Elever i behov av liten grupp?

Jag vill först av allt klargöra min absoluta övertygelse:

- alla elever har rätt att känna sig sedda och bekräftade
- alla elever har rätt att möta utmaningar på sin nivå
- alla elever har rätt att erbjudas en miljö som gör det möjligt för dem att utvecklas på allra bästa sätt
- alla elever vill göra sitt bästa och gör det också, i den utsträckning de ges möjlighet

För många elever innebär det att de ingår i en större grupp elever där samtalet och den sociala interaktionen är en viktig del som på många sätt bidrar till måluppfyllelsen. Men för några innebär den här sociala interaktionen ett stort hinder. De ljud- och synintryck som en stor grupp genererar kan för dessa elever liknas vid ett rockband, med tillhörande ljusshow och ljudförstärkare. Hur skulle en "normalstörd" elev klara att fullfölja sina studier på en rockscen?

De underliggande sociala koderna utgör för några en djungel av frågetecken och energikrävande oro för om det man säger och gör är rätt.

Dessa elever behöver en annan typ av tillhörighet än vad en stor klass kan erbjuda. De behöver en intryckssanerad miljö med anpassad ljud- och ljusnivå, ett begränsat antal sociala kontakter och en stor förutsägbarhet i vardagen. De behöver människor omkring dem som varje dag hälsar dem välkomna och bekräftar dem. De behöver en röst i elevrådet. De behöver känna att de spelar en viktig roll. I en stor klass sker detta sällan. Dessa elever är ofta utsatt för mobbning, några är själva mobbare i brist på sociala verktyg. De utelämnas på raster och står långt ifrån att bli valda till klassrepresentant. Ofta äger denna uppenbara exkludering rum i inkluderingens namn. Jag är djupt kritisk till detta.

Jag arbetar med elever som har haft turen att bli placerade i en liten grupp som på alla sätt erbjuder just det som jag anser att de behöver: liten grupp, anpassat ljud och ljus, förutsägbar vardag. De lyckas generellt mycket bra med sina studier.  Men det finns några väldigt tragiska undantag.

Ibland placeras elever hos oss som anses "för svåra" för stor klass. De kan ha svår ångest, problem med att hantera ilska, tvångstankar och/eller social fobi. Inget av dessa anser jag är problem som skolan ensam bör försöka lösa.

Ja, de kanske behöver undervisning i liten grupp. Men främst behöver de stöd av personer med psykologisk utbildning för att hantera sina känslor. Familjen behöver ofta stöd för att få sin vardag att fungera.

Min bestämda uppfattnimg är att vi måste utöka möjlighet för vissa elever att få behandling utöver eller i kombination med skola. Jag skulle väldigt gärna använda min lärarutbildning till att vara en kugge i dessa elevers utveckling, men jag ryggar inför ansvaret att vara ensam utformare. Små grupper löser inte alla problem.

Mina ödmjuka förslag:
- fler mindre grupper
- nicha dessa grupper mot lämplig ålder, pedagogik och anpassning
- låt andra yrkesgrupper gå in och stötta där problemen inte i första hand är av pedagogisk art

Mitt fel?

Just nu har jag flera elever som riskerar att inte uppnå skolans mål. Vad gör jag för fel? Eller gör jag fel? Har elevernas svårigheter någonting med mig att göra?

Elev 1. Sitter sedan ett år tillbaka ensam med en assistent. Kan inte vara med de andra eleverna. Hotar och trakasserar dem. Det är en intelligent gosse. Med svår ångest. Alla hans försök till social interaktivitet leder till katastrof. Ett behandlingshem han besökt anser att han är för resurskrävande. Hemma är det kaos och mamman är rädd för att lämna honom ensam med yngre syskon.  BUP anser att han är färdigbehandlad.

Elev 2. Självmordsbenägen. Har gjort flera seriösa försök att ta sitt liv, bland annat genom att springa ut på svag is och kasta sig framför trafik. Alla lektioner med medföljande krav på prestation medför ångest, gråt och självskadebeteende. Hemma är de förtvivlade. BUP anser att han är färdigbehandlad.

Elev 3. Missbruksproblem. Har testat positivt varje gång sedan han var 12 Förutom en gång för ett halvår sedan. Kommer och går, har stor frånvaro. Hemma anser de inte att de kan påverka honom. BUP anser att han är färdigbehandlad.

Elev 4. Stora kognitiva svårigheter. Tester visar att han är särskolemässig, en bedömning som vi inte riktigt håller med om eftersom han stundtals är helt med, men i andra stunder totalt frånvarande. Hemma upplever de precis samma sak. BUP anser att han är färdigbehandlad.

Elev 5. Deprimerad. Har stora krav på sig själv vilket gör att hon inte presterar något. Enkla uppgifter ser hon som en förolämpning, svårare gör att hon låser sig. Hemma är de förtvivlade. BUP anser att hon är färdigbehandlad.

Elev 6. Hyperaktiv. Kan bara koncentrera sig 5 sekunder på en uppgift. Reagerar sedan våldsamt. Har en fascination av våldsverkare, skolskjutare, Hitler, massmördare. Trakasserar andra elever. Svarar inte på medicinering. BUP anser att han är färdigbehandlad.

Beror de här elevernas problem på pedagogiska brister? Eller går problematiken utanför skolans sfär? Får eleverna och vårdnadshavarna det stöd de behöver?

Jag var en gång på en föreläsning av en person som själv hade diagnos inom autismspektrat. Han jämförde sin diagnos med det utlåtande man kan få av en optiker. När vi går från optikern låter vi ju oss inte nöjas med att få en papperslapp där det står hur dåligt vi ser, vi förväntar oss att få ett par glasögon som kompenserar synfelet. Men en AST-diagnos innebär ofta "bara" ett papper. Inga glasögon, det vill säga konkreta hjälpmedel och strategier att jobba med. När eleven kommer till skolan är det med ett papper, men inga verktyg. Enligt den mannen borde vi skicka tillbaka en elev som inte kommer till skolan med rätt glasögon. Tillbaka till optikern, tillbaka till den som borde ha kunskap om just det funktionshindret. Ofta  är den optikern BUP.

Alltså - BUP. Jag fattar att de vill väl! Jag fattar att de gör så gott de kan! Jag fattar att de har svårt att hålla budgeten. Men jag fattar också att det är deras expertis som är helt avgörande när det gäller att ge en elev "rätt glasögon" som avgör om den personen kommer att lyckas i skolan eller inte. Ge dem mer medel! Det skulle göra underverk för skolans resultat!  Jag är INTE rustad för att hantera sociala fobier, depressioner, tvångstankar, hyperaktivitet eller missbruk! Men jag kan anpassa pedagogiken efter en person som "bara" behöver det!