Och igen - lärarlegitimation!

Nu är jag nästan full i skratt! Jag fick ju avslag på min begäran att anses behörig att undervisa i engelska på gymnasiet, något jag gjort i nästan 20 år, och med behörighet för högstadiet i bagaget. Nu pratar vi ändå om att jag ska ta en klass i engelska, samma som jag kommer att ha i svenska. Det underlättar på många fronter: jag och eleverna begränsar antalet personer vi ska interagera med, arbetslaget har färre personer att samarbeta med och jag slipper ha bara det rättningstyngda ämnet svenska.

Jag hade ändå en uppfattning om att det skulle kunna gå att lösa; jag hade för mig att regelverket sa att i princip vem som helst kan undervisa i ett  ämne, men att betygen bara kan sättas av behörig lärare. Det torde inte vara så svårt att få en kollega att med gott samvete underteckna mina betygskataloger. Jag ville bara dubbelkolla att det verkligen är på det sättet. Jag hade fel.

Betyg ska sättas av den lärare som är ansvarig för kursen. Om den läraren inte är behörig ska betygen sättas tillsammans med legitimerad lärare. Den läraren - och det är här det börjar bli riktigt intressant -- behöver INTE vara behörig i just det ämnet.

Vänta nu! Jag har legitimation och är  behörig i svenska och svenska som andraspråk. Det innebär att jag skulle kunna underteckna någon annans betygskatalog i engelska! Men inte mina egna. Eller? Vad är det jag inte förstår?

Hårddraget skulle denna skrivelse också kunna innebära att skolan skulle kunna plocka vem som helst från gatan och sätta den personen att undervisa i låt oss säga kemi. När det blir dags för betygssättning kan detta ske i samråd med vilken legitimerad lärare som helst, till exempel mig. Som saknar all tänkbar kunskap att betygsätta elevers kunskaper i kemi. Och som fortfarande inte får sätta betyg i en kurs i engelska. Vad är det jag inte förstår?

Läs gärna igenom detta och detta och förklara sedan för mig om jag har missuppfattat något!

Tjänstefördelning

Så är det dags igen. Vi går sedan länge i väntans tider. Det tycks inte spela någon roll vilken skola jag arbetar på, det är alltid så här! Vi väntar på tjänstefördelningen inför hösten. Riktlinjen brukar vara att den ska presenteras någon gång mellan sportlovet och påsk, men det tycks aldrig bli så.

Vad spelar det för roll då? Ja, det är lite olika. Ibland vill man bara veta om man får fortsätta med sina klasser. Om man får vara kvar i arbetslaget. Om man får någon kurs som det var ett tag sedan man körde och som man behöver uppdatera. Ibland vill man ta ställning till vad man erbjuds för att kunna väga det mot vad som erbjuds av en annan arbetsgivare. Oavsett vad så vill man veta.

Naturligtvis fattar vi alla att saker kan hända mellan att tjänstefördelningen presenteras och höstterminen startar. Ibland visar det sig att vissa kurser eller till och med program inte startas på grund av för få sökande, ibland visar det sig att trycket har varit så stort att kurser eller till och med program måste utökas. Det är smällar vi kan ta. Men en tjänstefördelning visar ändå vartåt det lutar.

Ibland funderar jag över hur det skulle se ut om vi lärare skötte våra åtaganden på liknande sätt. Visst, det finns ett sista datum då betygen ska vara satta. Men om vi bara inte är klara? Snart. Inom en vecka eller två. Eller en månad. Eller senast i augusti.

Inköpsstopp

I ett försök att komma tillrätta med ett stort underskott är vi belagda med inköpsstopp. Igen. Underskottet lär bero på ett oförmånligt upphandlande, i det här fallet av IT-tjänster. Am I surprised?

Det här med upphandling - vem sköter egentligen det? Inte vi lärare i alla fall. Jag kan ge ett kanske trivialt men talande exempel: personalrummets kaffeautomat. Vi har ett avtal med någon firma. På en maskin som inte fungerar. Ungefär tre av fyra gånger brygger den bara en fjärdedel av önskad mängd, blaskigt, dessutom. Tre av fyra muggar går alltså i slasken. Men vi är bundna av avtalet.

Ett annat exempel, som jag tror att jag nämnt tidigare: kopieringsmaskinen. Den kan inte häfta och inte heller kopiera på båda sidorna av papperet. Om någon försöker sig på dessa funktioner slammar den igen totalt. Alltså står 40 lärare och handhäftar. Vad kostar det, räknat i betald arbetstid? Och vad kostar det i extra papper? Miljötänk?

När det gäler upphandlingen av IT-avtal ställer jag mig ännu mer frågande. Vi har 1:1 när det gäller datorer, alla elever har alltså varsin dator. Men av någon anledning synkar inte dessa datorer med det upphandlade systemet. Jag ska kanske tillägga att jag är IT-pedagog. Jag kan de här grejerna. Vi har en fantastisk IT-tekniker på skolan. Han kan de här grejerna. Har någon frågat oss?

Inköpsstoppet då, vad får det för konsekvenser? Vi kan inte förnya läromedel. Vi kan inte gå på studiebesök. Vi kan inte ta in utomstående föreläsare. Vi kan inte bjuda in författare. Vi kan inte ha utbyte med andra skolor, varken i Sverige eller från andra länder. Vi kan inte prenumerera på digitala tjänster. Vi kan inte gå på fortbildning.

Vi är en skola med plats för 1500 elever. Vi är fullbelagda. Vi har stora klasser. Hur är det möjligt att vi inte får ekonomin att gå ihop? Var finns satsningen på skolan? I vems fickor hamnar pengarna? Hur kan vi påverka?

Lärarlegitimation igen!

Jag skickade ju in en komplettering till min lärarlegitimation för att få behörighet att undervisa i alla mina ämnen på gymnasiet. Intygade att jag under mer än fjorton år, förutom undervisande i svenska, som jag har full behörighet i, också undervisat i  de ämnen jag formellt bara har behörighet att undervisa i grundskolan i, det vill säga svenska som andraspråk och engelska. Med påskrift av nöjd rektor. Nu har jag fått det nya beslutet. Svenska som andraspråk anser man att jag kan undervisa i. Men i engelska avslogs min ansökan med motiveringen att jag enbart undervisat i ,kurs A (som det hette då, numera Engelska 5). Däremot har man utökat min behörighet att omfatta från åk 3 i grundskolan.

Vänta nu! Man anser alltså inte att jag klarar att sätta rättvisa betyg i en kurs som jag under snart 20 års tid undervisat i. Samplanerat och sambedömt med kollegor. Deltagit i ämnesfortbildning. Deltagit i diskussioner kring hur kurserna ska utformas i GY11. Handlett lärarkandidater.
 Däremot ger man mig full frihet att undervisa och bedöma 9-åringar. Pedagogiken kring deras lärande deltog jag teoretiskt i runt mitten av 1990-talet, men jag har aldrig praktiserat den. Jag har inte satt mig in i LGR11.

Det finns ytterligare en aspekt. Just nu får jag alltså bara undervisa i svenska. Att göra detta på heltid är i princip omöjligt. De flesta i skolan vet vad detta innebär av rättningsbörda. Det för också med sig att jag inte, som tidigare, kan ha samma elevgrupp i två ämnen vilket på många sätt ökar förutsättningarna för ämnesövergripande arbete. Inte bara mellan mina ämnen utan också att i större utsträckning samarbeta med karaktärsämnena. Skolverkets beslut bidrar alltså i stor utsträckning till att begränsa mina elevers förutsättningar. Vad är egentligen målet?

Utvärdering av lärare

Elever ska utvärdera sina lärare. En fin tanke. Om jag hade blivit ombedd att göra detta under min tid som tonåring, upptagen med att försöka bli vuxen, hade mina högsta betyg gått till outbildade vikarier som ägnade lektionerna åt att leka ”hänga gubbe” på tavlan.

En av skolorna jag arbetat på tillämpade under något år digital utvärdering. Där fanns, bland annat, följande omdömen om mig som lärare:

”Anna är fan sämst!”

”Man fattar ingenting av lektionerna, det är så himla rörigt!”

OK, lite bakgrund. Det första citatet kommer från en gosse som jag var mentor för. Han hade det otroligt struligt, hade blivit utslängd först av sin mamma och sedan av sin flickvän. Effekten blev förstås att skolan blev lidande. Vi hade samma dag haft ett möte där jag satt lite hårt mot hårt: ta emot det stöd skolan kan erbjuda eller sök alternativ. Jag erbjöd mig att följa honom till kuratorn. Det skakade naturligtvis om hans värld och han tyckte att jag var oerhört jobbig som inte bara lät honom vara, givetvis med bibehållet studiebidrag trots upprepad frånvaro. Facit: Han gick så småningom med mig till kuratorn som via en soc-anmälan lyckades ordna ett boende åt honom. Han gjorde senare ett omval och började från början på ett annat program som passade honom bättre. Vi möttes under åren som följde ofta i korridoren och han visste inte hur han skulle tacka mig. Solskenshistoria!

Det andra citatet kommer från en flicka som hade fullt upp med att revoltera mot allt som representerade vuxenvärlden. Det innebar att hon var i skolan ungefär en dag varannan vecka. Det, i sin tur, innebar att hon deltog vid ungefär var sjätte lektion. Undra på att hon tyckte att det var rörigt, hon hoppade ju ständigt in i sammanhang som för henne var helt okända! Facit: Hon avbröt så småningom studierna i stort samförstånd med alla lärare, hon hade helt enkelt ingen som helst motivation att gå på gymnasiet.

Nu till poängen! Under de TRE därpå följande lönesamtalen togs dessa två omdömen upp. Av tre olika rektorer (detta var en effekt av omorganisationer). Alla började de: ”Det finns ju en del kritik mot dig och ditt upplägg av lektioner”. Detta hade de kunnat läsa sig till i den sparade utvärderingen. Eftersom deras arbetsbelastning knappast erbjuder de tillfällen till lektionsbesök som jag vet att de önskar, blir denna typ av utvärderingar nästintill det enda verktyg de kan ta till.

Så - visst ska elever få uttala sig om sina lärare! Men om undervisningens kvalitet ska mätas bör det göras av elever som huvudsakligen deltar i densamma. Och resultaten läsas av personer som också minns hur det var att vara tonåring!

Lärarlegitmation

Så småningom fick jag min lärarlegitimation. I grunden är jag utbildad senarelärare i svenska, svenska som andraspråk och engelska. Senarelärare innebär att man kan undervisa mellan- och högstadie. Jag fick min först tjänst som lärare för nyanlända invandrarungdomar i gymnasieåldern. De kom från det då brinnande kriget i Bosnien. En erfarenhet som skulle kunna fylla metrar av blogginlägg, men nu har detta inlägg ett annat fokus. Då fanns ingen annan utbildning, utan jag var behörig att undervisa i svenska som andraspråk, även på gymnasienivå.

Jag påbörjade en komplettering för att bli behörig även i svenska, men fick efter fyra år en anställning på en annan gymnasieskola. Den rektorn ansåg att jag, med sju terminers heltidsstudier i svenska och två i svenska som andraspråk, var helt kompetent att undervisa i dessa ämnen på hans skola. Tjänsten kom också att innefatta undervisning i engelska på de grundläggande nivåerna. Detta pågick i fjorton år innan jag bestämde mig för att plugga IT-pedagogik och sedan ställa mig till arbetsmarknadens förfogande. En arbetsmarknad som kräver lärarlicens.

Jag slutförde studierna i svenska för att bli behörig till gymnasiet genom att läsa två litteraturkurser. Jag är inte helt säker på att detta gjort mig till en bättre lärare, men det var rätt kul. Det känns lite konstigt att dessa kurser uppväger många års kollegiala diskussioner kring kursmål, men…

Jag har således en legitimation som ger mig behörighet att jobba i grundskolan i alla mina ämnen (vilket jag alltså aldrig gjort) och i svenska och samtliga humanistiska fördjupningar på gymnasiet. Men inte i engelska eller svenska som andraspråk.

Efter ett tag tycktes beslutsfattarna ändå inse vissa glapp i idén med lärarlegitimation och tillfogade en möjlighet att låta rektor intyga att man, efter minst åtta års erfarenhet, ansågs kompetent att undervisa i vissa kurser och ämnen. Jag införskaffade efterfrågat intyg och skickade in för komplettering. För snart ett år sedan. Ännu inget svar.

Det löjliga är att jag enligt min legitimation just nu är behörig att undervisa i åldersgrupper och kurser som jag helt, efter tjugo år, helt saknar erfarenhet av. Samtidigt anses jag obehörig i kurser som jag under många år inte bara undervisat i, utan också haft kontinuerlig fortbildning i och, inte minst, under snart tjugo år haft kollegialt samarbete kring.

Missförstå mig rätt, jag är inte per definition för lärarlegitimation. Jag tycker INTE att en person utan adekvat pedagogisk och ämnesrelaterad utbildning ska få undervisa våra ungdomar! Men hänsyn måste tas till att vi som tagit oss igenom en lärarutbildning med åren kan hamna lite vid sidan om det som från början avsågs. OCH att vi genom kontinuerligt arbete faktiskt är helt kompetenta till det!

JA till lärarlegitimation. NEJ till lärarlegitimation som försvårar för elever att få tillgång till kompetenta lärare!

Teori vs praktik

Jag märker att jag återkommer till det, men det är ändå uppenbart: i vår bransch finns ett besvärande glapp mellan teori och praktik. Teorier finns det gott om. Men omsättningen till praktik stöter på många hinder. Det största tycks vara eleverna. De är sällan utformade på det sätt som teorierna förutsätter. De vägrar trotsigt vara homogena.

Vad vill jag ha sagt med detta? Är jag negativt inställd till udda elever och heterogena grupper?

Jag hoppas att det har framgått med all önskvärd tydlighet att jag INTE anser att eleverna är skolans problem. Jag ser inte heller heterogena grupper som ett stort problem, även om de naturligtvis kan erbjuda en pedagogisk utmaning. Men vi måste bestämma oss: en skola med homogena krav för en homogen grupp (vilket exkluderar en stor del av våra ungdomar) eller en skola som bejakar mångfalden och på allvar erbjuder individuella lösningar.

Som det ser ut just nu krävs och förväntas det av oss att individualisera utbildningen. Men det finns väldigt begränsade möjligheter att faktiskt göra det.

Jag sitter inte inne med några enkla lösningar. Men om vi vill ha alla med på utbildningståget MÅSTE det byggas in någon typ av faktisk flexibilitet i organisationen. Det kan gälla timanslag för olika kurser, studietakt, schemats utformning, gruppstorlek eller fokus på delmål.

Hur vardagen ser ut i praktiken MÅSTE utgöra grunden för hur teorierna utformas!