Pensionen närmar sig - inte

Det talas om att förlänga pensionsåldern. Jag kan på många sätt tycka att det är rimligt. När pensionsåldern fastslogs till 65 var medellivslängden betydligt lägre och de fysiskt tunga arbetena betydligt fler. Det behövs ingen superhjärna för att räkna ut att det skulle kosta ofantliga summor pengar att försörja en befolkning som slutar arbeta vid 65 men lever till 95, dessutom med ett antal mer eller mindre svårbehandlade och därmed dyra krämpor.

Den här frågan tycker jag måste vara flexibel, nästan på gränsen lika flexibel som en lärare måste vara varje dag. Jag känner flera människor som arbetar i fysiskt mycket tuffa miljöer och vars kroppar betalar ettt högt pris. Att tro att dessa människor kan fortsätta med det arbetet är löjligt. Mitt arbete är snarare psykiskt mycket påfrestande. När jag försöker tänka mig att fortsätta arbeta i samma tempo och med samma arbetsuppgifter som nu i närmare tjugo år så vill jag gråta!

Med dryga tjugo år i lärartjänst kan jag se att det som kräver allra mest energi är antalet sociala kontakter. Läraryrket handlar allt mer om att på ett personligt plan spela en avgörande roll i en ung människas liv. Som mest har jag haft drygt 200 elever i undervisning. Dessa elever har, med all rätt, förväntat sig en personlig stöttning, feedback, utveckling och massor av samtal. Det är helt omöjligt för en lärare att leva upp till, tro mig! Om jag ska orka fortsätta arbeta efter 65 så är begränsandet av antalet kontakter avgörande. Och det finns förstås en lösning!

Seniortjänster! En person med kanske mer än 40 års erfarenhet av ett arbete MÅSTE helt enkelt vara en näst intill oskattbar resurs! Jag tänker mig handledning av yngre medarbetare, administrativa uppgifter snarare än operativa och naturligtvis kundkontakt! I mitt eget yrke – lärare – skulle exempel på sådana (ytterst kvalificerade) uppgifter vara:

• handledare för lärarstuderande
• mentorskap och föräldrakontakt
• pedagogisk resurs för elever med särskilda behov
• deltagare i aktuella forskningsprojekt

Om jag efter 65 skulle erbjudas en sådan tjänst så tror jag att jag skulle kunna arbeta till jag stupade!

Elever i behov av liten grupp?

Jag vill först av allt klargöra min absoluta övertygelse:

- alla elever har rätt att känna sig sedda och bekräftade
- alla elever har rätt att möta utmaningar på sin nivå
- alla elever har rätt att erbjudas en miljö som gör det möjligt för dem att utvecklas på allra bästa sätt
- alla elever vill göra sitt bästa och gör det också, i den utsträckning de ges möjlighet

För många elever innebär det att de ingår i en större grupp elever där samtalet och den sociala interaktionen är en viktig del som på många sätt bidrar till måluppfyllelsen. Men för några innebär den här sociala interaktionen ett stort hinder. De ljud- och synintryck som en stor grupp genererar kan för dessa elever liknas vid ett rockband, med tillhörande ljusshow och ljudförstärkare. Hur skulle en "normalstörd" elev klara att fullfölja sina studier på en rockscen?

De underliggande sociala koderna utgör för några en djungel av frågetecken och energikrävande oro för om det man säger och gör är rätt.

Dessa elever behöver en annan typ av tillhörighet än vad en stor klass kan erbjuda. De behöver en intryckssanerad miljö med anpassad ljud- och ljusnivå, ett begränsat antal sociala kontakter och en stor förutsägbarhet i vardagen. De behöver människor omkring dem som varje dag hälsar dem välkomna och bekräftar dem. De behöver en röst i elevrådet. De behöver känna att de spelar en viktig roll. I en stor klass sker detta sällan. Dessa elever är ofta utsatt för mobbning, några är själva mobbare i brist på sociala verktyg. De utelämnas på raster och står långt ifrån att bli valda till klassrepresentant. Ofta äger denna uppenbara exkludering rum i inkluderingens namn. Jag är djupt kritisk till detta.

Jag arbetar med elever som har haft turen att bli placerade i en liten grupp som på alla sätt erbjuder just det som jag anser att de behöver: liten grupp, anpassat ljud och ljus, förutsägbar vardag. De lyckas generellt mycket bra med sina studier.  Men det finns några väldigt tragiska undantag.

Ibland placeras elever hos oss som anses "för svåra" för stor klass. De kan ha svår ångest, problem med att hantera ilska, tvångstankar och/eller social fobi. Inget av dessa anser jag är problem som skolan ensam bör försöka lösa.

Ja, de kanske behöver undervisning i liten grupp. Men främst behöver de stöd av personer med psykologisk utbildning för att hantera sina känslor. Familjen behöver ofta stöd för att få sin vardag att fungera.

Min bestämda uppfattnimg är att vi måste utöka möjlighet för vissa elever att få behandling utöver eller i kombination med skola. Jag skulle väldigt gärna använda min lärarutbildning till att vara en kugge i dessa elevers utveckling, men jag ryggar inför ansvaret att vara ensam utformare. Små grupper löser inte alla problem.

Mina ödmjuka förslag:
- fler mindre grupper
- nicha dessa grupper mot lämplig ålder, pedagogik och anpassning
- låt andra yrkesgrupper gå in och stötta där problemen inte i första hand är av pedagogisk art

Nationella prov

Så är hysterin igång igen! Svaren till de nationella proven ligger ute på diverse sociala medier och paniken är total!

Allvarligt? Allvarligt?! Vad betyder de nationella proven? Inget och allt.

Jag har varit lärare i mer än 20 år och rättat flera tusen nationella prov i både svenska och engelska. Jag kan säga att jag ALDRIG har blivit förvånad över resultatet. I ungefär 85% av fallen överensstämmer resultatet med det betyg jag tänker sätta. När det gäller övriga 15%:

Elever som på provet presterar under min betygsbedömning; elever som inte klarar pressen av ett tidspressat prov. När de däremot erbjuds möjlighet att bolla lösningar och idéer, vilket vi i alla tänkbara möjliga arbetssituationer gör, så presterar de på en annan nivå. Dessa elever har ett totalt bedömningsunderlag som motiverar ett högre betyg.

Elever som på provet presterar över min betygsbedömning: elever som generellt underpresterar, ofta på grund av att de i vardagen inte prioriterar sitt skolarbete, men i ett skarpt läge presterar på sin egentliga nivå. Dessa elever har oftast brister i sitt totala bedömningsunderlag som omöjliggör ett högre betyg. 

Om en elev fuskar på nationella provet , vilket jag faktiskt ännu inte personligen upplevt, så ser jag det omedelbart. Ursäkta mig, men jag är proffs på det här, jag kan faktiskt göra en rättvisande totalbedömning av vad mina elever presterar. OM resultatet på det nationella provet skulle avvika från min tidigare bedömning på ett signifikant sätt skulle jag naturligtvis sätta mig med den eleven och diskutera vad det beror på och hur hen i sina andra arbeten kan belägga betygsnivån.

Jag tycker ändå att det är viktigt med nationella prov, mest för elevernas skull. De ska kunna vara helt trygga i att den prestation som krävs för ett visst betyg är precis densamma oavsett vilken skola de går på. Rättningen av proven är erbjuder också ett väldigt bra tillfälle för oss lärare att på djupet diskutera vad det är vi bedömer.

MEN! Omfattningen av proven är helt oproportionellt stora i förhållande till den information de ger om elevens nivå, som jag ju alltså redan vet. Förberedelser, genomförande och rättning tar orimilgt mycket tid i anspråk. Stressen de skapar, och därmed viljan att fuska, är totalt onödig.

Mitt ödmjuka förslag: Centralt genererade digitala prov med frågor som rättas centralt och med målsättningen att ge en "hint" om nivån snarare än en kartläggning. För att ändå få någon sort statistik...

Sociala relationer

Det talas mycket om sociala relationer. Att vi lärare måste bygga positiva relationer med våra elever. Ursäkta mig, men jag är tveksam. Jag ser tillbaka till min tid som elev.

Det fanns lärare som jag tyckte om, lärare som lämnade mig helt likgiltig, lärare jag var rädd för och lärare som jag tyckte direkt illa om. Hur relaterade mina resultat med den sociala realation jag hade med dem?

Lärare jag tyckte om: Som vuxen inser jag att jag manipulerade dem. De gillade förstås mig också, det var väl huvudsakligen därför jag gillade dem. De lät mig komma undan med mycket. Jag kunde kollra bort dem med undanflykter och "smarta" uttalanden. Detta innebar i förlängningen att jag tappade all respekt för dem.

Lärare som lämnade mig likgiltig: vilka var de? Måste ha varit ganska många. Minns dem inte. Kanske det allra värsta?

Lärare som jag var rädd för: Alltså allvarligt? Varför ska man vara rädd för en lärare? Jag inser som vuxen att det jag egentligen var rädd för var att inte få deras gillande. De ställde krav. I några fall gick jag all-in för att uppfylla dessa krav och fick toppbetyg. I andra fall, när jag kände mig osäker på min egen förmåga, la jag ner. Svår balansgång.

Lärare jag ogillade: dessa fungerade som direkta "triggers". Jag tror att den näst största anledningen till att jag blev lärare var att jag tänkte "jag ska visa hur det kan gå till, och värre kan det ändå inte bli"! (Den största anledningen är mina erfarenheter efter att ha vikarierat som lärare)

När jag nu "som vuxen" och tillika pedagoiskt utbildad lärare blickar tillbaka och adderar mina erfarenheter som elev och mina erfarenheter som lärare tycker jag mig urskilja nedanstående punkter:

En lärare som i stor utsträckning gillas av sina elever bör misstänkliggöras och granskas! De kan vara lättmanipulerade och allt för generösa i sin bedömning,

Likgiltiga lärare ska uppmanas, eventuellt tvingas, att söka annat jobb.

Lärare som skrämmer sina elever ska ställa sina erfarenheter till allmännyttans förfogande eftersom de kan tänkas ha uppslag som kan vara till stor nytta! Ofta handlar detta om att de ställer mer eller mindre rimliga krav på elevers prestationer.

Lärare som ogillas är en underskattad resurs. Genom att analysera vad det är som gör dem ogillade kan vi enklare ringa in problemen. De ska inte sammanblandas med kategorin "Lärare som skrämmer sina elever". Enligt mig så hamnar lärare här när de till exempel tar sig tydliga favoriter, har en personlig agenda eller inte kan sina ämnen. Eller luktar illa och spanar in eleverna i duschen.

Men nu till kärnan i resonemanget: Jag ville inte ha en social relation med mina lärare. Jag förväntade mig något helt annat - en professionell relation! Sociala relationer hade jag med mina vänner. Mina lärare var inte mina vänner. De var, eller skulle vara, mina ledsagare i kunskapsutvecklingens förlovade land! Vill jag ha en social relation med mina elever?

Jag har inget behov av att gillas av mina elever. Jag har absolut inget behov av att ha dem som vänner, det finns det andra mer jämnåriga med mig, som är. Däremot är det min ambition att de ska känna trygghet och respekt inför det faktum att jag helhjärtat går in för det jag har betalt för att göra - att lotsa dem allt närmare möjligheten att skaffa en utbildning som i förlängningen leder till ett arbete som gör dem lika tillfreds som läraryrket gör mig!

Så - sociala relationer? Nej inte nödvändigtvis. En professionell relation med ömsesidga förväntningar? -Abslout!

Ett stort misslyckande

Stora rubriker i kvällstidningarna - en 17-åring åtalas för modet på en jämnårig - utförd på den skola där de båda gick. Offret utmålas som en ängel. Vaga uppgifer om förövaren.

Jag känner till förövaren. Han har varit en av mina elever. Och jag kan inte nog beklaga att det skulle gå så här!

Den här pojken har det larmats om i många år. Han hamnade så småningom hos oss, en mindre enhet för elever med särskilda behov. Jag tror att han blev felplacerad. Visst har han särskilda behov, stora sådana. Men delar av dem berodde på yttre faktorer, som drogmissbruk. Han satte själv väldigt kloka ord på sitt missbruk: det får mig att att må bra. Han självmedicinerade - eftersom han inte fick någon hjälp med en mer adekvat medicinering. Han skulle ha behövt få vård.

Vi har inte betraktat den här pojken som farlig. Jag vågar till och med nu - med facit i hand - påstå att han inte är det. Om han inte utsätts för påfrestningar som han inte klarar av - och inte får någon som helst hjälp att hantera. BUP och soc ansåg att ärendet var avslutat. Han hade då lämnat ett negativt drogtest, det första negativa på flera år. Under flera år innan detta provresultat hände ingenting. Man avvaktade.


Två människors liv har slagits i spillor. En av dessa har fått betala det yttersta priset - sitt liv. Den andra hamnar återigen i "samhällets vård". Jag hoppas innerligt att den vården är bättre den här gången. Och notera - skolan är inte en del i det här misslyckandet - det ligger hos andra samhällsfunktioner: socialen och ungdomspsykiatrin! Ge dem mer resurser!

Det inträffade sätter fingret på en av mina käpphästar - ansvarsfördelning! Skolan har ett ansvar att förmedla kunskaper på ett individanpassat sätt. I det här fallet klarade vi det i så stor utsträckning som bara kan förväntas. Sociala förhållanden, psykisk instabilitet och drogmissbruk måste hanteras av andra instanser! I det här fallet var dessa instansers misslyckande katastrofalt!

Programmeringens vara eller icke vara

Nu riskerar jag att hamna i blåsväder på riktigt! Anklagas för att "kacka i eget bo". I egenskap av IT-pedagog borde jag ju brinna för allt som har med datorer att göra, inte minst stämma upp i jubelsången kring beslutet att göra programmering obligatorisk i skolan.

Jag tycker att det är hur kul som helst att programmera! Jag gör det med mina elever! Men jag anser inte, upprepar INTE, att det är livsviktig kunskap!

Utvecklingen går så snabbt! När jag för ungefär tio år sedan började fördjupa mig i pedagogiskt utnyttjande av IT fick jag tillverka pedagogiskt material huvudsakligen genom programmering. Idag finns det helt andra möjligheter. Idag går det att använda sin fantasi och kreativitet digitalt utan att behöva några som helst kunskaper i programmering. Andra har redan gjort jobbet och ger mig möjlighet att i färdigprogrammerade moduler skapa fantastiska resurser för mina elever.

Behöver alla som tar körkort en grundläggande kunskap om hur bilmotorn, idag oerhört tekniskt avancerad, fungerar? Nej. Däremot behöver alla, inte bara de som tar körkort, en gedigen kunskap om hur man uppför sig i trafiken. Olika kunskap för olika grupper, ett litet barn behöver till exempel kunskaper om hur man säkert tar sig över en trafikerad väg medan en lastbilschaufför också behöver kunna en massa om hur hens lastbil klarar bromssträckor och last. Jag anser att det är samma sak med den digitala världen. Alla behöver inte förstå hur den är uppbyggd, men alla behöver förstå hur man navigerar i den på ett säkert sätt.

Så varför programmerar jag med mina elever? Därför att jag tror att det fyller många funktioner då det gäller att utveckla logiskt tänkande. Därför att jag tycker att det är kul. Därför att jag har valt det som en av många tänkbara pedagogiska metoder. Det finns fler. Jag tycker inte att pedagogiska metoder ska skrivas in i läroplanen som obligatoriska, jag tycker att en överväldigande majoritet av lärare är tillräckligt professionella att välja sina egna metoder anpassat efter elevgruppen.

Däremot tycker jag att det är skolans skyldighet att lära elever att konstruktivt och säkert navigera i den digitala världen. Det finns så många fantastiska möjligheter till kreativt skapande och konstruktivt samarbete! Men också faror som vi faktiskt inte riktigt kan överblicka. Hur kan de bilder och texter vi lägger ut på sociala medier användas i framtiden? Vem styr vilka svar vi får på våra sökningar? Hur kan våra sökningar användas i kartläggande syfte? Vilka köper informationen om oss? Hur kan våra konton hackas och användas på icke önskvärt sätt? Hur anonyma är vi i olika forum och hur används den möjligheten att vara anonym? Detta är livsviktig kunskap. Om detta må vi tala! Detta måste understrykas i skolans styrdokument! Detta måste varje vuxen som har en relation till en ung människa fundera på!

Vi vuxna kanske inte alltid förstår oss på programmering, men vi förstår oss på att diskutera och ställa relevanta frågor om säkerhet och om hur det är att vara en ansvarstagande medborgare, både i det reella och digitala samhället. Låt oss göra det! Med eller utan programmering på schemat.

Ansvarsfördelning

Nu tycks det mig klarare än någonsin: vi MÅSTE börja sortera i vad som är skolans ansvar. Jag menar att det är ganska enkelt:

Skolans ansvar börjar i den stund eleven kliver innanför skolans dörrar, rustad att klara en skoldag.

Det innebär att eleven ska ha bakom sig en god natts sömn, näringsriktig kost och vara i såväl fysisk som psykisk balans. DETTA är vårdnadshavarens ansvar.

Min erfarenhet är att ALLA föräldrar vill sina barn väl. Och att NÄSTAN alla gör sitt allra, allra bästa! När de inte riktigt lyckas med detta så har det uppenbara skäl: livet har drabbat dem lite (eller mycket) hårdare än normalt, exempelvis genom:
- trassel i relationer
- trassel med arbete
- trassel med ekonomi
- fysisk ohälsa
- psykisk ohälsa
... ofta i kombination.

Det händer också att barnet faktiskt är lite extra knepigt att hantera, exempelvis genom aggressioner, trots, fysiska eller neuropsykiatriska funktionshinder, depressioner, tvångstankar eller fobier. Kort sagt svårigheter som inte den mest välvilliga föräldern i världen som inte har en specialistutbildning rimligtvis kan hantera fullt ut.

När vårdnadshavaren, oavsett skäl, inte på egen hand klarar att hjälpa eleven att dyka upp på skolan rustad att klara skoldagen, MÅSTE det finnas extern hjälp och stöd att få. Av exempelvis BUP och/eller socialtjänsten. Stödpersoner, ledsagare, samtalsterapi eller vad det nu kan vara som behövs.

Sedan ska naturligtvis skolan vara en del av åtgärderna och i linje med rekommendationer från dessa externa instanser vara en förlängning i det anslagna spåret. Men jag anser att det är helt fel att lämna åt skolan att utforma dessa stödinsatser.

I de fall där problemen faktiskt är helt och enbart relaterade till elevens skolsituation, exempelvis vid mobbning, anser jag emellertid att skolans ansvar är oerhört stort. Även i de fall där svårigheterna enbart beror på skolans oförmåga att möta eleven med utmaningar som är individuellt anpassade. Vi ska vara experter på pedagogiska lösningar. Vårt ansvar är att möta och lotsa individen mot de av skolverket fastställda målen. Och det menar jag att vi nästan alltid gör - när eleven dyker upp på skolan rustad att klara en skoldag!