Pensionen närmar sig - inte

Det talas om att förlänga pensionsåldern. Jag kan på många sätt tycka att det är rimligt. När pensionsåldern fastslogs till 65 var medellivslängden betydligt lägre och de fysiskt tunga arbetena betydligt fler. Det behövs ingen superhjärna för att räkna ut att det skulle kosta ofantliga summor pengar att försörja en befolkning som slutar arbeta vid 65 men lever till 95, dessutom med ett antal mer eller mindre svårbehandlade och därmed dyra krämpor.

Den här frågan tycker jag måste vara flexibel, nästan på gränsen lika flexibel som en lärare måste vara varje dag. Jag känner flera människor som arbetar i fysiskt mycket tuffa miljöer och vars kroppar betalar ettt högt pris. Att tro att dessa människor kan fortsätta med det arbetet är löjligt. Mitt arbete är snarare psykiskt mycket påfrestande. När jag försöker tänka mig att fortsätta arbeta i samma tempo och med samma arbetsuppgifter som nu i närmare tjugo år så vill jag gråta!

Med dryga tjugo år i lärartjänst kan jag se att det som kräver allra mest energi är antalet sociala kontakter. Läraryrket handlar allt mer om att på ett personligt plan spela en avgörande roll i en ung människas liv. Som mest har jag haft drygt 200 elever i undervisning. Dessa elever har, med all rätt, förväntat sig en personlig stöttning, feedback, utveckling och massor av samtal. Det är helt omöjligt för en lärare att leva upp till, tro mig! Om jag ska orka fortsätta arbeta efter 65 så är begränsandet av antalet kontakter avgörande. Och det finns förstås en lösning!

Seniortjänster! En person med kanske mer än 40 års erfarenhet av ett arbete MÅSTE helt enkelt vara en näst intill oskattbar resurs! Jag tänker mig handledning av yngre medarbetare, administrativa uppgifter snarare än operativa och naturligtvis kundkontakt! I mitt eget yrke – lärare – skulle exempel på sådana (ytterst kvalificerade) uppgifter vara:

• handledare för lärarstuderande
• mentorskap och föräldrakontakt
• pedagogisk resurs för elever med särskilda behov
• deltagare i aktuella forskningsprojekt

Om jag efter 65 skulle erbjudas en sådan tjänst så tror jag att jag skulle kunna arbeta till jag stupade!

Elever i behov av liten grupp?

Jag vill först av allt klargöra min absoluta övertygelse:

- alla elever har rätt att känna sig sedda och bekräftade
- alla elever har rätt att möta utmaningar på sin nivå
- alla elever har rätt att erbjudas en miljö som gör det möjligt för dem att utvecklas på allra bästa sätt
- alla elever vill göra sitt bästa och gör det också, i den utsträckning de ges möjlighet

För många elever innebär det att de ingår i en större grupp elever där samtalet och den sociala interaktionen är en viktig del som på många sätt bidrar till måluppfyllelsen. Men för några innebär den här sociala interaktionen ett stort hinder. De ljud- och synintryck som en stor grupp genererar kan för dessa elever liknas vid ett rockband, med tillhörande ljusshow och ljudförstärkare. Hur skulle en "normalstörd" elev klara att fullfölja sina studier på en rockscen?

De underliggande sociala koderna utgör för några en djungel av frågetecken och energikrävande oro för om det man säger och gör är rätt.

Dessa elever behöver en annan typ av tillhörighet än vad en stor klass kan erbjuda. De behöver en intryckssanerad miljö med anpassad ljud- och ljusnivå, ett begränsat antal sociala kontakter och en stor förutsägbarhet i vardagen. De behöver människor omkring dem som varje dag hälsar dem välkomna och bekräftar dem. De behöver en röst i elevrådet. De behöver känna att de spelar en viktig roll. I en stor klass sker detta sällan. Dessa elever är ofta utsatt för mobbning, några är själva mobbare i brist på sociala verktyg. De utelämnas på raster och står långt ifrån att bli valda till klassrepresentant. Ofta äger denna uppenbara exkludering rum i inkluderingens namn. Jag är djupt kritisk till detta.

Jag arbetar med elever som har haft turen att bli placerade i en liten grupp som på alla sätt erbjuder just det som jag anser att de behöver: liten grupp, anpassat ljud och ljus, förutsägbar vardag. De lyckas generellt mycket bra med sina studier.  Men det finns några väldigt tragiska undantag.

Ibland placeras elever hos oss som anses "för svåra" för stor klass. De kan ha svår ångest, problem med att hantera ilska, tvångstankar och/eller social fobi. Inget av dessa anser jag är problem som skolan ensam bör försöka lösa.

Ja, de kanske behöver undervisning i liten grupp. Men främst behöver de stöd av personer med psykologisk utbildning för att hantera sina känslor. Familjen behöver ofta stöd för att få sin vardag att fungera.

Min bestämda uppfattnimg är att vi måste utöka möjlighet för vissa elever att få behandling utöver eller i kombination med skola. Jag skulle väldigt gärna använda min lärarutbildning till att vara en kugge i dessa elevers utveckling, men jag ryggar inför ansvaret att vara ensam utformare. Små grupper löser inte alla problem.

Mina ödmjuka förslag:
- fler mindre grupper
- nicha dessa grupper mot lämplig ålder, pedagogik och anpassning
- låt andra yrkesgrupper gå in och stötta där problemen inte i första hand är av pedagogisk art

Ansvarsfördelning

Nu tycks det mig klarare än någonsin: vi MÅSTE börja sortera i vad som är skolans ansvar. Jag menar att det är ganska enkelt:

Skolans ansvar börjar i den stund eleven kliver innanför skolans dörrar, rustad att klara en skoldag.

Det innebär att eleven ska ha bakom sig en god natts sömn, näringsriktig kost och vara i såväl fysisk som psykisk balans. DETTA är vårdnadshavarens ansvar.

Min erfarenhet är att ALLA föräldrar vill sina barn väl. Och att NÄSTAN alla gör sitt allra, allra bästa! När de inte riktigt lyckas med detta så har det uppenbara skäl: livet har drabbat dem lite (eller mycket) hårdare än normalt, exempelvis genom:
- trassel i relationer
- trassel med arbete
- trassel med ekonomi
- fysisk ohälsa
- psykisk ohälsa
... ofta i kombination.

Det händer också att barnet faktiskt är lite extra knepigt att hantera, exempelvis genom aggressioner, trots, fysiska eller neuropsykiatriska funktionshinder, depressioner, tvångstankar eller fobier. Kort sagt svårigheter som inte den mest välvilliga föräldern i världen som inte har en specialistutbildning rimligtvis kan hantera fullt ut.

När vårdnadshavaren, oavsett skäl, inte på egen hand klarar att hjälpa eleven att dyka upp på skolan rustad att klara skoldagen, MÅSTE det finnas extern hjälp och stöd att få. Av exempelvis BUP och/eller socialtjänsten. Stödpersoner, ledsagare, samtalsterapi eller vad det nu kan vara som behövs.

Sedan ska naturligtvis skolan vara en del av åtgärderna och i linje med rekommendationer från dessa externa instanser vara en förlängning i det anslagna spåret. Men jag anser att det är helt fel att lämna åt skolan att utforma dessa stödinsatser.

I de fall där problemen faktiskt är helt och enbart relaterade till elevens skolsituation, exempelvis vid mobbning, anser jag emellertid att skolans ansvar är oerhört stort. Även i de fall där svårigheterna enbart beror på skolans oförmåga att möta eleven med utmaningar som är individuellt anpassade. Vi ska vara experter på pedagogiska lösningar. Vårt ansvar är att möta och lotsa individen mot de av skolverket fastställda målen. Och det menar jag att vi nästan alltid gör - när eleven dyker upp på skolan rustad att klara en skoldag!

Mitt fel?

Just nu har jag flera elever som riskerar att inte uppnå skolans mål. Vad gör jag för fel? Eller gör jag fel? Har elevernas svårigheter någonting med mig att göra?

Elev 1. Sitter sedan ett år tillbaka ensam med en assistent. Kan inte vara med de andra eleverna. Hotar och trakasserar dem. Det är en intelligent gosse. Med svår ångest. Alla hans försök till social interaktivitet leder till katastrof. Ett behandlingshem han besökt anser att han är för resurskrävande. Hemma är det kaos och mamman är rädd för att lämna honom ensam med yngre syskon.  BUP anser att han är färdigbehandlad.

Elev 2. Självmordsbenägen. Har gjort flera seriösa försök att ta sitt liv, bland annat genom att springa ut på svag is och kasta sig framför trafik. Alla lektioner med medföljande krav på prestation medför ångest, gråt och självskadebeteende. Hemma är de förtvivlade. BUP anser att han är färdigbehandlad.

Elev 3. Missbruksproblem. Har testat positivt varje gång sedan han var 12 Förutom en gång för ett halvår sedan. Kommer och går, har stor frånvaro. Hemma anser de inte att de kan påverka honom. BUP anser att han är färdigbehandlad.

Elev 4. Stora kognitiva svårigheter. Tester visar att han är särskolemässig, en bedömning som vi inte riktigt håller med om eftersom han stundtals är helt med, men i andra stunder totalt frånvarande. Hemma upplever de precis samma sak. BUP anser att han är färdigbehandlad.

Elev 5. Deprimerad. Har stora krav på sig själv vilket gör att hon inte presterar något. Enkla uppgifter ser hon som en förolämpning, svårare gör att hon låser sig. Hemma är de förtvivlade. BUP anser att hon är färdigbehandlad.

Elev 6. Hyperaktiv. Kan bara koncentrera sig 5 sekunder på en uppgift. Reagerar sedan våldsamt. Har en fascination av våldsverkare, skolskjutare, Hitler, massmördare. Trakasserar andra elever. Svarar inte på medicinering. BUP anser att han är färdigbehandlad.

Beror de här elevernas problem på pedagogiska brister? Eller går problematiken utanför skolans sfär? Får eleverna och vårdnadshavarna det stöd de behöver?

Jag var en gång på en föreläsning av en person som själv hade diagnos inom autismspektrat. Han jämförde sin diagnos med det utlåtande man kan få av en optiker. När vi går från optikern låter vi ju oss inte nöjas med att få en papperslapp där det står hur dåligt vi ser, vi förväntar oss att få ett par glasögon som kompenserar synfelet. Men en AST-diagnos innebär ofta "bara" ett papper. Inga glasögon, det vill säga konkreta hjälpmedel och strategier att jobba med. När eleven kommer till skolan är det med ett papper, men inga verktyg. Enligt den mannen borde vi skicka tillbaka en elev som inte kommer till skolan med rätt glasögon. Tillbaka till optikern, tillbaka till den som borde ha kunskap om just det funktionshindret. Ofta  är den optikern BUP.

Alltså - BUP. Jag fattar att de vill väl! Jag fattar att de gör så gott de kan! Jag fattar att de har svårt att hålla budgeten. Men jag fattar också att det är deras expertis som är helt avgörande när det gäller att ge en elev "rätt glasögon" som avgör om den personen kommer att lyckas i skolan eller inte. Ge dem mer medel! Det skulle göra underverk för skolans resultat!  Jag är INTE rustad för att hantera sociala fobier, depressioner, tvångstankar, hyperaktivitet eller missbruk! Men jag kan anpassa pedagogiken efter en person som "bara" behöver det!

Nytt läsår!

Så är vi här igen! Nytt läsår! Nya elever, nya utmaningar. Här är några av dem:

Sammanslagna klasser. Några av klasserna på estetiska programmet är för små och slås därför ihop i alla kärnämnen. På ytan kan detta, ur ekonomisk synvinkel, verka vara en lysande idé. Men låt oss titta på några av konsekvenserna.

- Infärgning. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: be oss inte lägga tid på att planera ämnesövergripande projekt om vi inte får möjlighet att genomföra dem! Två klasser med olika inriktningar har olika typer avbehov av förjdupning.

- Bedömning. Vid större projekt finns det goda möjligheter för en kärnämneslärare att vara involverad och få ett utökat bedömningsunderlag. Såvida hen inte är uppbunden av att undervisa den andra delen av gruppen, den som har inte har projekt.

Uppskjutna satsningar. Förra läsåret satsade den här skolan på att utveckla läsning och användning av digitala resurer. Det här läsåret är båda satsningarna lagda på is. Inte på grund av bristande intresse, utan på grund av besparingskrav. Det finns inte längre utrymme att låta någon lärare ha i sin tjänst att fortsätta arbetet. Däremot står det naturligtvis alla fritt att fortsätta satsningen ovanpå full tjänst. Det tråkigaste i det här är egentligen inte den uppskjutna satsningen, utan att mycket av det arbete som så många lärare lagt ner under föregående läsår går helt om intet i och med att uppföljning uteblir. Tyvärr mer regel än undantag i vår värld.

Vad som ingår i en heltidstjänst. När jag en gång i tiden började min lärarbana innebar en full tjänst för en kärnämneslärare lite drygt 500 undervisningstimmar. På den tiden genererade också en kurs på 100 poäng 100 undervisningstimmar. Idag är det inte så. I år ser min tjänt ut som följer:
   - Sex 100-poängskurser utlagda på 540 timmar. Mindre lärarhandledd tid för att uppnå målen, med andra ord.
   - Fem olika kurser
   - Fem olika klasser med 25-30 elever
   - Fem grupper som skriver (olika) nationella prov
   - Mentorskap i en årskurs 1
   - Elever med hemvist i fyra olika arbetslag

Elever med särskilda behov. I våra klasser har mer än en fjärdedel funktionshinder av olika slag. Det innebär att de ofta behöver anpassning av kursupplägget för att få en chans att visa sina förmågor. I stora grupper och med ett reducerat antal utlagda timmar minskar möjligheten till den typen av anpassning rejält, oavsett hur mycket fortbildning  och erfarenhet jag har av de här eleverna.

Inköpsstopp. Fortfarande. Inga studiebesök, inga inbjudna föreläsare, inget förnyande av läromedel eller inköp av digitala licenser. Ingen kostsam fortbildning för lärarna. Inga uppstartsaktiviteter eller bidrag till klassernas team-building.

Exakt HUR kan vi som finns i skolan se alla partiers utlovade satsning på densamma? Och det allra mest beklämmande är att det är eleverna - framtiden - som i slutänden får betala priset. Själv läser jag platsannonser. På tjänster utanför skolan. Fast jag skulle sakna eleverna! Och kollegorna!

Inkludering?

Jag har de sista åren arbetat med elever med särskilda behov, särskilt elever med diagnoser inom autismspektrat. Verksamheten läggs nu ner med amibitionen att eleverna ska inkluderas i vanliga klasser.

Ursäkta mig! Nu kommer jag att bli kritisk!

Vad innebär ordet "inkluderad"? I mina ögon innebär det att man är en person som är sedd och hörd, vars åsikt spelar roll och att man ingår i ett sammanhang.

Våra elever har undervisats i små grupper. Det innebär en nära kontakt med såväl lärare som klasskamrater. Närvaro i elevrådet. När nu dessa elever ska ut i vanliga klasser för det med sig en massa saker!

- Vänner. Vem väljer dessa ofta "udda" personer som sina vänner?
- Samarbetspartner. Ofta har de här människorna svårt att ingå i ett grupparbete av många olika skäl: de gillar inte samarbete, de gillar inte upplägget gruppen kommer överens om men har svår att sätta ord på det, de försöker motsvara förväntningar de inte riktigt förstår.
- Elevdemokrati. Vilken klass väljer en av de här eleverna att representera dem i ett elevråd?
- Energiuttag. Det typiska för elever med autistiska drag är att deras hjärna inte hjälper dem att sålla i alla intryck av exempelvis ljud och ljus. Bara att befinna sig i ett rum där många andra låter och syns tar på krafterna. Hur kompenserar vi detta?

Jag anser att vi i skolan tydligt måste skilja på när vi tränar dessa elevers akademiska kunskaper och när vi tänjer på deras sociala förmågor. Det bör inte ske samtidigt! De har så mycket att tillföra, bara de får en ärlig chans! Jag inser inte att den alltid är synonym med "inkludering", åtminstone inte som den tillämpas idag!

Teori vs praktik

Jag märker att jag återkommer till det, men det är ändå uppenbart: i vår bransch finns ett besvärande glapp mellan teori och praktik. Teorier finns det gott om. Men omsättningen till praktik stöter på många hinder. Det största tycks vara eleverna. De är sällan utformade på det sätt som teorierna förutsätter. De vägrar trotsigt vara homogena.

Vad vill jag ha sagt med detta? Är jag negativt inställd till udda elever och heterogena grupper?

Jag hoppas att det har framgått med all önskvärd tydlighet att jag INTE anser att eleverna är skolans problem. Jag ser inte heller heterogena grupper som ett stort problem, även om de naturligtvis kan erbjuda en pedagogisk utmaning. Men vi måste bestämma oss: en skola med homogena krav för en homogen grupp (vilket exkluderar en stor del av våra ungdomar) eller en skola som bejakar mångfalden och på allvar erbjuder individuella lösningar.

Som det ser ut just nu krävs och förväntas det av oss att individualisera utbildningen. Men det finns väldigt begränsade möjligheter att faktiskt göra det.

Jag sitter inte inne med några enkla lösningar. Men om vi vill ha alla med på utbildningståget MÅSTE det byggas in någon typ av faktisk flexibilitet i organisationen. Det kan gälla timanslag för olika kurser, studietakt, schemats utformning, gruppstorlek eller fokus på delmål.

Hur vardagen ser ut i praktiken MÅSTE utgöra grunden för hur teorierna utformas!