Ämnesintegrering i teorin och praktiken

Jag har suttit på SÅ många fortbildningsdagar som haft som syfte att främja ämnesintegrering. Jag tror stenhårt på idén! Vi har jämfört timplaner, hittat samarbetspunkter och skrivit planer för integreringen. Som naturligtvis måste lämnas in.

Ofta har de här dagarna legat i anslutning till läsårsslut, det vill säga när det kommande läsåret fortfarande är en vision om framtiden. Ofta har jag och mina arbetslagskollegor gått därifrån med känslan av att det ÄNTLIGEN kan bli något utvecklingsarbete. På allvar. Oftast har det inte blivit så.

När terminen startar visar det sig att klasser måste slås ihop i kärnämnena, det vill säga mina ämnen. Det innebär att jag har elever från skilda program i samma grupp. Några ska bli musiker, andra journalister. Några ska bli fordonsmekaniker, andra tekniker. I sina karaktärsämnen gör de helt olika saker. Några är på praktik då och då. Andra har en konsert eller en temavecka. Men inte samtidigt. Visst, det går naturligtvis att försöka göra något som liknar ämnesintegrering för de som inte är borta. Eller i alla fall något som berör deras karaktärsämnen. För jag kan ju inte lämna den halvan för att närvara vid det som de andra gör. Där det sker saker som på riktigt skulle kunna kallas ämnesintegrering.

I en drömskola skulle karaktärsämneslärarna för de olika programmen också samarbeta. Om de inte befann sig i helt olika delar av byggnaden. Om inte deras elever hade helt olika mål med sina val av gymnasieprogram.

Ursäkta om jag inte applåderar längre när det står ”ämnesintegrering” på fortbildningsdagens agenda.