Elever i behov av liten grupp?

Jag vill först av allt klargöra min absoluta övertygelse:

- alla elever har rätt att känna sig sedda och bekräftade
- alla elever har rätt att möta utmaningar på sin nivå
- alla elever har rätt att erbjudas en miljö som gör det möjligt för dem att utvecklas på allra bästa sätt
- alla elever vill göra sitt bästa och gör det också, i den utsträckning de ges möjlighet

För många elever innebär det att de ingår i en större grupp elever där samtalet och den sociala interaktionen är en viktig del som på många sätt bidrar till måluppfyllelsen. Men för några innebär den här sociala interaktionen ett stort hinder. De ljud- och synintryck som en stor grupp genererar kan för dessa elever liknas vid ett rockband, med tillhörande ljusshow och ljudförstärkare. Hur skulle en "normalstörd" elev klara att fullfölja sina studier på en rockscen?

De underliggande sociala koderna utgör för några en djungel av frågetecken och energikrävande oro för om det man säger och gör är rätt.

Dessa elever behöver en annan typ av tillhörighet än vad en stor klass kan erbjuda. De behöver en intryckssanerad miljö med anpassad ljud- och ljusnivå, ett begränsat antal sociala kontakter och en stor förutsägbarhet i vardagen. De behöver människor omkring dem som varje dag hälsar dem välkomna och bekräftar dem. De behöver en röst i elevrådet. De behöver känna att de spelar en viktig roll. I en stor klass sker detta sällan. Dessa elever är ofta utsatt för mobbning, några är själva mobbare i brist på sociala verktyg. De utelämnas på raster och står långt ifrån att bli valda till klassrepresentant. Ofta äger denna uppenbara exkludering rum i inkluderingens namn. Jag är djupt kritisk till detta.

Jag arbetar med elever som har haft turen att bli placerade i en liten grupp som på alla sätt erbjuder just det som jag anser att de behöver: liten grupp, anpassat ljud och ljus, förutsägbar vardag. De lyckas generellt mycket bra med sina studier.  Men det finns några väldigt tragiska undantag.

Ibland placeras elever hos oss som anses "för svåra" för stor klass. De kan ha svår ångest, problem med att hantera ilska, tvångstankar och/eller social fobi. Inget av dessa anser jag är problem som skolan ensam bör försöka lösa.

Ja, de kanske behöver undervisning i liten grupp. Men främst behöver de stöd av personer med psykologisk utbildning för att hantera sina känslor. Familjen behöver ofta stöd för att få sin vardag att fungera.

Min bestämda uppfattnimg är att vi måste utöka möjlighet för vissa elever att få behandling utöver eller i kombination med skola. Jag skulle väldigt gärna använda min lärarutbildning till att vara en kugge i dessa elevers utveckling, men jag ryggar inför ansvaret att vara ensam utformare. Små grupper löser inte alla problem.

Mina ödmjuka förslag:
- fler mindre grupper
- nicha dessa grupper mot lämplig ålder, pedagogik och anpassning
- låt andra yrkesgrupper gå in och stötta där problemen inte i första hand är av pedagogisk art

Inkludering?

Jag har de sista åren arbetat med elever med särskilda behov, särskilt elever med diagnoser inom autismspektrat. Verksamheten läggs nu ner med amibitionen att eleverna ska inkluderas i vanliga klasser.

Ursäkta mig! Nu kommer jag att bli kritisk!

Vad innebär ordet "inkluderad"? I mina ögon innebär det att man är en person som är sedd och hörd, vars åsikt spelar roll och att man ingår i ett sammanhang.

Våra elever har undervisats i små grupper. Det innebär en nära kontakt med såväl lärare som klasskamrater. Närvaro i elevrådet. När nu dessa elever ska ut i vanliga klasser för det med sig en massa saker!

- Vänner. Vem väljer dessa ofta "udda" personer som sina vänner?
- Samarbetspartner. Ofta har de här människorna svårt att ingå i ett grupparbete av många olika skäl: de gillar inte samarbete, de gillar inte upplägget gruppen kommer överens om men har svår att sätta ord på det, de försöker motsvara förväntningar de inte riktigt förstår.
- Elevdemokrati. Vilken klass väljer en av de här eleverna att representera dem i ett elevråd?
- Energiuttag. Det typiska för elever med autistiska drag är att deras hjärna inte hjälper dem att sålla i alla intryck av exempelvis ljud och ljus. Bara att befinna sig i ett rum där många andra låter och syns tar på krafterna. Hur kompenserar vi detta?

Jag anser att vi i skolan tydligt måste skilja på när vi tränar dessa elevers akademiska kunskaper och när vi tänjer på deras sociala förmågor. Det bör inte ske samtidigt! De har så mycket att tillföra, bara de får en ärlig chans! Jag inser inte att den alltid är synonym med "inkludering", åtminstone inte som den tillämpas idag!