Lärarlegitmation

Så småningom fick jag min lärarlegitimation. I grunden är jag utbildad senarelärare i svenska, svenska som andraspråk och engelska. Senarelärare innebär att man kan undervisa mellan- och högstadie. Jag fick min först tjänst som lärare för nyanlända invandrarungdomar i gymnasieåldern. De kom från det då brinnande kriget i Bosnien. En erfarenhet som skulle kunna fylla metrar av blogginlägg, men nu har detta inlägg ett annat fokus. Då fanns ingen annan utbildning, utan jag var behörig att undervisa i svenska som andraspråk, även på gymnasienivå.

Jag påbörjade en komplettering för att bli behörig även i svenska, men fick efter fyra år en anställning på en annan gymnasieskola. Den rektorn ansåg att jag, med sju terminers heltidsstudier i svenska och två i svenska som andraspråk, var helt kompetent att undervisa i dessa ämnen på hans skola. Tjänsten kom också att innefatta undervisning i engelska på de grundläggande nivåerna. Detta pågick i fjorton år innan jag bestämde mig för att plugga IT-pedagogik och sedan ställa mig till arbetsmarknadens förfogande. En arbetsmarknad som kräver lärarlicens.

Jag slutförde studierna i svenska för att bli behörig till gymnasiet genom att läsa två litteraturkurser. Jag är inte helt säker på att detta gjort mig till en bättre lärare, men det var rätt kul. Det känns lite konstigt att dessa kurser uppväger många års kollegiala diskussioner kring kursmål, men…

Jag har således en legitimation som ger mig behörighet att jobba i grundskolan i alla mina ämnen (vilket jag alltså aldrig gjort) och i svenska och samtliga humanistiska fördjupningar på gymnasiet. Men inte i engelska eller svenska som andraspråk.

Efter ett tag tycktes beslutsfattarna ändå inse vissa glapp i idén med lärarlegitimation och tillfogade en möjlighet att låta rektor intyga att man, efter minst åtta års erfarenhet, ansågs kompetent att undervisa i vissa kurser och ämnen. Jag införskaffade efterfrågat intyg och skickade in för komplettering. För snart ett år sedan. Ännu inget svar.

Det löjliga är att jag enligt min legitimation just nu är behörig att undervisa i åldersgrupper och kurser som jag helt, efter tjugo år, helt saknar erfarenhet av. Samtidigt anses jag obehörig i kurser som jag under många år inte bara undervisat i, utan också haft kontinuerlig fortbildning i och, inte minst, under snart tjugo år haft kollegialt samarbete kring.

Missförstå mig rätt, jag är inte per definition för lärarlegitimation. Jag tycker INTE att en person utan adekvat pedagogisk och ämnesrelaterad utbildning ska få undervisa våra ungdomar! Men hänsyn måste tas till att vi som tagit oss igenom en lärarutbildning med åren kan hamna lite vid sidan om det som från början avsågs. OCH att vi genom kontinuerligt arbete faktiskt är helt kompetenta till det!

JA till lärarlegitimation. NEJ till lärarlegitimation som försvårar för elever att få tillgång till kompetenta lärare!

Teori vs praktik

Jag märker att jag återkommer till det, men det är ändå uppenbart: i vår bransch finns ett besvärande glapp mellan teori och praktik. Teorier finns det gott om. Men omsättningen till praktik stöter på många hinder. Det största tycks vara eleverna. De är sällan utformade på det sätt som teorierna förutsätter. De vägrar trotsigt vara homogena.

Vad vill jag ha sagt med detta? Är jag negativt inställd till udda elever och heterogena grupper?

Jag hoppas att det har framgått med all önskvärd tydlighet att jag INTE anser att eleverna är skolans problem. Jag ser inte heller heterogena grupper som ett stort problem, även om de naturligtvis kan erbjuda en pedagogisk utmaning. Men vi måste bestämma oss: en skola med homogena krav för en homogen grupp (vilket exkluderar en stor del av våra ungdomar) eller en skola som bejakar mångfalden och på allvar erbjuder individuella lösningar.

Som det ser ut just nu krävs och förväntas det av oss att individualisera utbildningen. Men det finns väldigt begränsade möjligheter att faktiskt göra det.

Jag sitter inte inne med några enkla lösningar. Men om vi vill ha alla med på utbildningståget MÅSTE det byggas in någon typ av faktisk flexibilitet i organisationen. Det kan gälla timanslag för olika kurser, studietakt, schemats utformning, gruppstorlek eller fokus på delmål.

Hur vardagen ser ut i praktiken MÅSTE utgöra grunden för hur teorierna utformas!