Inkompetensnivån är nådd!

Det sägs att människor avancerar tills de når sin inkompetensnivå. Jag är där nu. Den enhet jag arbetat på de sista åren utökar sin verksamhet till att innefatta elever vars ålder och behov jag saknar kompetens att bemöta. Jag har därför fattat det tuffa beslut det innebär att åter byta arbetsplats och hoppas därmed bereda plats för någon mer lämpad.

Jag skulle ändå vilja lämna efter mig någon sorts ”arv” efter att i många år arbetat med elever med funktionshinder, framför allt inom AST (diagnos inom autismspektrat).

De här individerna förtjänar respekt! Jag har aldrig, och nu generaliserar jag förstås lite, träffat individer som arbetar så hårt för att försöka förstå omvärlden! Jag har aldrig träffat individer som utmanar sig själva i samma utsträckning. Jag har aldrig träffat individer som utmanar mig att tänka nya tankar i samma utsträckning. Jag kommer att sakna dem enormt! Det har inte varit svårt att möta dem i deras utveckling, inte ens för mig som inte på något sätt har en speciallärarutbildning.

Den centrala enhet jag arbetat på de sista åren har fått en ändrad beskrivning. Från ”elever åk 7-9 med diagnos inom AST” till ”elever åk 4-9 med extraordinära behov”. Jag sluter mina ögon och försöker visualisera hur en sådan verksamhet skulle kunna se ut – nej, helt tomt. Jag är inte längre rätt person på rätt plats. Det visade sig också i löneutvecklingen. Vilket jag i och för sig kan tycka är lite orättvist. Visst, jag har tydligt påtalat mina egna tillkortakommande och detta kanske kan räcka för att motivera det blygsamma påslaget. Men jag har aldrig påstått att jag kan det här, det har lagts på mig och jag har verkligen, verkligen vänt ut och in på mig själv för att uppfylla förväntningarna. Jag tror till och med att jag har gjort ett rätt bra jobb. Men jag har helt uppenbart, både för mig själv och min uppdragsgivare, inte de kunskaper och erfarenheter som behövs.

Det nya uppdrag jag mantlar innebär, åtminstone på papperet, att jag har alla möjligheter att uppfylla det till 100%. Jag har ämneskompetens och erfarenhet från alla delar av tjänsten. Efter ett besök på den nya arbetsplatsen inser jag förstås att de brottas med sina problem, som alla andra, men jag tror mig ändå ha många möjligheter att bidra till att lösa dessa problem. Så nu hoppas jag att jag till hösten kommer att befinna mig i ett läge där det finns ett stort utrymme innan inkompetensnivån är nådd! Och jag önskar mina ”gamla” elever all lycka tillsammans med någon som bättre kan möta deras behov! Och de finns för alltid i mitt hjärta!