Loaded

Jag valde en gång i tiden att utbilda mig till det yrke jag minst hade förväntat mig – lärare. Jag har det i blodet, båda mina föräldrar hör till kåren, om än med helt olika inriktning och med tiden helt olika utvecklingar. Det var för många ett helt otippat val – jag var en otroligt oengagerad och skeptisk elev. Men det är betydligt roligare att vara lärare än elev! Ändå befinner jag mig stundtals i ett läge där jag är beredd att avsluta mitt uppdrag och ersätta det med nästan vad som helst. I den här bloggen kommer skälen att utkristalliseras.

Låt oss göra ett svindlande tankeexperiment! Trots allt som går att läsa om oss som lever i skolans värld, såväl lärare som elever, låt oss ändå - bara i tanken - utgå från att problemen med skolan INTE återfinns i lärarnas bristande kompetens. Och INTE heller i elevernas bristande motivation. Jag vet, chockerande att ens snudda vid tanken, men låt oss ändå prova!

Jag kommer här att sätta fingrarna på (det räcker inte här med det idiomatiska enda fingret) en radda av de problem som dagens skola har att brottas med.

Jag vill med en gång poängtera att detta inte är någon som helst kritik mot de enskilda skolor jag arbetat vid. Tvärtom, jag anser att dessa skolor, och förmodligen de flesta andra, generellt är överhopade av kompetenta personer. Med något undantag (betydligt mindre än 1%, jämför det med vilken annan bransch som helst!) otroligt dedikerade pedagoger och välmenande skolledare. Även servicepersonalen i form av städare, vaktmästare och matsalspersonal är i stor utsträckning av ett slag som jag är stolt att kalla arbetskamrater! I de fall jag nämner elever är det inte heller för att på något sätt kritisera den enskilda personen – de är alla nämnda i situationer som är skapade av omständigheter. Jag har mycket höga tankar om våra ungdomar! De är den enskilt avgörande faktorn för att jag ändå finns kvar i branschen!