Lärarlegitimation igen!

Jag skickade ju in en komplettering till min lärarlegitimation för att få behörighet att undervisa i alla mina ämnen på gymnasiet. Intygade att jag under mer än fjorton år, förutom undervisande i svenska, som jag har full behörighet i, också undervisat i  de ämnen jag formellt bara har behörighet att undervisa i grundskolan i, det vill säga svenska som andraspråk och engelska. Med påskrift av nöjd rektor. Nu har jag fått det nya beslutet. Svenska som andraspråk anser man att jag kan undervisa i. Men i engelska avslogs min ansökan med motiveringen att jag enbart undervisat i ,kurs A (som det hette då, numera Engelska 5). Däremot har man utökat min behörighet att omfatta från åk 3 i grundskolan.

Vänta nu! Man anser alltså inte att jag klarar att sätta rättvisa betyg i en kurs som jag under snart 20 års tid undervisat i. Samplanerat och sambedömt med kollegor. Deltagit i ämnesfortbildning. Deltagit i diskussioner kring hur kurserna ska utformas i GY11. Handlett lärarkandidater.
 Däremot ger man mig full frihet att undervisa och bedöma 9-åringar. Pedagogiken kring deras lärande deltog jag teoretiskt i runt mitten av 1990-talet, men jag har aldrig praktiserat den. Jag har inte satt mig in i LGR11.

Det finns ytterligare en aspekt. Just nu får jag alltså bara undervisa i svenska. Att göra detta på heltid är i princip omöjligt. De flesta i skolan vet vad detta innebär av rättningsbörda. Det för också med sig att jag inte, som tidigare, kan ha samma elevgrupp i två ämnen vilket på många sätt ökar förutsättningarna för ämnesövergripande arbete. Inte bara mellan mina ämnen utan också att i större utsträckning samarbeta med karaktärsämnena. Skolverkets beslut bidrar alltså i stor utsträckning till att begränsa mina elevers förutsättningar. Vad är egentligen målet?

Utvärdering av lärare

Elever ska utvärdera sina lärare. En fin tanke. Om jag hade blivit ombedd att göra detta under min tid som tonåring, upptagen med att försöka bli vuxen, hade mina högsta betyg gått till outbildade vikarier som ägnade lektionerna åt att leka ”hänga gubbe” på tavlan.

En av skolorna jag arbetat på tillämpade under något år digital utvärdering. Där fanns, bland annat, följande omdömen om mig som lärare:

”Anna är fan sämst!”

”Man fattar ingenting av lektionerna, det är så himla rörigt!”

OK, lite bakgrund. Det första citatet kommer från en gosse som jag var mentor för. Han hade det otroligt struligt, hade blivit utslängd först av sin mamma och sedan av sin flickvän. Effekten blev förstås att skolan blev lidande. Vi hade samma dag haft ett möte där jag satt lite hårt mot hårt: ta emot det stöd skolan kan erbjuda eller sök alternativ. Jag erbjöd mig att följa honom till kuratorn. Det skakade naturligtvis om hans värld och han tyckte att jag var oerhört jobbig som inte bara lät honom vara, givetvis med bibehållet studiebidrag trots upprepad frånvaro. Facit: Han gick så småningom med mig till kuratorn som via en soc-anmälan lyckades ordna ett boende åt honom. Han gjorde senare ett omval och började från början på ett annat program som passade honom bättre. Vi möttes under åren som följde ofta i korridoren och han visste inte hur han skulle tacka mig. Solskenshistoria!

Det andra citatet kommer från en flicka som hade fullt upp med att revoltera mot allt som representerade vuxenvärlden. Det innebar att hon var i skolan ungefär en dag varannan vecka. Det, i sin tur, innebar att hon deltog vid ungefär var sjätte lektion. Undra på att hon tyckte att det var rörigt, hon hoppade ju ständigt in i sammanhang som för henne var helt okända! Facit: Hon avbröt så småningom studierna i stort samförstånd med alla lärare, hon hade helt enkelt ingen som helst motivation att gå på gymnasiet.

Nu till poängen! Under de TRE därpå följande lönesamtalen togs dessa två omdömen upp. Av tre olika rektorer (detta var en effekt av omorganisationer). Alla började de: ”Det finns ju en del kritik mot dig och ditt upplägg av lektioner”. Detta hade de kunnat läsa sig till i den sparade utvärderingen. Eftersom deras arbetsbelastning knappast erbjuder de tillfällen till lektionsbesök som jag vet att de önskar, blir denna typ av utvärderingar nästintill det enda verktyg de kan ta till.

Så - visst ska elever få uttala sig om sina lärare! Men om undervisningens kvalitet ska mätas bör det göras av elever som huvudsakligen deltar i densamma. Och resultaten läsas av personer som också minns hur det var att vara tonåring!

Lärarlegitmation

Så småningom fick jag min lärarlegitimation. I grunden är jag utbildad senarelärare i svenska, svenska som andraspråk och engelska. Senarelärare innebär att man kan undervisa mellan- och högstadie. Jag fick min först tjänst som lärare för nyanlända invandrarungdomar i gymnasieåldern. De kom från det då brinnande kriget i Bosnien. En erfarenhet som skulle kunna fylla metrar av blogginlägg, men nu har detta inlägg ett annat fokus. Då fanns ingen annan utbildning, utan jag var behörig att undervisa i svenska som andraspråk, även på gymnasienivå.

Jag påbörjade en komplettering för att bli behörig även i svenska, men fick efter fyra år en anställning på en annan gymnasieskola. Den rektorn ansåg att jag, med sju terminers heltidsstudier i svenska och två i svenska som andraspråk, var helt kompetent att undervisa i dessa ämnen på hans skola. Tjänsten kom också att innefatta undervisning i engelska på de grundläggande nivåerna. Detta pågick i fjorton år innan jag bestämde mig för att plugga IT-pedagogik och sedan ställa mig till arbetsmarknadens förfogande. En arbetsmarknad som kräver lärarlicens.

Jag slutförde studierna i svenska för att bli behörig till gymnasiet genom att läsa två litteraturkurser. Jag är inte helt säker på att detta gjort mig till en bättre lärare, men det var rätt kul. Det känns lite konstigt att dessa kurser uppväger många års kollegiala diskussioner kring kursmål, men…

Jag har således en legitimation som ger mig behörighet att jobba i grundskolan i alla mina ämnen (vilket jag alltså aldrig gjort) och i svenska och samtliga humanistiska fördjupningar på gymnasiet. Men inte i engelska eller svenska som andraspråk.

Efter ett tag tycktes beslutsfattarna ändå inse vissa glapp i idén med lärarlegitimation och tillfogade en möjlighet att låta rektor intyga att man, efter minst åtta års erfarenhet, ansågs kompetent att undervisa i vissa kurser och ämnen. Jag införskaffade efterfrågat intyg och skickade in för komplettering. För snart ett år sedan. Ännu inget svar.

Det löjliga är att jag enligt min legitimation just nu är behörig att undervisa i åldersgrupper och kurser som jag helt, efter tjugo år, helt saknar erfarenhet av. Samtidigt anses jag obehörig i kurser som jag under många år inte bara undervisat i, utan också haft kontinuerlig fortbildning i och, inte minst, under snart tjugo år haft kollegialt samarbete kring.

Missförstå mig rätt, jag är inte per definition för lärarlegitimation. Jag tycker INTE att en person utan adekvat pedagogisk och ämnesrelaterad utbildning ska få undervisa våra ungdomar! Men hänsyn måste tas till att vi som tagit oss igenom en lärarutbildning med åren kan hamna lite vid sidan om det som från början avsågs. OCH att vi genom kontinuerligt arbete faktiskt är helt kompetenta till det!

JA till lärarlegitimation. NEJ till lärarlegitimation som försvårar för elever att få tillgång till kompetenta lärare!

Teori vs praktik

Jag märker att jag återkommer till det, men det är ändå uppenbart: i vår bransch finns ett besvärande glapp mellan teori och praktik. Teorier finns det gott om. Men omsättningen till praktik stöter på många hinder. Det största tycks vara eleverna. De är sällan utformade på det sätt som teorierna förutsätter. De vägrar trotsigt vara homogena.

Vad vill jag ha sagt med detta? Är jag negativt inställd till udda elever och heterogena grupper?

Jag hoppas att det har framgått med all önskvärd tydlighet att jag INTE anser att eleverna är skolans problem. Jag ser inte heller heterogena grupper som ett stort problem, även om de naturligtvis kan erbjuda en pedagogisk utmaning. Men vi måste bestämma oss: en skola med homogena krav för en homogen grupp (vilket exkluderar en stor del av våra ungdomar) eller en skola som bejakar mångfalden och på allvar erbjuder individuella lösningar.

Som det ser ut just nu krävs och förväntas det av oss att individualisera utbildningen. Men det finns väldigt begränsade möjligheter att faktiskt göra det.

Jag sitter inte inne med några enkla lösningar. Men om vi vill ha alla med på utbildningståget MÅSTE det byggas in någon typ av faktisk flexibilitet i organisationen. Det kan gälla timanslag för olika kurser, studietakt, schemats utformning, gruppstorlek eller fokus på delmål.

Hur vardagen ser ut i praktiken MÅSTE utgöra grunden för hur teorierna utformas!

Rolig fortbildning!

Jag ska inte vara så skeptisk mot fortbildning. Ibland är den riktigt underhållande. Jag måste delge en del av de citat jag antecknade under en föreläsning som handlade om dokumentation och utvärdering:

"Det är inte formen, utan innehållet, som är det viktiga när man dokumenterar!" You don't say!
"Se möjligheten att dokumentera som en gåva från Gud." Hallelulja!
"VAD ni gör, det vet ni, men ni vet inte HUR ni gör!"  ? Hur har jag gjort alla dessa år?
"Dokumentera - men skriv inga romaner!"  Vad är då vitsen?
"Att mäta är inte bara att använda linjal."  Nähä?
"Det går att mäta något, på något sätt och någon gång" Intressant!
"En som var duktig på önsketänkande var Hitler - önsketänkande är viktigt att få bort!"  Solklart?
"Kritiskt tänkande är viktigt!" Här har jag hållit på i detta yrke i 20 år och ingen har sagt detta förut!
"Nu i höst måste ni ha någon sorts plan över vad ni ska göra!"  Va? Ska det vara nödvändigt?

Nu är jag raljant, jag är medveten om det. Men det var faktiskt ganska kul. Allra roligast var det när det uppdagades att ALLA de kollegor jag pratade med vid kaffet också hade roat sig med att skriva ner fåniga citat från den välmenande föreläsaren.

Men hur blir det så här? Jag tror att svaret är lika enkelt som trist. När vår skola utsattes för en inspektion fick vi mycket (välförtjänt) beröm, men också en lista med punkter att förbättra. En av dessa var, inte helt otippat, dokumentation (detta tycks vara något vi alltid gör för lite). Ansvariga politiker känner sig manade att visa att de minsann tar kritiken på allvar och bokar skyndsamt in lämplig (=billig?) fortbildare. Då kan de visa att de agerat på ett ansvarstagande sätt.

Så här upplever jag att det ofta är i skolans värld. Det är viktigare att på olika sätt ha "ryggen fri" än att arbeta med faktisk skolutveckling. Det är viktigare att vi har dokumenterat en elevs behov av stöd än att faktiskt genomföra detsamma på ett tillfredsställande sätt. Vi (med "vi" avser jag här alla som är delaktiga i skolan) är ständigt granskade och ifrågasätts hela tiden. Vi måste ständigt försvara oss genom dokumentation. Då blir det ibland precis så här skrattretande.

Ämnesintegrering i teorin och praktiken

Jag har suttit på SÅ många fortbildningsdagar som haft som syfte att främja ämnesintegrering. Jag tror stenhårt på idén! Vi har jämfört timplaner, hittat samarbetspunkter och skrivit planer för integreringen. Som naturligtvis måste lämnas in.

Ofta har de här dagarna legat i anslutning till läsårsslut, det vill säga när det kommande läsåret fortfarande är en vision om framtiden. Ofta har jag och mina arbetslagskollegor gått därifrån med känslan av att det ÄNTLIGEN kan bli något utvecklingsarbete. På allvar. Oftast har det inte blivit så.

När terminen startar visar det sig att klasser måste slås ihop i kärnämnena, det vill säga mina ämnen. Det innebär att jag har elever från skilda program i samma grupp. Några ska bli musiker, andra journalister. Några ska bli fordonsmekaniker, andra tekniker. I sina karaktärsämnen gör de helt olika saker. Några är på praktik då och då. Andra har en konsert eller en temavecka. Men inte samtidigt. Visst, det går naturligtvis att försöka göra något som liknar ämnesintegrering för de som inte är borta. Eller i alla fall något som berör deras karaktärsämnen. För jag kan ju inte lämna den halvan för att närvara vid det som de andra gör. Där det sker saker som på riktigt skulle kunna kallas ämnesintegrering.

I en drömskola skulle karaktärsämneslärarna för de olika programmen också samarbeta. Om de inte befann sig i helt olika delar av byggnaden. Om inte deras elever hade helt olika mål med sina val av gymnasieprogram.

Ursäkta om jag inte applåderar längre när det står ”ämnesintegrering” på fortbildningsdagens agenda. 

Handlingsplan vs handlingskraft

Det är mycket, förutom undervisning, vi ska försöka hantera i skolan. Mobbning måste vi förstås ta i med hårdhandskarna mot. Att skola eleverna i demokratiskt förhållningssätt är en självklarhet. Att alla, oavsett kön, religion eller sexuell läggning ska behandlas lika är odiskutabelt. Elevdemokratin måste utvecklas. Och allt måste dokumenteras. Typiska(?) scenarier:

Elev (bankar på lärarrum):                        Hallå, hjälp, det är slagsmål i korridoren!

Lärare (gläntar bara lite på dörren):           Ledsen, har inte tid, vi reviderar skolans

                                                                antimobbningsplan! Den måste vara inlämnad imorgon!

Elev (bankar på lärarrum):                        Hallå, hon kallade mig bög!

Lärare (gläntar bara lite på dörren)            Ledsen, vi har inte tid, vi reviderar skolans HBQT-plan.

                                                                Den måste vara inlämnad imorgon!

Elev (bankar på lärarrum):                        Hallå, de står och röker precis vid ingången!

Lärare (gläntar bara lite på dörren):           Ledsen, har inte tid, vi reviderar skolans antidrogplan.

                                                                Den måste vara inlämnad imorgon!

Elev (bankar på lärarrum):                        Hallå, det står folk och delar ut rasistisk propaganda!

Lärare (gläntar bara lite på dörren):           Ledsen, vi har inte tid, vi arbetar med skolans

                                                                demokratiplan. Den måste vara inlämnad i morgon!

Det enda positiva med den här trenden är att vi förmodligen i slutänden har uppfyllt målen för Likabehandlingsplanen: Alla elever, oavsett kön, religion eller sexuell läggning kan gå hem och känna sig precis lika förbisedda! Ingen glömd!