Det här har varit en sådan där dag! En dag då jag på allvar förstår varför jag valde det här yrket. På skolan där jag arbetar har man slagit på stort för att uppmärksamma den internationella FN-dagen, även om den officiellt infaller imorgon, lördag.
För mig innebar det att jag hade hela dagen med den klass där jag är mentor. Vi tittade på filmer och diskuterade. Det handlade om FNs arbete i stort och deras arbete för utsatta flickor specifikt.
Wow! Vilka kloka ungdomar! Insiktsfulla! Storsinta och generösa! Jag är så stolt och glad över att få ha lärt känna dem och ta del av deras tankar!
Och så ovetande de är om att deras skola inom kort kommer att minska sin bemanning med nästan 10% och därmed också öka arbetsbördan för de lärare som blir kvar med minst lika mycket. Jag är SÅ ledsen, och ber härmed offentligt om ursäkt, men jag kommer inte att vara en av dem som bär denna extra börda! Inte för att jag är en av de lärare som sägs upp, utan för att jag har fått nog!
Hur jag resonerar?
Självklart tänker jag på mina elever! Jag har oerhört dåligt samvete för att några av dem tvingas byta lärare igen, flera i slutet av sina studier. Samtidigt upplever jag att det är just detta dåliga samvete som har försatt oss i den här situationen. Vi som arbetar i nära relationer med människor (nu inkluderar jag i princip alla offentliga uppdrag) har så länge försökt kompensera nedskärningar med ökat personligt engagemang. För min del är gränsen nådd. Nu orkar jag inte längre bära ansvaret för försämringarna, nu är det dags för dem som fattar besluten att också axla dem Jag hoppas att mina elever och deras vårdnadshavare ställer ansvariga till svars! Och att de inte bara får bra svar, utan också en bra lösning. Jag kommer inte att vara en del av den.
Med detta inte sagt att jag lämnar skolan. Jag bara flyttar mig till en verksamhet där man fortfarande har ambitionen kvar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar