Budgetläget

Häromdagen kallades vi till möte i aulan för att få en uppdatering om budgetläget. Vår chef inledde mötet med att berätta att hon inte längre ville vara den som presenterade förutsättningarna utan överlät detta till ansvariga. All heder till henne! Tyvärr var de egentligt ansvariga inte tillgängliga utan de skickade en tjänteman med ekonomiskt ansvar. Detta innebär i klartext en person som bara har till uppgift att balansera inkomster med utgifter. Utan några som helst pedagogiska eller allmänmänskliga perspektiv. Stackars henne!

Vi har alltså levt med inköpsstopp sedan januari. Jag upprepar mig: inga nya läromedel, ingen individuell fortbildning för lärare, inga föreläsare eller studiebesök, ingen team-building för varken lärare eller elever. Om vi i och med dessa åtgärder hade lyckats med att under tre månader registrera plus-resultat skulle en del av den skuld vi sedan ett par år dras med avskrivas. Vi misslyckades. Skulden kvarstår. Ett av skälen var de under juni utbetalda semesterersättningarna.

Men vänta nu! Om vi nu, trots dessa besparingar, inte lyckades hålla oss inom budgeten, hur ser då egentligen anslaget ut? Vad kan vi rimligen ytterligare skära ner på? Vi har fulla klasser och dessutom skurit ner på personalen långt bortom smärtgränsen. Inte ens om eleverna slutade äta skulle vi klara budgeten.

Vi betalar 26 miljoner om året i lokalhyra. Till det kommunala bostadsbolaget. Vem har bestämt den summan? Om den sänktes med tre miljoner om året skulle vi gå jämt ut. Om den sänktes med fyra miljoner skulle vi kunna göra satsningar där de behövs.

Vi betalar fyra miljoner för en IT-upphandling som vi inte har varit delaktiga i. Som inte uppfyller de behov vi har. Om den kostnaden försvann skulle vi inte bara gå jämt ut utan också kunna göra satsningar där de behövs.

Visst, den största kostnaden är våra löner. Att skära ner ytterligare på personalen skulle kunna generera en ekonomi i balans. Men redan nu har vi klasser med 30 elever där i vissa fall mer än hälften har bilagor och diagnoser. Dessa elever får inte sina behov tillgodosedda och resultatet blir ofta avhopp och i förlängningen utebliven elevpeng för skolan. Det finns alltså inga större vinster att hämta i indragning av personal. Då har jag ändå inte beaktat förlusterna det innebär på personligt plan för dessa individer eller de kostnader som dessa misslyckanden i en förlängning kommer att belasta samhället med.

Den tillkallade ekonomen pressades att erkänna att vår skola skulle läggas ner om den varit en kommersiell verksamhet. Hur är det möjligt? Vi har som sagt mer än full beläggning och inköpsstopp och kan ändå inte få ihop ekvationen. Får vi verkligen de anslag vi borde?

Ekonomen gjorde ett försök att muntra upp oss: erbjudandet om ett avskrivande av en del av skulderna upprepades, med samma förutsättningar: tre månader med positivt resultat. En gisslansituation som tycks kunna pågå i det oändliga och som fortsatt innebär att våra elever inte kan ta del av det som händer utanför skolans väggar i form av föreläsare, studiebesök eller lärare som genom kontinuerlig fortbildning är uppdaterade insom sina ämnen och aktuell forskning.