Det slår mig plötsligt...
Jag har alltså arbetat i skolans värld i mer än 20 år.
Har jag någonsin hört ett läsår inledas med orden:
"I år satsar vi särskilt på..." ?
Nej.
Har jag någonsin hört ett läsår inledas med orden:
"I år måste vi spara!" ?
Ja. Varje år.
Eller visst, ska jag vara ärlig så har vi naturligtvis inlett varje år med punkter vi vill satsa på. Under förutsättning att de inte kostar något, utan tvärtom, bidrar till de allmänna besparingsåtgärderna. Fast gärna utan att påverka resultaten negativt. Hur bra har det gått?
På den skola jag arbetar just nu, en på många sätt utmärkt skola och därmed också tyvärr ett typexempel snarare än ett undantag, innebär dessa besparingar bland annat att vi har 225 elever mer på sju lärare färre än för fem år sedan. Det var för fyra år sedan vi började gå back, enligt den tilldelade kommunala budgeten.
Igen - var är satsningen på skolan som i princip alla politiska partier skryter med? Vart tar pengarna vägen? Inte till oss, inte till eleverna - det är en sak som är säker!
söndag 27 september 2015
måndag 21 september 2015
Tvångsförvaltning och panikåtgärder!
Here we go!
Eftersom vår skola under flera år visat sig helt oförmögen att hålla sig inom de ekonomiska ramarna är vi nu satta under tvångsförvaltning. Utomstående krafter går just nu igenom personallistorna och upprättar tillsammans med facket LAS-listor för att kunna avgöra vilka som ska gå. Man tittar på möjligheten att höja lärarnas undervisningstid till 22 timmar.
På ett sätt kan jag tycka att det är rätt. Nej, inte rätt att öka vår redan orimliga arbetsbörda, men rätt att besluten om nedskärningar öppet hamnar där de hör hemma - på förvaltnings- och politikernivå. Då slipper vi låtsas som om allting fungerar och vara de som inför föräldrar tar på oss skulden för att deras telningar inte får det de har rätt till, exempelvis i form av garanterad undervisningstid eller särskilt stöd. Detta säger jag trots att det inför föräldramötet förra veckan gick ut ett mail som direkt uppmanade oss att inte nämna det ekonomiska läget.
Tio tjänster ska bort, redan till jul. Jag vågar inte ens spekulera i hur detta kommer att slå mot våra elever. Vi har redan idag överfulla klasser och mängder av elever som skulle behöva särskild uppmärksamhet och som inte får det. Vi har redan idag, och sedan länge, ett inköpsstopp som förhindrar allt samröre med världen utanför skolan, exempelvis genom föreläsare, studiebesök, prenumerationer eller fortbildning för lärare.
Min fråga är: är det vi som inte kan hålla oss innanför ramarna eller är ramarna felaktiga?
Eftersom vår skola under flera år visat sig helt oförmögen att hålla sig inom de ekonomiska ramarna är vi nu satta under tvångsförvaltning. Utomstående krafter går just nu igenom personallistorna och upprättar tillsammans med facket LAS-listor för att kunna avgöra vilka som ska gå. Man tittar på möjligheten att höja lärarnas undervisningstid till 22 timmar.
På ett sätt kan jag tycka att det är rätt. Nej, inte rätt att öka vår redan orimliga arbetsbörda, men rätt att besluten om nedskärningar öppet hamnar där de hör hemma - på förvaltnings- och politikernivå. Då slipper vi låtsas som om allting fungerar och vara de som inför föräldrar tar på oss skulden för att deras telningar inte får det de har rätt till, exempelvis i form av garanterad undervisningstid eller särskilt stöd. Detta säger jag trots att det inför föräldramötet förra veckan gick ut ett mail som direkt uppmanade oss att inte nämna det ekonomiska läget.
Tio tjänster ska bort, redan till jul. Jag vågar inte ens spekulera i hur detta kommer att slå mot våra elever. Vi har redan idag överfulla klasser och mängder av elever som skulle behöva särskild uppmärksamhet och som inte får det. Vi har redan idag, och sedan länge, ett inköpsstopp som förhindrar allt samröre med världen utanför skolan, exempelvis genom föreläsare, studiebesök, prenumerationer eller fortbildning för lärare.
Min fråga är: är det vi som inte kan hålla oss innanför ramarna eller är ramarna felaktiga?
tisdag 15 september 2015
Sänker IT kunskapsnivån?
Nya larmrapporter! Elever som har tillgång till plattor och / eller datorer sänker sina resultat i matematik!
???
Som IT-pedagog måste jag ifrågasätta resultaten. Jag vågar påstå att de är direkt felaktiga! Det är inte tillgången till digitala resurser som reducerar resultaten - det är oförmågan att hantera dem!
Jag arbetar på en skola där vi har 1:1, det vill säga: varje elev har sin egen dator. Och visst finns det individer som låter sig störas av alla de fantastiska möjligheter till distraktion som nätet erbjuder! Men jag hävdar ändå att det här handlar om förhållningssätt till den digitala världen snarare än tillgång till densamma.
Nätet erbjuder en oändlig mängd kunskaper och möjligheter att presentera dessa. Lägg till detta möjligheten att göra sin röst hörd och att kommunicera med experter och likasinnade. Våra elever kommer att behöva dessa färdigheter, det kan vi inte blunda för! Det är vår uppgift att handleda dem i förmågan att bli medvetna och ansvarstagande digitala medborgare!
Men skolan kan inte stå ensam i detta uppdrag. Hela vuxenkollektivet måste bidra med erfarenheter! Och då talar jag inte om erfarenheter som gäller IT, utan erfarenheter om hur vi fokuserar och prioriterar, hur vi fördelar vår uppmärksamhet och hur vi många timmar vi sover under en natt. Hur vi planerar vår dag och hur vi visar respekt mot både vår egen och andras tid!
Rätt använda ger de digitala resurserna och det sociala nätet fantastiska möjligheter!
???
Som IT-pedagog måste jag ifrågasätta resultaten. Jag vågar påstå att de är direkt felaktiga! Det är inte tillgången till digitala resurser som reducerar resultaten - det är oförmågan att hantera dem!
Jag arbetar på en skola där vi har 1:1, det vill säga: varje elev har sin egen dator. Och visst finns det individer som låter sig störas av alla de fantastiska möjligheter till distraktion som nätet erbjuder! Men jag hävdar ändå att det här handlar om förhållningssätt till den digitala världen snarare än tillgång till densamma.
Nätet erbjuder en oändlig mängd kunskaper och möjligheter att presentera dessa. Lägg till detta möjligheten att göra sin röst hörd och att kommunicera med experter och likasinnade. Våra elever kommer att behöva dessa färdigheter, det kan vi inte blunda för! Det är vår uppgift att handleda dem i förmågan att bli medvetna och ansvarstagande digitala medborgare!
Men skolan kan inte stå ensam i detta uppdrag. Hela vuxenkollektivet måste bidra med erfarenheter! Och då talar jag inte om erfarenheter som gäller IT, utan erfarenheter om hur vi fokuserar och prioriterar, hur vi fördelar vår uppmärksamhet och hur vi många timmar vi sover under en natt. Hur vi planerar vår dag och hur vi visar respekt mot både vår egen och andras tid!
Rätt använda ger de digitala resurserna och det sociala nätet fantastiska möjligheter!
måndag 7 september 2015
Skolans mål - att hålla budget
Ursäkta mig, men jag har tydligen fått allt om bakfoten! Jag trodde att vårt uppdrag var att dana morgondagens vuxna, att förbereda våra ungdomar för ett framtida liv i studier och/eller arbetsliv. Så fel jag haft!
Idag hade vi ett uppföljande möte om budgetläget. Då fick vi klart för oss att vårt uppdrag är att hålla budget. Inkomsterna - elevpengen - måste matcha utgifterna, det vill säga huvudsakligen lönekostnader och lokalhyror. Trots fullbelagd skola utan tomma utblildningsplatser är det inte möjligt. Antingen måste vi in med 150 elever till eller göra oss av med tio lärare.
Sedan jag för drygt tjugo år sedan började min lärarbana kan jag se följande försämringar:
- gruppstorlekar. En full klass var 30 elever. Idag är det minst 32, ofta 34 eftersom man iskallt räknar med ett visst avhopp.
- Undervisningstid. En gång i tiden var en heltidstjänst för kärnämneslärare drygt 500 timmar. Idag är det 540. Då har jag inte räknat in nedanstående variabel.
- Garanterad undervisningstid. En gång i tiden innebar en kurs på 100 poäng att det lades ut 100 timmar undervisning. Idag finns inte den begränsningen. Det kan innebära att en kurs på 100 poäng tilldelas 80 timmar. Utan att innehållet i kursen reducerats, snarare tvärtom. Förutom att det innebär färre lärarledda lektioner för eleverna innebär det också att det till synes ryms minst ytterligare en undervisningsgrupp i lärarens tjänst. Så även om USKen (som för övrigt inte anses finnas längre) inte ökat märkbart så har antalet elever en lärare ska handleda ökat med nästan 20% samtidigt som elevens tid med läraren, i syfte att uppnå målen, minskat med lika mycket.
- Fortbilding. När jag en gång i tiden började som lärare fanns det en ambition att lärare i språk skulle kunna besöka målspråkslandet med några års intervaller. Så är det inte längre. Jag har de sista 15 åren inte haft möjlighet till någon individuell fortbildning. Förutom den jag själv bekostast.
-Stöd för elever med särskilda behov. Jag har tagit upp det förut, men repeterar: idag anser man att alla elever ska "inkluderas". De som inte orkar med de sociala kontakterna eller det höga tempo som förflyttningar mellan lokaler och lärare innebär far antingen mycket illa i de stora undervisningsgrupperna eller tvingas att bli hemmasittare.
- Kontakter med samhället utanför skolan. Över tid har jag noterat hur antalet externa föreläsare, studiebesök och kontakt med pågående forskning har minskat till i princip noll.
Alla ovanstående punkter skulle kosta pengar att åtgärda. Pengar som alltså uppenbarligen inte finns, sedan kommunala hyresbolag och tillhandahållare av uppköpta tjänster tagit sitt. Skolans uppdrag verkar alltså inte längre vara att främst dana framtida medborgare utan att hålla budget. Vilka resultat kommer detta att ge i framtida PISA-undersökningar?
Idag hade vi ett uppföljande möte om budgetläget. Då fick vi klart för oss att vårt uppdrag är att hålla budget. Inkomsterna - elevpengen - måste matcha utgifterna, det vill säga huvudsakligen lönekostnader och lokalhyror. Trots fullbelagd skola utan tomma utblildningsplatser är det inte möjligt. Antingen måste vi in med 150 elever till eller göra oss av med tio lärare.
Sedan jag för drygt tjugo år sedan började min lärarbana kan jag se följande försämringar:
- gruppstorlekar. En full klass var 30 elever. Idag är det minst 32, ofta 34 eftersom man iskallt räknar med ett visst avhopp.
- Undervisningstid. En gång i tiden var en heltidstjänst för kärnämneslärare drygt 500 timmar. Idag är det 540. Då har jag inte räknat in nedanstående variabel.
- Garanterad undervisningstid. En gång i tiden innebar en kurs på 100 poäng att det lades ut 100 timmar undervisning. Idag finns inte den begränsningen. Det kan innebära att en kurs på 100 poäng tilldelas 80 timmar. Utan att innehållet i kursen reducerats, snarare tvärtom. Förutom att det innebär färre lärarledda lektioner för eleverna innebär det också att det till synes ryms minst ytterligare en undervisningsgrupp i lärarens tjänst. Så även om USKen (som för övrigt inte anses finnas längre) inte ökat märkbart så har antalet elever en lärare ska handleda ökat med nästan 20% samtidigt som elevens tid med läraren, i syfte att uppnå målen, minskat med lika mycket.
- Fortbilding. När jag en gång i tiden började som lärare fanns det en ambition att lärare i språk skulle kunna besöka målspråkslandet med några års intervaller. Så är det inte längre. Jag har de sista 15 åren inte haft möjlighet till någon individuell fortbildning. Förutom den jag själv bekostast.
-Stöd för elever med särskilda behov. Jag har tagit upp det förut, men repeterar: idag anser man att alla elever ska "inkluderas". De som inte orkar med de sociala kontakterna eller det höga tempo som förflyttningar mellan lokaler och lärare innebär far antingen mycket illa i de stora undervisningsgrupperna eller tvingas att bli hemmasittare.
- Kontakter med samhället utanför skolan. Över tid har jag noterat hur antalet externa föreläsare, studiebesök och kontakt med pågående forskning har minskat till i princip noll.
Alla ovanstående punkter skulle kosta pengar att åtgärda. Pengar som alltså uppenbarligen inte finns, sedan kommunala hyresbolag och tillhandahållare av uppköpta tjänster tagit sitt. Skolans uppdrag verkar alltså inte längre vara att främst dana framtida medborgare utan att hålla budget. Vilka resultat kommer detta att ge i framtida PISA-undersökningar?
onsdag 2 september 2015
Budgetläget
Häromdagen kallades vi till möte i aulan för att få en uppdatering om budgetläget. Vår chef inledde mötet med att berätta att hon inte längre ville vara den som presenterade förutsättningarna utan överlät detta till ansvariga. All heder till henne! Tyvärr var de egentligt ansvariga inte tillgängliga utan de skickade en tjänteman med ekonomiskt ansvar. Detta innebär i klartext en person som bara har till uppgift att balansera inkomster med utgifter. Utan några som helst pedagogiska eller allmänmänskliga perspektiv. Stackars henne!
Vi har alltså levt med inköpsstopp sedan januari. Jag upprepar mig: inga nya läromedel, ingen individuell fortbildning för lärare, inga föreläsare eller studiebesök, ingen team-building för varken lärare eller elever. Om vi i och med dessa åtgärder hade lyckats med att under tre månader registrera plus-resultat skulle en del av den skuld vi sedan ett par år dras med avskrivas. Vi misslyckades. Skulden kvarstår. Ett av skälen var de under juni utbetalda semesterersättningarna.
Men vänta nu! Om vi nu, trots dessa besparingar, inte lyckades hålla oss inom budgeten, hur ser då egentligen anslaget ut? Vad kan vi rimligen ytterligare skära ner på? Vi har fulla klasser och dessutom skurit ner på personalen långt bortom smärtgränsen. Inte ens om eleverna slutade äta skulle vi klara budgeten.
Vi betalar 26 miljoner om året i lokalhyra. Till det kommunala bostadsbolaget. Vem har bestämt den summan? Om den sänktes med tre miljoner om året skulle vi gå jämt ut. Om den sänktes med fyra miljoner skulle vi kunna göra satsningar där de behövs.
Vi betalar fyra miljoner för en IT-upphandling som vi inte har varit delaktiga i. Som inte uppfyller de behov vi har. Om den kostnaden försvann skulle vi inte bara gå jämt ut utan också kunna göra satsningar där de behövs.
Visst, den största kostnaden är våra löner. Att skära ner ytterligare på personalen skulle kunna generera en ekonomi i balans. Men redan nu har vi klasser med 30 elever där i vissa fall mer än hälften har bilagor och diagnoser. Dessa elever får inte sina behov tillgodosedda och resultatet blir ofta avhopp och i förlängningen utebliven elevpeng för skolan. Det finns alltså inga större vinster att hämta i indragning av personal. Då har jag ändå inte beaktat förlusterna det innebär på personligt plan för dessa individer eller de kostnader som dessa misslyckanden i en förlängning kommer att belasta samhället med.
Den tillkallade ekonomen pressades att erkänna att vår skola skulle läggas ner om den varit en kommersiell verksamhet. Hur är det möjligt? Vi har som sagt mer än full beläggning och inköpsstopp och kan ändå inte få ihop ekvationen. Får vi verkligen de anslag vi borde?
Ekonomen gjorde ett försök att muntra upp oss: erbjudandet om ett avskrivande av en del av skulderna upprepades, med samma förutsättningar: tre månader med positivt resultat. En gisslansituation som tycks kunna pågå i det oändliga och som fortsatt innebär att våra elever inte kan ta del av det som händer utanför skolans väggar i form av föreläsare, studiebesök eller lärare som genom kontinuerlig fortbildning är uppdaterade insom sina ämnen och aktuell forskning.
Vi har alltså levt med inköpsstopp sedan januari. Jag upprepar mig: inga nya läromedel, ingen individuell fortbildning för lärare, inga föreläsare eller studiebesök, ingen team-building för varken lärare eller elever. Om vi i och med dessa åtgärder hade lyckats med att under tre månader registrera plus-resultat skulle en del av den skuld vi sedan ett par år dras med avskrivas. Vi misslyckades. Skulden kvarstår. Ett av skälen var de under juni utbetalda semesterersättningarna.
Men vänta nu! Om vi nu, trots dessa besparingar, inte lyckades hålla oss inom budgeten, hur ser då egentligen anslaget ut? Vad kan vi rimligen ytterligare skära ner på? Vi har fulla klasser och dessutom skurit ner på personalen långt bortom smärtgränsen. Inte ens om eleverna slutade äta skulle vi klara budgeten.
Vi betalar 26 miljoner om året i lokalhyra. Till det kommunala bostadsbolaget. Vem har bestämt den summan? Om den sänktes med tre miljoner om året skulle vi gå jämt ut. Om den sänktes med fyra miljoner skulle vi kunna göra satsningar där de behövs.
Vi betalar fyra miljoner för en IT-upphandling som vi inte har varit delaktiga i. Som inte uppfyller de behov vi har. Om den kostnaden försvann skulle vi inte bara gå jämt ut utan också kunna göra satsningar där de behövs.
Visst, den största kostnaden är våra löner. Att skära ner ytterligare på personalen skulle kunna generera en ekonomi i balans. Men redan nu har vi klasser med 30 elever där i vissa fall mer än hälften har bilagor och diagnoser. Dessa elever får inte sina behov tillgodosedda och resultatet blir ofta avhopp och i förlängningen utebliven elevpeng för skolan. Det finns alltså inga större vinster att hämta i indragning av personal. Då har jag ändå inte beaktat förlusterna det innebär på personligt plan för dessa individer eller de kostnader som dessa misslyckanden i en förlängning kommer att belasta samhället med.
Den tillkallade ekonomen pressades att erkänna att vår skola skulle läggas ner om den varit en kommersiell verksamhet. Hur är det möjligt? Vi har som sagt mer än full beläggning och inköpsstopp och kan ändå inte få ihop ekvationen. Får vi verkligen de anslag vi borde?
Ekonomen gjorde ett försök att muntra upp oss: erbjudandet om ett avskrivande av en del av skulderna upprepades, med samma förutsättningar: tre månader med positivt resultat. En gisslansituation som tycks kunna pågå i det oändliga och som fortsatt innebär att våra elever inte kan ta del av det som händer utanför skolans väggar i form av föreläsare, studiebesök eller lärare som genom kontinuerlig fortbildning är uppdaterade insom sina ämnen och aktuell forskning.
tisdag 18 augusti 2015
Skolan - en mjölkko!
Vart tar pengarna vägen? Det är ju uppenbart att alla anser att vi i skolan, trots stora investeringar, presterar allt sämre. Jag har nu varit lärare i över 20 år. Jag noterar allt större grupper och allt fler undervisningstimmar, fördelade på allt fler kurser. Lägre anslag till läromedel, fortbildning och föreläsare. Så vart tar pengarna vägen? Inte hamnar de hos oss i alla fall, den saken är säker!
Lokalhyror. När jag en gång började som lärare betalade skolorna en närmast symbolisk summa i hyra för lokalerna. När skola kommunaliserades "marknadsanpassades" hyrorna och kommunerna kan ta ut (av de utbetalade statliga medlen) det de anser är ett marknadsanpassad hyra. På de skolor jag arbetat på är hyran idag många hundra procent högre än den ursprungliga. Ett enkelt sätt för kommunerna att balansera en (omöjlig?) budget?
Upphandling av tjänster. Vi lägger ut mycket på entreprenad. Städningen, till exempel. Jag känner till flera skolor där kostnaden ytligt sett minskat radikalt sedan de gamla städarna sparkats och tjänsten istället upphandlats. Att det sedan också medfört andra kostnader i form av upprepade samtal och möten med städföretaget kring allt som inte fungerar, att annan personal får utföra en del av uppgifterna eftersom de inte utförts och utryckningar från bevakningsföretag för att inhyrd städpersonal inte informerats om larmrutiner tycks inte räknas. Dessutom har det ofta inneburit en stor omsättning av städpersonal eftersom vissa städfirmor inte haft en acceptabel personalpolitik.
Ett annat exempel på dyr upphandling gäller IT. Här är jag relativt insatt eftersom jag ju har en fördjupad kunskap inom området. Dessa upphandlingar sker på förvaltningsnivå, högt över huvudet på oss som jobbar på fältet. Resultatet blir ofta att vi, förutom stora kostnader, belastas med ansvaret att underlätta livet för företaget som tillhandahåller tjänsterna snarare än att kunna ställa pedagogiskt underbyggda krav.
Kort sagt: det känns ofta som om skolan, och de från statligt håll anslagna medlen, blivit en mjölkko för ett flertal kommersiella aktörer. Och det är inte eleverna som är vinnarna!
Lokalhyror. När jag en gång började som lärare betalade skolorna en närmast symbolisk summa i hyra för lokalerna. När skola kommunaliserades "marknadsanpassades" hyrorna och kommunerna kan ta ut (av de utbetalade statliga medlen) det de anser är ett marknadsanpassad hyra. På de skolor jag arbetat på är hyran idag många hundra procent högre än den ursprungliga. Ett enkelt sätt för kommunerna att balansera en (omöjlig?) budget?
Upphandling av tjänster. Vi lägger ut mycket på entreprenad. Städningen, till exempel. Jag känner till flera skolor där kostnaden ytligt sett minskat radikalt sedan de gamla städarna sparkats och tjänsten istället upphandlats. Att det sedan också medfört andra kostnader i form av upprepade samtal och möten med städföretaget kring allt som inte fungerar, att annan personal får utföra en del av uppgifterna eftersom de inte utförts och utryckningar från bevakningsföretag för att inhyrd städpersonal inte informerats om larmrutiner tycks inte räknas. Dessutom har det ofta inneburit en stor omsättning av städpersonal eftersom vissa städfirmor inte haft en acceptabel personalpolitik.
Ett annat exempel på dyr upphandling gäller IT. Här är jag relativt insatt eftersom jag ju har en fördjupad kunskap inom området. Dessa upphandlingar sker på förvaltningsnivå, högt över huvudet på oss som jobbar på fältet. Resultatet blir ofta att vi, förutom stora kostnader, belastas med ansvaret att underlätta livet för företaget som tillhandahåller tjänsterna snarare än att kunna ställa pedagogiskt underbyggda krav.
Kort sagt: det känns ofta som om skolan, och de från statligt håll anslagna medlen, blivit en mjölkko för ett flertal kommersiella aktörer. Och det är inte eleverna som är vinnarna!
torsdag 13 augusti 2015
Nytt läsår!
Så är vi här igen! Nytt läsår! Nya elever, nya utmaningar. Här är några av dem:
Sammanslagna klasser. Några av klasserna på estetiska programmet är för små och slås därför ihop i alla kärnämnen. På ytan kan detta, ur ekonomisk synvinkel, verka vara en lysande idé. Men låt oss titta på några av konsekvenserna.
- Infärgning. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: be oss inte lägga tid på att planera ämnesövergripande projekt om vi inte får möjlighet att genomföra dem! Två klasser med olika inriktningar har olika typer avbehov av förjdupning.
- Bedömning. Vid större projekt finns det goda möjligheter för en kärnämneslärare att vara involverad och få ett utökat bedömningsunderlag. Såvida hen inte är uppbunden av att undervisa den andra delen av gruppen, den som har inte har projekt.
Uppskjutna satsningar. Förra läsåret satsade den här skolan på att utveckla läsning och användning av digitala resurer. Det här läsåret är båda satsningarna lagda på is. Inte på grund av bristande intresse, utan på grund av besparingskrav. Det finns inte längre utrymme att låta någon lärare ha i sin tjänst att fortsätta arbetet. Däremot står det naturligtvis alla fritt att fortsätta satsningen ovanpå full tjänst. Det tråkigaste i det här är egentligen inte den uppskjutna satsningen, utan att mycket av det arbete som så många lärare lagt ner under föregående läsår går helt om intet i och med att uppföljning uteblir. Tyvärr mer regel än undantag i vår värld.
Vad som ingår i en heltidstjänst. När jag en gång i tiden började min lärarbana innebar en full tjänst för en kärnämneslärare lite drygt 500 undervisningstimmar. På den tiden genererade också en kurs på 100 poäng 100 undervisningstimmar. Idag är det inte så. I år ser min tjänt ut som följer:
- Sex 100-poängskurser utlagda på 540 timmar. Mindre lärarhandledd tid för att uppnå målen, med andra ord.
- Fem olika kurser
- Fem olika klasser med 25-30 elever
- Fem grupper som skriver (olika) nationella prov
- Mentorskap i en årskurs 1
- Elever med hemvist i fyra olika arbetslag
Elever med särskilda behov. I våra klasser har mer än en fjärdedel funktionshinder av olika slag. Det innebär att de ofta behöver anpassning av kursupplägget för att få en chans att visa sina förmågor. I stora grupper och med ett reducerat antal utlagda timmar minskar möjligheten till den typen av anpassning rejält, oavsett hur mycket fortbildning och erfarenhet jag har av de här eleverna.
Inköpsstopp. Fortfarande. Inga studiebesök, inga inbjudna föreläsare, inget förnyande av läromedel eller inköp av digitala licenser. Ingen kostsam fortbildning för lärarna. Inga uppstartsaktiviteter eller bidrag till klassernas team-building.
Exakt HUR kan vi som finns i skolan se alla partiers utlovade satsning på densamma? Och det allra mest beklämmande är att det är eleverna - framtiden - som i slutänden får betala priset. Själv läser jag platsannonser. På tjänster utanför skolan. Fast jag skulle sakna eleverna! Och kollegorna!
Sammanslagna klasser. Några av klasserna på estetiska programmet är för små och slås därför ihop i alla kärnämnen. På ytan kan detta, ur ekonomisk synvinkel, verka vara en lysande idé. Men låt oss titta på några av konsekvenserna.
- Infärgning. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: be oss inte lägga tid på att planera ämnesövergripande projekt om vi inte får möjlighet att genomföra dem! Två klasser med olika inriktningar har olika typer avbehov av förjdupning.
- Bedömning. Vid större projekt finns det goda möjligheter för en kärnämneslärare att vara involverad och få ett utökat bedömningsunderlag. Såvida hen inte är uppbunden av att undervisa den andra delen av gruppen, den som har inte har projekt.
Uppskjutna satsningar. Förra läsåret satsade den här skolan på att utveckla läsning och användning av digitala resurer. Det här läsåret är båda satsningarna lagda på is. Inte på grund av bristande intresse, utan på grund av besparingskrav. Det finns inte längre utrymme att låta någon lärare ha i sin tjänst att fortsätta arbetet. Däremot står det naturligtvis alla fritt att fortsätta satsningen ovanpå full tjänst. Det tråkigaste i det här är egentligen inte den uppskjutna satsningen, utan att mycket av det arbete som så många lärare lagt ner under föregående läsår går helt om intet i och med att uppföljning uteblir. Tyvärr mer regel än undantag i vår värld.
Vad som ingår i en heltidstjänst. När jag en gång i tiden började min lärarbana innebar en full tjänst för en kärnämneslärare lite drygt 500 undervisningstimmar. På den tiden genererade också en kurs på 100 poäng 100 undervisningstimmar. Idag är det inte så. I år ser min tjänt ut som följer:
- Sex 100-poängskurser utlagda på 540 timmar. Mindre lärarhandledd tid för att uppnå målen, med andra ord.
- Fem olika kurser
- Fem olika klasser med 25-30 elever
- Fem grupper som skriver (olika) nationella prov
- Mentorskap i en årskurs 1
- Elever med hemvist i fyra olika arbetslag
Elever med särskilda behov. I våra klasser har mer än en fjärdedel funktionshinder av olika slag. Det innebär att de ofta behöver anpassning av kursupplägget för att få en chans att visa sina förmågor. I stora grupper och med ett reducerat antal utlagda timmar minskar möjligheten till den typen av anpassning rejält, oavsett hur mycket fortbildning och erfarenhet jag har av de här eleverna.
Inköpsstopp. Fortfarande. Inga studiebesök, inga inbjudna föreläsare, inget förnyande av läromedel eller inköp av digitala licenser. Ingen kostsam fortbildning för lärarna. Inga uppstartsaktiviteter eller bidrag till klassernas team-building.
Exakt HUR kan vi som finns i skolan se alla partiers utlovade satsning på densamma? Och det allra mest beklämmande är att det är eleverna - framtiden - som i slutänden får betala priset. Själv läser jag platsannonser. På tjänster utanför skolan. Fast jag skulle sakna eleverna! Och kollegorna!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)