Nu tycks det mig klarare än någonsin: vi MÅSTE börja sortera i vad som är skolans ansvar. Jag menar att det är ganska enkelt:
Skolans ansvar börjar i den stund eleven kliver innanför skolans dörrar, rustad att klara en skoldag.
Det innebär att eleven ska ha bakom sig en god natts sömn, näringsriktig kost och vara i såväl fysisk som psykisk balans. DETTA är vårdnadshavarens ansvar.
Min erfarenhet är att ALLA föräldrar vill sina barn väl. Och att NÄSTAN alla gör sitt allra, allra bästa! När de inte riktigt lyckas med detta så har det uppenbara skäl: livet har drabbat dem lite (eller mycket) hårdare än normalt, exempelvis genom:
- trassel i relationer
- trassel med arbete
- trassel med ekonomi
- fysisk ohälsa
- psykisk ohälsa
... ofta i kombination.
Det händer också att barnet faktiskt är lite extra knepigt att hantera, exempelvis genom aggressioner, trots, fysiska eller neuropsykiatriska funktionshinder, depressioner, tvångstankar eller fobier. Kort sagt svårigheter som inte den mest välvilliga föräldern i världen som inte har en specialistutbildning rimligtvis kan hantera fullt ut.
När vårdnadshavaren, oavsett skäl, inte på egen hand klarar att hjälpa eleven att dyka upp på skolan rustad att klara skoldagen, MÅSTE det finnas extern hjälp och stöd att få. Av exempelvis BUP och/eller socialtjänsten. Stödpersoner, ledsagare, samtalsterapi eller vad det nu kan vara som behövs.
Sedan ska naturligtvis skolan vara en del av åtgärderna och i linje med rekommendationer från dessa externa instanser vara en förlängning i det anslagna spåret. Men jag anser att det är helt fel att lämna åt skolan att utforma dessa stödinsatser.
I de fall där problemen faktiskt är helt och enbart relaterade till elevens skolsituation, exempelvis vid mobbning, anser jag emellertid att skolans ansvar är oerhört stort. Även i de fall där svårigheterna enbart beror på skolans oförmåga att möta eleven med utmaningar som är individuellt anpassade. Vi ska vara experter på pedagogiska lösningar. Vårt ansvar är att möta och lotsa individen mot de av skolverket fastställda målen. Och det menar jag att vi nästan alltid gör - när eleven dyker upp på skolan rustad att klara en skoldag!
måndag 12 juni 2017
torsdag 23 mars 2017
Mitt fel?
Just nu har jag flera elever som riskerar att inte uppnå skolans mål. Vad gör jag för fel? Eller gör jag fel? Har elevernas svårigheter någonting med mig att göra?
Elev 1. Sitter sedan ett år tillbaka ensam med en assistent. Kan inte vara med de andra eleverna. Hotar och trakasserar dem. Det är en intelligent gosse. Med svår ångest. Alla hans försök till social interaktivitet leder till katastrof. Ett behandlingshem han besökt anser att han är för resurskrävande. Hemma är det kaos och mamman är rädd för att lämna honom ensam med yngre syskon. BUP anser att han är färdigbehandlad.
Elev 2. Självmordsbenägen. Har gjort flera seriösa försök att ta sitt liv, bland annat genom att springa ut på svag is och kasta sig framför trafik. Alla lektioner med medföljande krav på prestation medför ångest, gråt och självskadebeteende. Hemma är de förtvivlade. BUP anser att han är färdigbehandlad.
Elev 3. Missbruksproblem. Har testat positivt varje gång sedan han var 12 Förutom en gång för ett halvår sedan. Kommer och går, har stor frånvaro. Hemma anser de inte att de kan påverka honom. BUP anser att han är färdigbehandlad.
Elev 4. Stora kognitiva svårigheter. Tester visar att han är särskolemässig, en bedömning som vi inte riktigt håller med om eftersom han stundtals är helt med, men i andra stunder totalt frånvarande. Hemma upplever de precis samma sak. BUP anser att han är färdigbehandlad.
Elev 5. Deprimerad. Har stora krav på sig själv vilket gör att hon inte presterar något. Enkla uppgifter ser hon som en förolämpning, svårare gör att hon låser sig. Hemma är de förtvivlade. BUP anser att hon är färdigbehandlad.
Elev 6. Hyperaktiv. Kan bara koncentrera sig 5 sekunder på en uppgift. Reagerar sedan våldsamt. Har en fascination av våldsverkare, skolskjutare, Hitler, massmördare. Trakasserar andra elever. Svarar inte på medicinering. BUP anser att han är färdigbehandlad.
Beror de här elevernas problem på pedagogiska brister? Eller går problematiken utanför skolans sfär? Får eleverna och vårdnadshavarna det stöd de behöver?
Jag var en gång på en föreläsning av en person som själv hade diagnos inom autismspektrat. Han jämförde sin diagnos med det utlåtande man kan få av en optiker. När vi går från optikern låter vi ju oss inte nöjas med att få en papperslapp där det står hur dåligt vi ser, vi förväntar oss att få ett par glasögon som kompenserar synfelet. Men en AST-diagnos innebär ofta "bara" ett papper. Inga glasögon, det vill säga konkreta hjälpmedel och strategier att jobba med. När eleven kommer till skolan är det med ett papper, men inga verktyg. Enligt den mannen borde vi skicka tillbaka en elev som inte kommer till skolan med rätt glasögon. Tillbaka till optikern, tillbaka till den som borde ha kunskap om just det funktionshindret. Ofta är den optikern BUP.
Alltså - BUP. Jag fattar att de vill väl! Jag fattar att de gör så gott de kan! Jag fattar att de har svårt att hålla budgeten. Men jag fattar också att det är deras expertis som är helt avgörande när det gäller att ge en elev "rätt glasögon" som avgör om den personen kommer att lyckas i skolan eller inte. Ge dem mer medel! Det skulle göra underverk för skolans resultat! Jag är INTE rustad för att hantera sociala fobier, depressioner, tvångstankar, hyperaktivitet eller missbruk! Men jag kan anpassa pedagogiken efter en person som "bara" behöver det!
Elev 1. Sitter sedan ett år tillbaka ensam med en assistent. Kan inte vara med de andra eleverna. Hotar och trakasserar dem. Det är en intelligent gosse. Med svår ångest. Alla hans försök till social interaktivitet leder till katastrof. Ett behandlingshem han besökt anser att han är för resurskrävande. Hemma är det kaos och mamman är rädd för att lämna honom ensam med yngre syskon. BUP anser att han är färdigbehandlad.
Elev 2. Självmordsbenägen. Har gjort flera seriösa försök att ta sitt liv, bland annat genom att springa ut på svag is och kasta sig framför trafik. Alla lektioner med medföljande krav på prestation medför ångest, gråt och självskadebeteende. Hemma är de förtvivlade. BUP anser att han är färdigbehandlad.
Elev 3. Missbruksproblem. Har testat positivt varje gång sedan han var 12 Förutom en gång för ett halvår sedan. Kommer och går, har stor frånvaro. Hemma anser de inte att de kan påverka honom. BUP anser att han är färdigbehandlad.
Elev 4. Stora kognitiva svårigheter. Tester visar att han är särskolemässig, en bedömning som vi inte riktigt håller med om eftersom han stundtals är helt med, men i andra stunder totalt frånvarande. Hemma upplever de precis samma sak. BUP anser att han är färdigbehandlad.
Elev 5. Deprimerad. Har stora krav på sig själv vilket gör att hon inte presterar något. Enkla uppgifter ser hon som en förolämpning, svårare gör att hon låser sig. Hemma är de förtvivlade. BUP anser att hon är färdigbehandlad.
Elev 6. Hyperaktiv. Kan bara koncentrera sig 5 sekunder på en uppgift. Reagerar sedan våldsamt. Har en fascination av våldsverkare, skolskjutare, Hitler, massmördare. Trakasserar andra elever. Svarar inte på medicinering. BUP anser att han är färdigbehandlad.
Beror de här elevernas problem på pedagogiska brister? Eller går problematiken utanför skolans sfär? Får eleverna och vårdnadshavarna det stöd de behöver?
Jag var en gång på en föreläsning av en person som själv hade diagnos inom autismspektrat. Han jämförde sin diagnos med det utlåtande man kan få av en optiker. När vi går från optikern låter vi ju oss inte nöjas med att få en papperslapp där det står hur dåligt vi ser, vi förväntar oss att få ett par glasögon som kompenserar synfelet. Men en AST-diagnos innebär ofta "bara" ett papper. Inga glasögon, det vill säga konkreta hjälpmedel och strategier att jobba med. När eleven kommer till skolan är det med ett papper, men inga verktyg. Enligt den mannen borde vi skicka tillbaka en elev som inte kommer till skolan med rätt glasögon. Tillbaka till optikern, tillbaka till den som borde ha kunskap om just det funktionshindret. Ofta är den optikern BUP.
Alltså - BUP. Jag fattar att de vill väl! Jag fattar att de gör så gott de kan! Jag fattar att de har svårt att hålla budgeten. Men jag fattar också att det är deras expertis som är helt avgörande när det gäller att ge en elev "rätt glasögon" som avgör om den personen kommer att lyckas i skolan eller inte. Ge dem mer medel! Det skulle göra underverk för skolans resultat! Jag är INTE rustad för att hantera sociala fobier, depressioner, tvångstankar, hyperaktivitet eller missbruk! Men jag kan anpassa pedagogiken efter en person som "bara" behöver det!
torsdag 12 maj 2016
Högre lön?
Jag upphör aldrig att förvånas! Så många vill så mycket för att utveckla vår verksamhet. Och så många förmår så lite! Och förstör så mycket!
Först kom förste-lärarreformen. En vacker tanke där meningen var att synnerligen kompetenta lärare skulle kunna söka en förste-lärartjänst och därmed åtnjuta privilegiet av en avsevärt högre lön. Det gick sådär, för att uttrycka mig positivt. Jag ska ge några exempel.
På en skola där jag jobbade vägrade alla lärare konsekvent att söka de utlysta tjänsterna med hänvisning till att de inte ville framhäva sig framför sina kollegor. Konsekvensen blev att de stackars skolledarna, hårt pressade att göra av med sin tilldelade pengapott, lyckades övertyga nyanställda med varierandet erfarenhetsgrad att ta sig an uppdraget. Hur tror ni at stämningen på personalmötena var? Stackars förste-lärarna!
På en annan skola hade man en mer genomtänkt plan. De som redan var arbetslagsledare /programutvecklare / ämnesansvariga uppmanades att söka tjänsterna. I samband med tillträdet försvann den tidigare nedsättningen i undervisningstid och förstelärarna antogs bedriva fortsatt skolutveckling ovanpå fulla tjänster, alltså på sin fritid. Stackars förste-lärarna!
Nu verkar det som om ansvariga(?) politiker börjar inse att det här inte var någon jättebra ide. Så då provar man något annat. Lärarlönelyftet.
I en bilaga till ett mail uppmanas i veckan intresserade lärare att motivera varför just de har gjort sig förtjänta av ett betydligt högre lönepåslag än den genomsnittliga läraren. Vi ombeds skatta vår lärargärning på ett antal punkter med en 10-gradig skala. Därefter ska rektor säga sitt. Sedan skickas bilagan in. Den lärare som har en god tillit till den egna förmågan i kombination med ett gott förhållande till sin rektor ligger alltså bra till. En självkritisk lärare som inte drar sig för att mer eller mindre finkänsligt leverera åsikter får det svårare.
Min uppmaning är: Lärarkollegor: låt oss alla skatta oss till 10 poäng på alla punkter! Skolledare: Intyga att alla era lärare är värda 10 poäng på alla punkter! Vi gör alla ett fantastiskt jobb, varje dag, varje minut! Det är dags att höja ersättningen för det arbetet! För alla, inte bara för de som orkar argumentera i egen sak!
Amen!
Först kom förste-lärarreformen. En vacker tanke där meningen var att synnerligen kompetenta lärare skulle kunna söka en förste-lärartjänst och därmed åtnjuta privilegiet av en avsevärt högre lön. Det gick sådär, för att uttrycka mig positivt. Jag ska ge några exempel.
På en skola där jag jobbade vägrade alla lärare konsekvent att söka de utlysta tjänsterna med hänvisning till att de inte ville framhäva sig framför sina kollegor. Konsekvensen blev att de stackars skolledarna, hårt pressade att göra av med sin tilldelade pengapott, lyckades övertyga nyanställda med varierandet erfarenhetsgrad att ta sig an uppdraget. Hur tror ni at stämningen på personalmötena var? Stackars förste-lärarna!
På en annan skola hade man en mer genomtänkt plan. De som redan var arbetslagsledare /programutvecklare / ämnesansvariga uppmanades att söka tjänsterna. I samband med tillträdet försvann den tidigare nedsättningen i undervisningstid och förstelärarna antogs bedriva fortsatt skolutveckling ovanpå fulla tjänster, alltså på sin fritid. Stackars förste-lärarna!
Nu verkar det som om ansvariga(?) politiker börjar inse att det här inte var någon jättebra ide. Så då provar man något annat. Lärarlönelyftet.
I en bilaga till ett mail uppmanas i veckan intresserade lärare att motivera varför just de har gjort sig förtjänta av ett betydligt högre lönepåslag än den genomsnittliga läraren. Vi ombeds skatta vår lärargärning på ett antal punkter med en 10-gradig skala. Därefter ska rektor säga sitt. Sedan skickas bilagan in. Den lärare som har en god tillit till den egna förmågan i kombination med ett gott förhållande till sin rektor ligger alltså bra till. En självkritisk lärare som inte drar sig för att mer eller mindre finkänsligt leverera åsikter får det svårare.
Min uppmaning är: Lärarkollegor: låt oss alla skatta oss till 10 poäng på alla punkter! Skolledare: Intyga att alla era lärare är värda 10 poäng på alla punkter! Vi gör alla ett fantastiskt jobb, varje dag, varje minut! Det är dags att höja ersättningen för det arbetet! För alla, inte bara för de som orkar argumentera i egen sak!
Amen!
fredag 29 april 2016
Lönesättning
Jag var för ett par veckor sedan på veterinärkliniken och lät dem göra ett böjprov på min häst för att utesluta en tänkbar hälta. Det gjordes grundligt och visade ingen hälta. Jag är hur nöjd som helst. Så fick jag fakturan. Drygt 2000:-. Inga problem, det var det värt. För 30 minuters jobb. Lägg till lite tid för att föra journal och fakturera, så gör det en timpennning på åtminstonde 3000:-/timme.
Lämnar ibland min bil på verkstad. Minipriset är 500:- / timme. Inget konstigt med det, jag kan ju inte precis göra det själv, så mekanikerns kompetens måste ju få kosta.
Men så slår det mig. Jobbet jag själv gör - som lärare. När ska VI börja få betalt för det vi gör? Så här skulle debiteringen för en vecka kunna se ut:
Diagnostisering: 2 timmar a' 600:-
Föreläsning: 17 timmar a' 2000:- (här ingår planeringstid på ca 7 timmar, förutsatt att föreläsaren har varit med ett tag)
Handledning: 6 timmar a' 600:- Utvecklingssamtal, mentorskap
Utvärdering och återkoppling: Det vill säga rättning och konstruktiv bedömning av elevernas prestationer. Även utvecklingssamtal ingår här. 10 timmar a' 600:-.
Dokumentation: Omdömen, betygssättning, åtgärdsprogram: 3 timmar a' 600:-
Ja, en lärare arbetar 45 timmar per vecka. Lägg alltså till för fem timmar övertid a' 1200:-
Det gör 52600:-. I veckan. Men jag är inte naiv, lokaler, administration och fortbildning kostar också. Låt oss ta i och säga att det tar inte mindre än 70% av det en lärare genererar. Återstår 15780:- per vecka. Drygt 67000:- i månaden, före skatt. Är inte det rimligt? Jag tycker det!
Lämnar ibland min bil på verkstad. Minipriset är 500:- / timme. Inget konstigt med det, jag kan ju inte precis göra det själv, så mekanikerns kompetens måste ju få kosta.
Men så slår det mig. Jobbet jag själv gör - som lärare. När ska VI börja få betalt för det vi gör? Så här skulle debiteringen för en vecka kunna se ut:
Diagnostisering: 2 timmar a' 600:-
Föreläsning: 17 timmar a' 2000:- (här ingår planeringstid på ca 7 timmar, förutsatt att föreläsaren har varit med ett tag)
Handledning: 6 timmar a' 600:- Utvecklingssamtal, mentorskap
Utvärdering och återkoppling: Det vill säga rättning och konstruktiv bedömning av elevernas prestationer. Även utvecklingssamtal ingår här. 10 timmar a' 600:-.
Dokumentation: Omdömen, betygssättning, åtgärdsprogram: 3 timmar a' 600:-
Ja, en lärare arbetar 45 timmar per vecka. Lägg alltså till för fem timmar övertid a' 1200:-
Det gör 52600:-. I veckan. Men jag är inte naiv, lokaler, administration och fortbildning kostar också. Låt oss ta i och säga att det tar inte mindre än 70% av det en lärare genererar. Återstår 15780:- per vecka. Drygt 67000:- i månaden, före skatt. Är inte det rimligt? Jag tycker det!
fredag 23 oktober 2015
Storsinthet!
Det här har varit en sådan där dag! En dag då jag på allvar förstår varför jag valde det här yrket. På skolan där jag arbetar har man slagit på stort för att uppmärksamma den internationella FN-dagen, även om den officiellt infaller imorgon, lördag.
För mig innebar det att jag hade hela dagen med den klass där jag är mentor. Vi tittade på filmer och diskuterade. Det handlade om FNs arbete i stort och deras arbete för utsatta flickor specifikt.
Wow! Vilka kloka ungdomar! Insiktsfulla! Storsinta och generösa! Jag är så stolt och glad över att få ha lärt känna dem och ta del av deras tankar!
Och så ovetande de är om att deras skola inom kort kommer att minska sin bemanning med nästan 10% och därmed också öka arbetsbördan för de lärare som blir kvar med minst lika mycket. Jag är SÅ ledsen, och ber härmed offentligt om ursäkt, men jag kommer inte att vara en av dem som bär denna extra börda! Inte för att jag är en av de lärare som sägs upp, utan för att jag har fått nog!
Hur jag resonerar?
Självklart tänker jag på mina elever! Jag har oerhört dåligt samvete för att några av dem tvingas byta lärare igen, flera i slutet av sina studier. Samtidigt upplever jag att det är just detta dåliga samvete som har försatt oss i den här situationen. Vi som arbetar i nära relationer med människor (nu inkluderar jag i princip alla offentliga uppdrag) har så länge försökt kompensera nedskärningar med ökat personligt engagemang. För min del är gränsen nådd. Nu orkar jag inte längre bära ansvaret för försämringarna, nu är det dags för dem som fattar besluten att också axla dem Jag hoppas att mina elever och deras vårdnadshavare ställer ansvariga till svars! Och att de inte bara får bra svar, utan också en bra lösning. Jag kommer inte att vara en del av den.
Med detta inte sagt att jag lämnar skolan. Jag bara flyttar mig till en verksamhet där man fortfarande har ambitionen kvar!
För mig innebar det att jag hade hela dagen med den klass där jag är mentor. Vi tittade på filmer och diskuterade. Det handlade om FNs arbete i stort och deras arbete för utsatta flickor specifikt.
Wow! Vilka kloka ungdomar! Insiktsfulla! Storsinta och generösa! Jag är så stolt och glad över att få ha lärt känna dem och ta del av deras tankar!
Och så ovetande de är om att deras skola inom kort kommer att minska sin bemanning med nästan 10% och därmed också öka arbetsbördan för de lärare som blir kvar med minst lika mycket. Jag är SÅ ledsen, och ber härmed offentligt om ursäkt, men jag kommer inte att vara en av dem som bär denna extra börda! Inte för att jag är en av de lärare som sägs upp, utan för att jag har fått nog!
Hur jag resonerar?
Självklart tänker jag på mina elever! Jag har oerhört dåligt samvete för att några av dem tvingas byta lärare igen, flera i slutet av sina studier. Samtidigt upplever jag att det är just detta dåliga samvete som har försatt oss i den här situationen. Vi som arbetar i nära relationer med människor (nu inkluderar jag i princip alla offentliga uppdrag) har så länge försökt kompensera nedskärningar med ökat personligt engagemang. För min del är gränsen nådd. Nu orkar jag inte längre bära ansvaret för försämringarna, nu är det dags för dem som fattar besluten att också axla dem Jag hoppas att mina elever och deras vårdnadshavare ställer ansvariga till svars! Och att de inte bara får bra svar, utan också en bra lösning. Jag kommer inte att vara en del av den.
Med detta inte sagt att jag lämnar skolan. Jag bara flyttar mig till en verksamhet där man fortfarande har ambitionen kvar!
söndag 27 september 2015
Satsningar vs besparingar
Det slår mig plötsligt...
Jag har alltså arbetat i skolans värld i mer än 20 år.
Har jag någonsin hört ett läsår inledas med orden:
"I år satsar vi särskilt på..." ?
Nej.
Har jag någonsin hört ett läsår inledas med orden:
"I år måste vi spara!" ?
Ja. Varje år.
Eller visst, ska jag vara ärlig så har vi naturligtvis inlett varje år med punkter vi vill satsa på. Under förutsättning att de inte kostar något, utan tvärtom, bidrar till de allmänna besparingsåtgärderna. Fast gärna utan att påverka resultaten negativt. Hur bra har det gått?
På den skola jag arbetar just nu, en på många sätt utmärkt skola och därmed också tyvärr ett typexempel snarare än ett undantag, innebär dessa besparingar bland annat att vi har 225 elever mer på sju lärare färre än för fem år sedan. Det var för fyra år sedan vi började gå back, enligt den tilldelade kommunala budgeten.
Igen - var är satsningen på skolan som i princip alla politiska partier skryter med? Vart tar pengarna vägen? Inte till oss, inte till eleverna - det är en sak som är säker!
Jag har alltså arbetat i skolans värld i mer än 20 år.
Har jag någonsin hört ett läsår inledas med orden:
"I år satsar vi särskilt på..." ?
Nej.
Har jag någonsin hört ett läsår inledas med orden:
"I år måste vi spara!" ?
Ja. Varje år.
Eller visst, ska jag vara ärlig så har vi naturligtvis inlett varje år med punkter vi vill satsa på. Under förutsättning att de inte kostar något, utan tvärtom, bidrar till de allmänna besparingsåtgärderna. Fast gärna utan att påverka resultaten negativt. Hur bra har det gått?
På den skola jag arbetar just nu, en på många sätt utmärkt skola och därmed också tyvärr ett typexempel snarare än ett undantag, innebär dessa besparingar bland annat att vi har 225 elever mer på sju lärare färre än för fem år sedan. Det var för fyra år sedan vi började gå back, enligt den tilldelade kommunala budgeten.
Igen - var är satsningen på skolan som i princip alla politiska partier skryter med? Vart tar pengarna vägen? Inte till oss, inte till eleverna - det är en sak som är säker!
måndag 21 september 2015
Tvångsförvaltning och panikåtgärder!
Here we go!
Eftersom vår skola under flera år visat sig helt oförmögen att hålla sig inom de ekonomiska ramarna är vi nu satta under tvångsförvaltning. Utomstående krafter går just nu igenom personallistorna och upprättar tillsammans med facket LAS-listor för att kunna avgöra vilka som ska gå. Man tittar på möjligheten att höja lärarnas undervisningstid till 22 timmar.
På ett sätt kan jag tycka att det är rätt. Nej, inte rätt att öka vår redan orimliga arbetsbörda, men rätt att besluten om nedskärningar öppet hamnar där de hör hemma - på förvaltnings- och politikernivå. Då slipper vi låtsas som om allting fungerar och vara de som inför föräldrar tar på oss skulden för att deras telningar inte får det de har rätt till, exempelvis i form av garanterad undervisningstid eller särskilt stöd. Detta säger jag trots att det inför föräldramötet förra veckan gick ut ett mail som direkt uppmanade oss att inte nämna det ekonomiska läget.
Tio tjänster ska bort, redan till jul. Jag vågar inte ens spekulera i hur detta kommer att slå mot våra elever. Vi har redan idag överfulla klasser och mängder av elever som skulle behöva särskild uppmärksamhet och som inte får det. Vi har redan idag, och sedan länge, ett inköpsstopp som förhindrar allt samröre med världen utanför skolan, exempelvis genom föreläsare, studiebesök, prenumerationer eller fortbildning för lärare.
Min fråga är: är det vi som inte kan hålla oss innanför ramarna eller är ramarna felaktiga?
Eftersom vår skola under flera år visat sig helt oförmögen att hålla sig inom de ekonomiska ramarna är vi nu satta under tvångsförvaltning. Utomstående krafter går just nu igenom personallistorna och upprättar tillsammans med facket LAS-listor för att kunna avgöra vilka som ska gå. Man tittar på möjligheten att höja lärarnas undervisningstid till 22 timmar.
På ett sätt kan jag tycka att det är rätt. Nej, inte rätt att öka vår redan orimliga arbetsbörda, men rätt att besluten om nedskärningar öppet hamnar där de hör hemma - på förvaltnings- och politikernivå. Då slipper vi låtsas som om allting fungerar och vara de som inför föräldrar tar på oss skulden för att deras telningar inte får det de har rätt till, exempelvis i form av garanterad undervisningstid eller särskilt stöd. Detta säger jag trots att det inför föräldramötet förra veckan gick ut ett mail som direkt uppmanade oss att inte nämna det ekonomiska läget.
Tio tjänster ska bort, redan till jul. Jag vågar inte ens spekulera i hur detta kommer att slå mot våra elever. Vi har redan idag överfulla klasser och mängder av elever som skulle behöva särskild uppmärksamhet och som inte får det. Vi har redan idag, och sedan länge, ett inköpsstopp som förhindrar allt samröre med världen utanför skolan, exempelvis genom föreläsare, studiebesök, prenumerationer eller fortbildning för lärare.
Min fråga är: är det vi som inte kan hålla oss innanför ramarna eller är ramarna felaktiga?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)