Stora rubriker i kvällstidningarna - en 17-åring åtalas för modet på en jämnårig - utförd på den skola där de båda gick. Offret utmålas som en ängel. Vaga uppgifer om förövaren.
Jag känner till förövaren. Han har varit en av mina elever. Och jag kan inte nog beklaga att det skulle gå så här!
Den här pojken har det larmats om i många år. Han hamnade så småningom hos oss, en mindre enhet för elever med särskilda behov. Jag tror att han blev felplacerad. Visst har han särskilda behov, stora sådana. Men delar av dem berodde på yttre faktorer, som drogmissbruk. Han satte själv väldigt kloka ord på sitt missbruk: det får mig att att må bra. Han självmedicinerade - eftersom han inte fick någon hjälp med en mer adekvat medicinering. Han skulle ha behövt få vård.
Vi har inte betraktat den här pojken som farlig. Jag vågar till och med nu - med facit i hand - påstå att han inte är det. Om han inte utsätts för påfrestningar som han inte klarar av - och inte får någon som helst hjälp att hantera. BUP och soc ansåg att ärendet var avslutat. Han hade då lämnat ett negativt drogtest, det första negativa på flera år. Under flera år innan detta provresultat hände ingenting. Man avvaktade.
Två människors liv har slagits i spillor. En av dessa har fått betala det yttersta priset - sitt liv. Den andra hamnar återigen i "samhällets vård". Jag hoppas innerligt att den vården är bättre den här gången. Och notera - skolan är inte en del i det här misslyckandet - det ligger hos andra samhällsfunktioner: socialen och ungdomspsykiatrin! Ge dem mer resurser!
Det inträffade sätter fingret på en av mina käpphästar - ansvarsfördelning! Skolan har ett ansvar att förmedla kunskaper på ett individanpassat sätt. I det här fallet klarade vi det i så stor utsträckning som bara kan förväntas. Sociala förhållanden, psykisk instabilitet och drogmissbruk måste hanteras av andra instanser! I det här fallet var dessa instansers misslyckande katastrofalt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar