligen målet?
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)