Teori vs praktik

Jag märker att jag återkommer till det, men det är ändå uppenbart: i vår bransch finns ett besvärande glapp mellan teori och praktik. Teorier finns det gott om. Men omsättningen till praktik stöter på många hinder. Det största tycks vara eleverna. De är sällan utformade på det sätt som teorierna förutsätter. De vägrar trotsigt vara homogena.

Vad vill jag ha sagt med detta? Är jag negativt inställd till udda elever och heterogena grupper?

Jag hoppas att det har framgått med all önskvärd tydlighet att jag INTE anser att eleverna är skolans problem. Jag ser inte heller heterogena grupper som ett stort problem, även om de naturligtvis kan erbjuda en pedagogisk utmaning. Men vi måste bestämma oss: en skola med homogena krav för en homogen grupp (vilket exkluderar en stor del av våra ungdomar) eller en skola som bejakar mångfalden och på allvar erbjuder individuella lösningar.

Som det ser ut just nu krävs och förväntas det av oss att individualisera utbildningen. Men det finns väldigt begränsade möjligheter att faktiskt göra det.

Jag sitter inte inne med några enkla lösningar. Men om vi vill ha alla med på utbildningståget MÅSTE det byggas in någon typ av faktisk flexibilitet i organisationen. Det kan gälla timanslag för olika kurser, studietakt, schemats utformning, gruppstorlek eller fokus på delmål.

Hur vardagen ser ut i praktiken MÅSTE utgöra grunden för hur teorierna utformas!